Uppfödare på besök och den magiska inkallningen

Den gångna helgen hade vi fint besök av Sepparna från Arvidsjaur. Med sig hade dom sex unghundar med tillhörande chaufförer från senaste valpkullen. Två valpar efter vår Iver och Taka-tapiolan Seita var också med. 
Det glada gänget fick se och prova på apportering, inkallning, stopp, parsläpp, spår och vattenarbete och andra övningar. Dessutom en hel del mat och prat :)

Som vanligt en blandning av hundar och förare som kommit olika långt men alla med ett lugn och ett fokus som gladde oss. Som instruktörer är det en fröjd att jobba med glada nyfikna deltagare och hundar, denna helg var inget undantag och vi lärde oss i vanlig ordning massor!

En sak som ofta kommer upp hos oss är "den magiska inkallningen". Det kanske är fler än jag som tvivlat på visselpipans funktion efter att jycken gett blanka tusan i fanfaren och glatt ränt vidare längs åkerkanterna. En period kände jag att det hände mer ofta än att hunden faktiskt kom...

Vad göra? Tja, jag testade springa efter och hojta, och jodå, nog kom hunden tillslut men det var fortfarande inte med någon direkt schvung och entusiasm. Jag ville att jycken ska vända i luften och komma kutande i full galopp och just den effekten var jag väldigt långt ifrån.

Tänkarmössan på. Dags för ny strategi. Börja om att lära in inkallning. Från grunden. Behandla tvååringen som en tvåmånaders och göra en omstart.
Korta avstånd, inga störningar, mycket belöning och bara när jag VET att hunden kommer. Visselpipan i munnen, in i garaget med hund, köttbullar och leksaker. Tog ca. 3 minuter så såg det ut precis som jag ville att det skulle se ut. Vissling = hunden kommer skenande. Ett par veckors träning med stegvis ökning av avstånd och störningar och enbart inkallning när jag VISSTE att hunden kommer och häpp - jag hamnade bra mycket närmare där jag ville vara! Genom att vara konsekvent och bara göra "lyckade" inkallningar under en period fick jag snabbt resultat.

Belöningen - varierar mellan godbit (köttbulle/korv/leverpastej), att ge hunden ett roligt uppdrag (spår/leta apport/busapporter) eller leka (dragkamp/brottning) när den kommer in till mej. Under jakttid passar jag på om jag råkar finna fågellöpor, legor eller viltspår att visa på det för hunden. Resultat = jycken förknippar inkallningen med något positivt, jag hjälper hunden till ett roligt resultat. Nu känner jag mej betydligt säkrare på att jycken kommer, att han gör det med glädje och att vi tillsammans har så mycket roligare tillsammans. Svårt? Inte alls! Kräver bara fokus att lära in rätt beteende och öka störningarna successivt men se till att rätt beteende bibehålls. Börjar hunden lyssna dåligt - tillbaka i träningen och se till att bara belöna när det blir rätt.

Kallar jag i omöjliga lägen idag? Absolut - skulle det hända att det inte funkar så kan jag med gott samvete allvarligt tala om för jycken vad som gäller. Nu VET jag att hunden VET hur det egentligen ska se ut och vi har otaliga lyckade inkallningar att falla tillbaka på.

Tja, frågor på det :)

/Jaana