Hundträning då och nu...

Hej,

Har du reflekterat över hur träningen med våra hundar förändrats?

När jag började jaga för dryga 20år sedan, pratade nästan ingen riktig jägare om hur man försökte få pli på sina hundar. Ägde man en drivande eller ställande hund ansågs det nästan skadligt för jaktlusten att hålla på med lydnadsdressyr. Riktigt så illa var det nog inte i kretsar av stående fågelhundar. Men, likafullt var det lite skamligt att bevista en hundkurs. I början av 1990-talet var jag på mina allra första hundkurser som benämndes något i stil med ”jaktgrundlydnad”. De flesta kom med en stretande och sjövild vorsteh, någon annan hade en setter eller pointer i snöret. Ytterligare någon annan kom släpande på en stövare eller älghund, i det då hypermoderna flexikopplet.

Vissa var ditkommenderade av sina icke-jagande fruar, som var trötta på att ha en sjövild jaktidiot i hemmet. Även hunden kunde ju behöva få lära sig ett som annat. Andra kom mer av egen vilja, dock initierat av ökade krav på inkallning under stövargillenas jaktprov. Att kunna släppa sin hund helt lös, och sedan få den att komma på inkallning var en ouppnåelig dröm för många. Ägarna av stående fågelhundar stod vid sidan av och drömde om att få se sin hund stå säkert. Och om gudarna ville kanske få till ett och annat stopp-kommando.

Det var ofta mycket svårt för kursledarna att övertala de grönklädda prestigefyllda jägargubbarna att överhuvudtaget släppa kopplet. Vid ett tillfälle lyckades man förmå ett par av deltagarna att kränga av kopplet på var sin stövare, för en enkel liten inkallning. Övningen gick dock inte som planerat. Stövarna svepte snabbt iväg, med sänkt nos i allt vidare svängar runt skjutbaneområdet. Ägarna skrek, hojtade och tutade i sina pipor utan nämnsvärd effekt. Det dröjde inte länge förrän ena tiken fick upptag. Medan drevskallen ekade bort försvann även båda stövarägarna. Jag har inga minnen på att vi såg dem något mer.

Vi som hade fågelhundar log en smula och längtade efter den utlovade duvträningen. På den tiden ansågs det mycket effektivt att uppflogsträna sin fågelhund med hjälp av en apatisk stadsduva. Nu var ju inte målet att lära sin hund att flyga. Men det var nog tyvärr just det som många nästan lyckades med. För att inte duvan skulle försvinna i fjärran och bara bjuda på ett enda uppflog, knöts ett långt gummiband i duvans ben. I den andra änden fästens en tyngd. På så vis flög duvan iväg lagom långt, och gick sedan hämta igen för en ny repetition. Stackars duva. Nåja, duvorna var då som nu både tåliga och talrika, och målen helgar alltsom oftast medlen. Hundägarna radades upp och blev kommenderade att sätta eller lägga sina hundar då duvan skickades iväg på en liten flygtur. Sagt och gjort. Duvan flög medan ägarna och hundarna skrek sig hesa. Några ligg blev det sällan, på dessa kurser. Istället förpassades hund efter hund allt längre in i skogen bort från händelsernas centrum. Detta för att inte störa de stackars jyckar som av bristande jaktlust ännu inte förmått hetsa upp sig över en stackar tamduva. Många var de som hamnade ute i skogen på dessa övningar. Speciellt ägarna till ett strävhår. Nåja, vi surade inte nämnvärt över detta. Vi hade ju fått träna på fågel, precis såsom storfräsarna gjorde. Detta var ju tidens melodi.

På kurserna tränades även apport, på land och i vatten. Även där fick man lära sig hur man skulle göra för att nå framgång. Enda sättet att få sin hund att apportera var genom en resolut och svårglömd tvångsapport. Hade man en hund som tvekade att gå i vatten, fanns goda råd för snabb framgång även där. Ett stadigt tag i nackskinnet och ett i svansroten och sedan en väl avvägd sving påskyndade igången påtagligt.

Så här 20år senare kan man både skaka på huvudet, skämmas och skratta en smula. Vad i hela friden höll vi på med? Inte konstigt att vorsteh ansågs vara en otroligt hård och jobbig hund. Vi skapade nog våra hårda och jobbiga hundar. Samtidigt kan man fråga sig vad vi gör för tok idag, som vi kommer skratta åt eller skämmas över om 20år till? Kanske är det att vi hellre köper en batteridriven svindyr manick för att överhuvudtaget kunna hitta våra hundar där de står, istället för att njuta av stunden då man söker sin jaktkamrat och samtidigt utvecklar samarbetet...

Allt var inte bättre förr!