Vi är inte jättebra på att uppdatera sidan har vi insett, det mesta om vårt liv fins numer på sociala medier (facebook/instagram och LinkedIn).

Vi har idag tre vorstrar, Huldremyras ELV Grizzly de Luxe, Masterbakkens AEO Arktis och Åfjällets Polar. Vi ser som vanligt fram emot hösten och den här tiden på året bedrivs sedvanlig sommarträning som simning, apportering, spår och fys. Säsongen som gått har innehållit relativt få tävlingar, en del föreläsningar och om någon vecka bär det av till Västgårds Game Fair där Jaana ska prata om hundkörning för jägare. Kanske ses vi där?

Denna vinter är hittills bland det sämre vi fått uppleva i våra trakter. Jojo-väder har en del kallat det. Åt fanders för lite snö och alldeles för många tödagar har spolierat toppfågeljakten fullständigt. Nåja, man kunde haft det värre och tänker osökt på fru Trump.

Nåja, när vädret sviker kan man roa sig med att titta tillbaka en smula. Senaste året har ju mycket kretsat om att jaga in unghunden Vinter. Kort sammanfattat en ytterst spännande syssla med andan i halsen mest hela tiden. Man vet verkligen att man lever. Men känslan när pusselbitar faller på plats och framsteg tas är obeskrivligt angenäm. Så pass att husse börjat fantisera om nästa krabat. Namnet är redan bestämt...

En snabb titt i hårddisken gav följande nostaligitripp bland några klipp på vår Huldremyras BKP Vinter.
:-)

Vilket år vi kan blicka tillbaka på! 

Jag önskar tomten kommer med fler sådana. Om inte så är mitt nyårslöfte att göra allt för att få uppleva något liknande igen!

Vi ses!



 

Augusti - månaden då en massa kul börjar. Premiärerna duggar glädjande tätt i jakkalendern. Men i år blev det lite extra kul ändå. Vi har fått Vinter och som vi har längtat. Det börjat nog bli snart två år sedan vi visste vad vi ville ha. Det blev inga valpar då men skam den som ger sig. I anslutning till Fäviken Game Fair åkte vi för att välja vilken av hanarna vi ville ha. Det tog inte mer än några få minuter så var vi överens om vem som var Vinter. Fråga inte hur valet gick till - för någon större vetenskap låg inte bakom. Men att det blev rätt råder det ingen tvekan om. Det tyckte förövrigt inte övriga i flocken heller. Synen hur de äldre hundarna direkt tog sig an den nye värmer.

Ny valp är en nystart - en början på ett förhoppningsvis långt och spännande jaktliv tillsammans. Hur det blir är förstås ännu ett oskrivet blad. Vägen dit är dock redan planerad med olika delmål. Per omgående har träningen inletts med att allt lära in gårdens rutiner, med allt från t ex nej, inkallning, apport, allmän hyfs och social förmåga att tackla tillvarons utmaningar.

Vissa kan kanske rynka en smula på näsan om det här med tidig träning. Valpen är ju så liten och söt. Ska den inte bara få vara valp och leka? Jovisst ska den det. Men leken har ett tydligt mål och mening. Att förspilla möjligheterna som ges under perioden 2-5mån är inte bara korkat. Det är även att göra det onödigt svårt för sig längre fram. Därom finns otaliga exempel. Det finns även en annan sida med att jobba med valpen. Det är ju så förbaskat kul!

Vi fick frågan hur snabbt vi kommer fälla fågel för valpen. Det enkla svaret är så tidigt som möjligt - men med tillägget att individen kommer vis när den är mogen. Ju bättre jobb vi gör desto tidigare kommer vi kunna skörda gammeldags jaktlycka. Finns det större morot? 

På tal om morot. För många lata dagar här i sommar har nu gjort att morötterna ska känna sig lite extra hotade. Svångremmen ska dras åt och formen bli en annan. Snart nog ska blötmyrar trampas och fjäll bestigas - helst utan hjärtsvikt och blodsmak i munnen.

Vi ses!

En vorsteh är en allroundhund - som rätt använd kan glädja sin (j)ägare på många sätt. Vill man jaga nästintill hela året runt så vette tusan om någon annan ras kan mäta sig med en vorsteh. Lägger man till att man faktiskt kan hjälpa till och städa upp efter viltolyckor längs vägarna så blir det mer än fullt upp för en vorstehägare - om denne vill. 

En vorsteh är en ypperlig eftersökshund - om den tränas i uppgiften förstås. Att reda ut skottplatser och ta sig an ett viltspår är ingen självklar enkel uppgift. Inte bara för hunden. Det kräver även en kunnig uthållig förare. Det krävs åtskilliga träningsspår och skarpa eftersök innan man börjar inse vidden av vilka utmaningar man kan ställas inför. Besluten som snabbt ska tas är många. Blir det fel får viltet lida. Uppgiften är svår, men hedersam. 

Det är därmed lite underligt att Vorstehklubben var mycket sent ute med att införa ett eget championat för viltspåret (SEVCH). Det är alltså först 2015 som vi ser diplomet delas ut till vorsteh. Konstigt men sant. När man lyssnat till åsikterna från motståndarna till SEVCH kan man undra om de glömt vilken hundras de företräder, eller om de ens orkar jaga på riktigt längre. En vorsteh är ju en hund med stora gåvor förutom fågeljakten - inte minst för eftersök på allehanda vilt. Så stort grattis till er som tränar på och testar era viltspårkunskaper på proven. Ännu större lycka kommer ni uppleva den dag ni hjälper en oturlig klövjägare eller reder ut en trist viltolycka.

Så ut och träna viltspår. Detta är en utmärkt syssla för att skärpa hundens sinnen. Inte minst nu under sommartid då vi inte kan släppa hundar lösa i skog och mark.

 Vi ses!
 

Av och till blossar det upp debatt i ämnet apportering. Olika metoder att förmå hunden apportera ställs mot varandra. Den ena mer tvärsäker än den andra på vad som är det bästa. Som familjens tvärsäkerhetsansvarige har även jag ibland kastat mig in i debatten. Beklagar, men kan ibland inte låta bli - som jycken ursäktar sig efter en knallapport. Hursomhelst - jag tänkte här passa på att utveckla ämnet ytterligare, bortom snacket kring olika inlärningsmetoder.

Apport är en självklar och viktig förmåga hos en fågelhund, oavsett ras.  Ska jag svinga bössan efter ett vilt så ska min hund kunna bringa hem bytet i min hand. Jaktens etik och moral är synnerligen tydlig på denna punkt.  Allt annat tyckande är bara trams. Likafullt är det otroligt vanligt att det strular med just apporten. Det kan se hyfsat ut när den egna favorit-dummysen ska hämtas. Men så snart det blir vilt uppstår allehanda problem. Om inte hunden blinkar eller blåvägrar så ska det slamsas, tuggas, plockas och luggas - ofta ackompanjerat av en påhejande matte/husse. Ibland kommer viltet in, tyvärr inte ofta korrekt avlämnat och inte sällan med fula tuggskador.
 

Ibland kan jag heller inte låta bli att fundera hur arvsanlagen spelar in.  För mycket eller för lite av olika saker i den mentala gottpåsen påverkar hur jag tvingas jobba med en individ. Vissa hundar är enkla andra direkt jobbiga att få till.
Bland de svåraste är de som inte vill, anser jag.
För den som jobbar motvilligt blir allt svårt. Så avlas det fram alltför mesiga ovilliga hundar uppstår bekymmer. Här kan man bara hoppas att förmågan att  ta sig an en räv rankas högt bland parningssugna vorstehtikägare. För jag vill inte ha en försynt vorsteh som är fin i kanten - då är det inte en vorsteh längre. Då är det en...ehh... stannar nog där!
:-)

Vi ses!

Har du reflekterat något över hur det är att skjuta över hunden? Eller vänd på det - har du funderat över hur hunden har det framför din hagelbössa? 

Att jaga över en stående fågelhund är ingen självklar enkel sak. Speciellt inte om man räknar in att man själv ska dressera, jaga in, föra och slutligen skjuta rätt och säkert över sin hund. Det är alltså många moment som ska klaffa från valp till apport. Som ny i denna jaktform är det heller ingen enkel sak att finna råd och rön. Kollar man in rasklubbarnas hemsidor och tidningar verkar jakten på rosetter och diplom i det närmaste det enda man håller på med. Spanar man in diverse forum och grupper på nätet är också rätt glest med frågor som berör jakten. Framförallt det allra sista ögonblicket - skottet.

Lite annars är det när man möter älghundsägare. Då kommer ofta snacket om hur man ska tänka runt skottet. Hur står älgen, var är hunden, är det risigt/stenigt, hur är kulfånget, var ska man sätta skottet osv. Vikten av att skjuta rätt är påtaglig. Det får liksom inte bli fel. En skottskrämd hund, eller något ännu värre, är något som bara inte får inträffa. 

Liknande resonemang borde faktiskt föras oftare, även bland oss fågeljägare. Vi har ju möjligen en ännu svårare uppgift än älgjägaren. Vi ska ta beslut på bråkdelen av en sekund om vi kan svinga och trycka av efter en bortflyende fågel, därefter är skottchansen förlorad. Jagar jag tillsammans med någon kompis ska jag inte bara ha koll på var hunden är eller kan hitta på. Är fler hundar med ska man ha koll även var de är. Ämnet blir lätt en smula obehagligt när man tänker på det, eller hur?

- Så hur gör man då?
Tyvärr finns inget enkelt svar. Men en liten början är  i alla fall - TRÄNA MER och chansa aldrig. 

• Träna mer varierat skytte - skytte när du är i rörelse, skytte när du står konstigt, skytte när det är trångt, skytte när det går snabbt, skytte när inte alla duvor är lovliga. Träna även några skott då och då när du ska ha koll på hunden samtidigt.
   
• Träna din säkringstumme. Det borde vara en självklarhet att osäkra först då jag lyfter bössan mot axlen. Tyvärr är det lite för glest mellan skyttar som gör så. Men med lite övning, blir denna detalj snabbt en ryggmärgsrörelse och säkerheten ökar något infernaliskt.
   
• Träna din hund. En lydig hund gör skyttet både enklare och mer säkert. Det gäller inte bara hunden som just ska avancera. Det gäller även eventuell medföljande hund. Träna sitt-stanna-kvar. Knyt ALDRIG fast en hund i dig själv när du ska skjuta.  Jag vet av egen erfarenhet hur livsfarligt det kan bli.
   
• Träna mer kondition. Att hänga med på en tjäderlöpa kräver en smula flås. Akut syrebrist och farligt hög puls är inget som gör skyttet enklare. Jag får i skrivande stund dåligt samvete. Hmm.
   
• Träna mer riktig jakt. Det är syvende och sist under den riktiga jakten du verkligen tränar. Det är där du får uppleva det du knappt trodde kunde hända. Det är där du tvingas ta alla snabba avgörande beslut. Så fortsätt träna riktig jakt. Det kommer en dag du  inte orkar längre, så slösa inte bort din obestämda tid.

/Ett jägarliv är för kort för att jaga över en dålig hund och med en illaskjutande bössa
- vi ses!

Igår skrev jag några rader om att gå med hunden i koppel. Det har ramlat in några frågor och synpunkter som av olika skäl inte gått läsa på hemsidan. Nåväl, då får vi ta det här istället.

Kommentar 1:
"... Vilken typ av koppel använder ni? ..."
Svar:
- Efter att ha testat några olika varianter har den klara favoriten blivit det enkla retrieverkopplet. Vi har hittat en tunn modell ca 8mm tjockt och 120cm långt. Kvaliteten är sådan att snöret inte fjädrar.

Kommentar 2:
"...Håller med om att en sk negativ belöningsmetod är snabb och effektiv. Men jag håller inte med om att använda retrieverkoppel vid dressyr. En smalare metallkedja och ett stadigt läderkoppel är A och O för mig vid dressyren. Du refererar till Barbro Börjesson, som är en superduktig dressör, och om du sett hennes filmer och läst hennes tips, så rekommenderar hon helstryp metallänk för att korrigera en bångstyrig hund. Har själv provat båda alternativen och upplever att jag är betydligt starkare och effektivare med metallkedja och då behöver jag inte korrigera så många gånger. Retrieverkopplet är segare och dessutom gör det ont i min hand när jag måste ta i. 
Retrieverkoppelet är däremot behändigt när jag har en foglig och färdigdresserad hund och då kan kopplet också hamna i fickan. 
Att metallkopplet rasslar innan korrigeringen kommer köper jag inte, då är du inte nog snabb.
Kan se framför mig en 60-kilos kvinna med en 45-kilos egensinnig rottis komma med ett retrieverkoppel, stackars kvinna :) ..."

Svar:
- Först av allt. Tack för kommentaren. Alltid kul med folk som har åsikter. Som alltid när det gäller hundar så finns det inte bara en sanning. Men efter att ta sett rätt så många hundar under åren som drar i kopplet har jag funnit min. Jag har även sett Barbro Börjesson på TV många gånger och läst en del av hennes kloka ord. När hon beskrev "tyst korrigering" så köpte jag konceptet direkt. Jag kanske inte gör exakt som hon, men så är det ju med allt. Alla dessa instruktörer som håller kurser och säljer visioner, ger sina tips och råd. Sedan är det upp till oss som lyssnar att göra så det fungerar för egen del.

Jag kan förstå att retrieverkopplet kan kännas lite vasst i handen för många. Men för mig är det nog bara bra. Det påminner om hur jycken har det i den andra änden. Ett snällt mjukt koppel på en tung rabiat Rottweiler känns lika rätt som en rejäl stryplänk på en liten försynt cockerspaniel. Men det handlar egentligen inte om utrustningen. Det handlar om att få till en "tyst korrigering".

Jag har under åren sett många fågelhundar som vant sig med mycket ryck och slit av sin förare. På våra träningar vi anordnat under åren har det alltid kommit några av dessa hundar. På jaktproven ser det sällan bättre ut. Trots "vass" halskedja och stadigt läderkoppel har hunden inte förstått hur man går i koppel. Speciellt för dessa hundar upplever jag faktiskt extra effekt med det tysta retrieverkopplet. Det handlar mycket om tajming, men även att korrigeringen verkligen ska komma som en blixt från klarblå himmel. Jag är övertygad om att hunden som är van sin metallänk hinner uppfatta vad som är pågång och varifrån obehaget kommer. Alltså uteblir lätt det överraskningsmoment jag söker efter. Man kan jämföra att byta till nytt betsel på hästen. Känslan blir ny och annorlunda för både djur och förare.

På lurviga hundar kan metallänken även bjuda på mer än jag önskade. Kedjan kan lätt lugga lite, vilket även nöter pälsen fult. När jag korrigerar hunden ska överraskningen komma blixtsnabbt och försvinna lika blixtsnabbt. Då vill jag inte ha något som riskerar lugga, lite sporadiskt nu och då. Då blir det tajmingen inte bra. 

Ibland möter vi hundägare som helst vill ha mjuka vadderade halsband i glada färger på sin älskade men lite olydiga vän. Att hunden stretar och drar spelar ingen roll. De vill verkligen inte sätta på en metallänk. Då är det enklare att visa dem ett litet mjukt retrieverkoppel och effekten av rätt tajming.

Till sist - Barbro B har även visat andra sätt att överraska hunden som stretar. Om man saknar det rätta knycket så kan en näve smågrus eller en kasse med tomma aluminium burkar e.dyl åstadkomma samma effekt. Längst ut i kopplet kan det hända otäcka saker, nära husse och matte är det tryggt och säkert.

Vi ses!

Vi är inte jättebra på att uppdatera sidan har vi insett, det mesta om vårt liv fins numer på sociala medier (facebook/instagram och LinkedIn).

Vi har idag tre vorstrar, Huldremyras ELV Grizzly de Luxe, Masterbakkens AEO Arktis och Åfjällets Polar. Vi ser som vanligt fram emot hösten och den här tiden på året bedrivs sedvanlig sommarträning som simning, apportering, spår och fys. Säsongen som gått har innehållit relativt få tävlingar, en del föreläsningar och om någon vecka bär det av till Västgårds Game Fair där Jaana ska prata om hundkörning för jägare. Kanske ses vi där?

Denna vinter är hittills bland det sämre vi fått uppleva i våra trakter. Jojo-väder har en del kallat det. Åt fanders för lite snö och alldeles för många tödagar har spolierat toppfågeljakten fullständigt. Nåja, man kunde haft det värre och tänker osökt på fru Trump.

Nåja, när vädret sviker kan man roa sig med att titta tillbaka en smula. Senaste året har ju mycket kretsat om att jaga in unghunden Vinter. Kort sammanfattat en ytterst spännande syssla med andan i halsen mest hela tiden. Man vet verkligen att man lever. Men känslan när pusselbitar faller på plats och framsteg tas är obeskrivligt angenäm. Så pass att husse börjat fantisera om nästa krabat. Namnet är redan bestämt...

En snabb titt i hårddisken gav följande nostaligitripp bland några klipp på vår Huldremyras BKP Vinter.
:-)

Vilket år vi kan blicka tillbaka på! 

Jag önskar tomten kommer med fler sådana. Om inte så är mitt nyårslöfte att göra allt för att få uppleva något liknande igen!

Vi ses!



 

Augusti - månaden då en massa kul börjar. Premiärerna duggar glädjande tätt i jakkalendern. Men i år blev det lite extra kul ändå. Vi har fått Vinter och som vi har längtat. Det börjat nog bli snart två år sedan vi visste vad vi ville ha. Det blev inga valpar då men skam den som ger sig. I anslutning till Fäviken Game Fair åkte vi för att välja vilken av hanarna vi ville ha. Det tog inte mer än några få minuter så var vi överens om vem som var Vinter. Fråga inte hur valet gick till - för någon större vetenskap låg inte bakom. Men att det blev rätt råder det ingen tvekan om. Det tyckte förövrigt inte övriga i flocken heller. Synen hur de äldre hundarna direkt tog sig an den nye värmer.

Ny valp är en nystart - en början på ett förhoppningsvis långt och spännande jaktliv tillsammans. Hur det blir är förstås ännu ett oskrivet blad. Vägen dit är dock redan planerad med olika delmål. Per omgående har träningen inletts med att allt lära in gårdens rutiner, med allt från t ex nej, inkallning, apport, allmän hyfs och social förmåga att tackla tillvarons utmaningar.

Vissa kan kanske rynka en smula på näsan om det här med tidig träning. Valpen är ju så liten och söt. Ska den inte bara få vara valp och leka? Jovisst ska den det. Men leken har ett tydligt mål och mening. Att förspilla möjligheterna som ges under perioden 2-5mån är inte bara korkat. Det är även att göra det onödigt svårt för sig längre fram. Därom finns otaliga exempel. Det finns även en annan sida med att jobba med valpen. Det är ju så förbaskat kul!

Vi fick frågan hur snabbt vi kommer fälla fågel för valpen. Det enkla svaret är så tidigt som möjligt - men med tillägget att individen kommer vis när den är mogen. Ju bättre jobb vi gör desto tidigare kommer vi kunna skörda gammeldags jaktlycka. Finns det större morot? 

På tal om morot. För många lata dagar här i sommar har nu gjort att morötterna ska känna sig lite extra hotade. Svångremmen ska dras åt och formen bli en annan. Snart nog ska blötmyrar trampas och fjäll bestigas - helst utan hjärtsvikt och blodsmak i munnen.

Vi ses!

En vorsteh är en allroundhund - som rätt använd kan glädja sin (j)ägare på många sätt. Vill man jaga nästintill hela året runt så vette tusan om någon annan ras kan mäta sig med en vorsteh. Lägger man till att man faktiskt kan hjälpa till och städa upp efter viltolyckor längs vägarna så blir det mer än fullt upp för en vorstehägare - om denne vill. 

En vorsteh är en ypperlig eftersökshund - om den tränas i uppgiften förstås. Att reda ut skottplatser och ta sig an ett viltspår är ingen självklar enkel uppgift. Inte bara för hunden. Det kräver även en kunnig uthållig förare. Det krävs åtskilliga träningsspår och skarpa eftersök innan man börjar inse vidden av vilka utmaningar man kan ställas inför. Besluten som snabbt ska tas är många. Blir det fel får viltet lida. Uppgiften är svår, men hedersam. 

Det är därmed lite underligt att Vorstehklubben var mycket sent ute med att införa ett eget championat för viltspåret (SEVCH). Det är alltså först 2015 som vi ser diplomet delas ut till vorsteh. Konstigt men sant. När man lyssnat till åsikterna från motståndarna till SEVCH kan man undra om de glömt vilken hundras de företräder, eller om de ens orkar jaga på riktigt längre. En vorsteh är ju en hund med stora gåvor förutom fågeljakten - inte minst för eftersök på allehanda vilt. Så stort grattis till er som tränar på och testar era viltspårkunskaper på proven. Ännu större lycka kommer ni uppleva den dag ni hjälper en oturlig klövjägare eller reder ut en trist viltolycka.

Så ut och träna viltspår. Detta är en utmärkt syssla för att skärpa hundens sinnen. Inte minst nu under sommartid då vi inte kan släppa hundar lösa i skog och mark.

 Vi ses!
 

Av och till blossar det upp debatt i ämnet apportering. Olika metoder att förmå hunden apportera ställs mot varandra. Den ena mer tvärsäker än den andra på vad som är det bästa. Som familjens tvärsäkerhetsansvarige har även jag ibland kastat mig in i debatten. Beklagar, men kan ibland inte låta bli - som jycken ursäktar sig efter en knallapport. Hursomhelst - jag tänkte här passa på att utveckla ämnet ytterligare, bortom snacket kring olika inlärningsmetoder.

Apport är en självklar och viktig förmåga hos en fågelhund, oavsett ras.  Ska jag svinga bössan efter ett vilt så ska min hund kunna bringa hem bytet i min hand. Jaktens etik och moral är synnerligen tydlig på denna punkt.  Allt annat tyckande är bara trams. Likafullt är det otroligt vanligt att det strular med just apporten. Det kan se hyfsat ut när den egna favorit-dummysen ska hämtas. Men så snart det blir vilt uppstår allehanda problem. Om inte hunden blinkar eller blåvägrar så ska det slamsas, tuggas, plockas och luggas - ofta ackompanjerat av en påhejande matte/husse. Ibland kommer viltet in, tyvärr inte ofta korrekt avlämnat och inte sällan med fula tuggskador.
 

Ibland kan jag heller inte låta bli att fundera hur arvsanlagen spelar in.  För mycket eller för lite av olika saker i den mentala gottpåsen påverkar hur jag tvingas jobba med en individ. Vissa hundar är enkla andra direkt jobbiga att få till.
Bland de svåraste är de som inte vill, anser jag.
För den som jobbar motvilligt blir allt svårt. Så avlas det fram alltför mesiga ovilliga hundar uppstår bekymmer. Här kan man bara hoppas att förmågan att  ta sig an en räv rankas högt bland parningssugna vorstehtikägare. För jag vill inte ha en försynt vorsteh som är fin i kanten - då är det inte en vorsteh längre. Då är det en...ehh... stannar nog där!
:-)

Vi ses!

Har du reflekterat något över hur det är att skjuta över hunden? Eller vänd på det - har du funderat över hur hunden har det framför din hagelbössa? 

Att jaga över en stående fågelhund är ingen självklar enkel sak. Speciellt inte om man räknar in att man själv ska dressera, jaga in, föra och slutligen skjuta rätt och säkert över sin hund. Det är alltså många moment som ska klaffa från valp till apport. Som ny i denna jaktform är det heller ingen enkel sak att finna råd och rön. Kollar man in rasklubbarnas hemsidor och tidningar verkar jakten på rosetter och diplom i det närmaste det enda man håller på med. Spanar man in diverse forum och grupper på nätet är också rätt glest med frågor som berör jakten. Framförallt det allra sista ögonblicket - skottet.

Lite annars är det när man möter älghundsägare. Då kommer ofta snacket om hur man ska tänka runt skottet. Hur står älgen, var är hunden, är det risigt/stenigt, hur är kulfånget, var ska man sätta skottet osv. Vikten av att skjuta rätt är påtaglig. Det får liksom inte bli fel. En skottskrämd hund, eller något ännu värre, är något som bara inte får inträffa. 

Liknande resonemang borde faktiskt föras oftare, även bland oss fågeljägare. Vi har ju möjligen en ännu svårare uppgift än älgjägaren. Vi ska ta beslut på bråkdelen av en sekund om vi kan svinga och trycka av efter en bortflyende fågel, därefter är skottchansen förlorad. Jagar jag tillsammans med någon kompis ska jag inte bara ha koll på var hunden är eller kan hitta på. Är fler hundar med ska man ha koll även var de är. Ämnet blir lätt en smula obehagligt när man tänker på det, eller hur?

- Så hur gör man då?
Tyvärr finns inget enkelt svar. Men en liten början är  i alla fall - TRÄNA MER och chansa aldrig. 

• Träna mer varierat skytte - skytte när du är i rörelse, skytte när du står konstigt, skytte när det är trångt, skytte när det går snabbt, skytte när inte alla duvor är lovliga. Träna även några skott då och då när du ska ha koll på hunden samtidigt.
   
• Träna din säkringstumme. Det borde vara en självklarhet att osäkra först då jag lyfter bössan mot axlen. Tyvärr är det lite för glest mellan skyttar som gör så. Men med lite övning, blir denna detalj snabbt en ryggmärgsrörelse och säkerheten ökar något infernaliskt.
   
• Träna din hund. En lydig hund gör skyttet både enklare och mer säkert. Det gäller inte bara hunden som just ska avancera. Det gäller även eventuell medföljande hund. Träna sitt-stanna-kvar. Knyt ALDRIG fast en hund i dig själv när du ska skjuta.  Jag vet av egen erfarenhet hur livsfarligt det kan bli.
   
• Träna mer kondition. Att hänga med på en tjäderlöpa kräver en smula flås. Akut syrebrist och farligt hög puls är inget som gör skyttet enklare. Jag får i skrivande stund dåligt samvete. Hmm.
   
• Träna mer riktig jakt. Det är syvende och sist under den riktiga jakten du verkligen tränar. Det är där du får uppleva det du knappt trodde kunde hända. Det är där du tvingas ta alla snabba avgörande beslut. Så fortsätt träna riktig jakt. Det kommer en dag du  inte orkar längre, så slösa inte bort din obestämda tid.

/Ett jägarliv är för kort för att jaga över en dålig hund och med en illaskjutande bössa
- vi ses!

Igår skrev jag några rader om att gå med hunden i koppel. Det har ramlat in några frågor och synpunkter som av olika skäl inte gått läsa på hemsidan. Nåväl, då får vi ta det här istället.

Kommentar 1:
"... Vilken typ av koppel använder ni? ..."
Svar:
- Efter att ha testat några olika varianter har den klara favoriten blivit det enkla retrieverkopplet. Vi har hittat en tunn modell ca 8mm tjockt och 120cm långt. Kvaliteten är sådan att snöret inte fjädrar.

Kommentar 2:
"...Håller med om att en sk negativ belöningsmetod är snabb och effektiv. Men jag håller inte med om att använda retrieverkoppel vid dressyr. En smalare metallkedja och ett stadigt läderkoppel är A och O för mig vid dressyren. Du refererar till Barbro Börjesson, som är en superduktig dressör, och om du sett hennes filmer och läst hennes tips, så rekommenderar hon helstryp metallänk för att korrigera en bångstyrig hund. Har själv provat båda alternativen och upplever att jag är betydligt starkare och effektivare med metallkedja och då behöver jag inte korrigera så många gånger. Retrieverkopplet är segare och dessutom gör det ont i min hand när jag måste ta i. 
Retrieverkoppelet är däremot behändigt när jag har en foglig och färdigdresserad hund och då kan kopplet också hamna i fickan. 
Att metallkopplet rasslar innan korrigeringen kommer köper jag inte, då är du inte nog snabb.
Kan se framför mig en 60-kilos kvinna med en 45-kilos egensinnig rottis komma med ett retrieverkoppel, stackars kvinna :) ..."

Svar:
- Först av allt. Tack för kommentaren. Alltid kul med folk som har åsikter. Som alltid när det gäller hundar så finns det inte bara en sanning. Men efter att ta sett rätt så många hundar under åren som drar i kopplet har jag funnit min. Jag har även sett Barbro Börjesson på TV många gånger och läst en del av hennes kloka ord. När hon beskrev "tyst korrigering" så köpte jag konceptet direkt. Jag kanske inte gör exakt som hon, men så är det ju med allt. Alla dessa instruktörer som håller kurser och säljer visioner, ger sina tips och råd. Sedan är det upp till oss som lyssnar att göra så det fungerar för egen del.

Jag kan förstå att retrieverkopplet kan kännas lite vasst i handen för många. Men för mig är det nog bara bra. Det påminner om hur jycken har det i den andra änden. Ett snällt mjukt koppel på en tung rabiat Rottweiler känns lika rätt som en rejäl stryplänk på en liten försynt cockerspaniel. Men det handlar egentligen inte om utrustningen. Det handlar om att få till en "tyst korrigering".

Jag har under åren sett många fågelhundar som vant sig med mycket ryck och slit av sin förare. På våra träningar vi anordnat under åren har det alltid kommit några av dessa hundar. På jaktproven ser det sällan bättre ut. Trots "vass" halskedja och stadigt läderkoppel har hunden inte förstått hur man går i koppel. Speciellt för dessa hundar upplever jag faktiskt extra effekt med det tysta retrieverkopplet. Det handlar mycket om tajming, men även att korrigeringen verkligen ska komma som en blixt från klarblå himmel. Jag är övertygad om att hunden som är van sin metallänk hinner uppfatta vad som är pågång och varifrån obehaget kommer. Alltså uteblir lätt det överraskningsmoment jag söker efter. Man kan jämföra att byta till nytt betsel på hästen. Känslan blir ny och annorlunda för både djur och förare.

På lurviga hundar kan metallänken även bjuda på mer än jag önskade. Kedjan kan lätt lugga lite, vilket även nöter pälsen fult. När jag korrigerar hunden ska överraskningen komma blixtsnabbt och försvinna lika blixtsnabbt. Då vill jag inte ha något som riskerar lugga, lite sporadiskt nu och då. Då blir det tajmingen inte bra. 

Ibland möter vi hundägare som helst vill ha mjuka vadderade halsband i glada färger på sin älskade men lite olydiga vän. Att hunden stretar och drar spelar ingen roll. De vill verkligen inte sätta på en metallänk. Då är det enklare att visa dem ett litet mjukt retrieverkoppel och effekten av rätt tajming.

Till sist - Barbro B har även visat andra sätt att överraska hunden som stretar. Om man saknar det rätta knycket så kan en näve smågrus eller en kasse med tomma aluminium burkar e.dyl åstadkomma samma effekt. Längst ut i kopplet kan det hända otäcka saker, nära husse och matte är det tryggt och säkert.

Vi ses!