Sekundering...

Hej,

Som så ofta förr inleddes helgen med en sväng till markerna i Krokliden - vårt eget lilla jaktresidens. I skymningen på fredagkväll lyckades vår lille Capercallie killer -  Jagr,  överlista en äldre tupp. Det rätta fredagsmyset var sen inte svårt att finna...

Under lördagen fann vi rätt gott om fågel, men de var mycket svåra att hantera. Det började redan på morgonen med oroliga spelorrar. Ett par bommar senare var det bara att ge upp och smyga tillbaka till stugvärmen. Tyvärr vände inte lyckan senare på dagen heller. Orrarna poppade upp likt popcorn på dryga håll. Även tjäderkullarna var onödigt spattiga. Jaktlyckan blev mycket skral. Jagr lyckades hitta en ung orrtupp till slut som höll.  Tack och lov stämde hagelskyttet då bättre än morgonens kulskytte...

Söndag morgon återvände vi hem till Söderbodan. När regnet dragit förbi tog vi en sväng med bygdens fasaner. Jagr och Lynx i parsläpp, ger valuta för pengarna. Med hög fart och stor passion svepte de av lägdor och strankanter. Jagr hittade först ett rapphönspar, som Lynx sedan sekunderade. Just sekunderingen har inte riktigt suttit för dessa herrar. Men denna dag funkade det kanon. Fy fanken va gott! Kort efter vi fotat och saluterat rapphönsens stod grabbarna igen. Denna gång en fasanhöna. Även denna saluterades bara. Jagr visade vad han tyckte om det genom att ta en fasan i nästa avance. UTMÄRKT, så ska det se ut! Lynx hittade sedan ett par tre fasaner till...Finns det bättre sätt att helga vilodagen, så säg!

Vi ses!

----------------------

Kommentar till fenomenet sekundering:

Betydelse:
Sekundering kallas det då en hund tar stånd bara genom att se en annan hund stå för fågel. Olika hundar har olika lätt för att sekundera. Min egen förklaring (utan vetenskapliga belägg) är att konkurrenskänslighet spelar en rätt stor roll. I direkt konkurrens med en annan hund kan vissa jyckar börja söka större, i högre fart men även knycka stånd, tjuvresa och stjäla apporter. Både bra och dåligt alltså. Dessa hundar är förmodligen inte lika villiga att sekundera. Nivån på ståndanlaget spelar också in. En normalbegåvad vorsteh lär sig att en hund som står innebär fågel. Och fågel ska man ju stå för. Med mycket ståndanlag så...står man. 

Slutsats:

Man kan eller kanske t.o.m bör träna in sekundering. Dels för att det är en mycket förnämlig egenskap på prov/jakt med parsläpp. Dels för att man lär sig en hel del om den egna hunden och hur den svarar upp i en konkurrensutsatt situation. Stjäl hunden stånd av partnern och kanske även tjuvreser, bör detta ske på träning så att all önskvärd och behövlig "feedback" från husse kan utdelas. På prov ges inte denna möjlighet...