Lodjursjakt...

Hej och hallå…

Igår tisdag var det premiär för lodjursjakten. Ingen fara, Lynx var inte på rymmen. En gäng glada kattjägare hade samlats runt våra älg- och fågelmarker. Ett par katter hade nämligen spårats in på markerna, dagen innan. Undertecknad var inbjuden, men tyvärr förpliktade plikten. Gubbarna lyckades oturligt nog inte med sitt upptåg. Inga dagsfärska spår, inget upptag. Snart fick jakten avbrytas då den enda kissen på tilldelningen var skjuten på annat håll. Själv satt jag fast på kontoret. Solen sken i kapp med frustrationen.

Tankarna for tillbaka till en fasanjakt i Finland för ett par år sedan. Vi hade kommit i kontakt med en finsk uppfödare som var intresserad av att använda Iver till en parning. Hans svenska språkkunskaper var obefintlig, och hans engelska var lika dålig som vår finska. För att undvika språkliga förvecklingar, bestämdes att vi skulle komma över för ett par dagars jakt, tillika hanhundsmönstring. Uppfödaren och fältjaktarrangören Kai tog emot med varm bastu. Han förklarade via tolk att han skulle gå med och syna Ivers eventuella förmågor och oförmågor. Viss stress infann sig förstås. Kai meddelade att förutom fasan så fanns även ”rabbit” och morkulla. Just ”rabbit” och morkulla värderade han extra högt. Morkullan därför att han sett många fågelhundar som inte stått för dem. Kai öste på med frågor som tolken skulle översätta. En var om Iver drev kanin med skall? Jaana och jag kollade på varandra och undrade om detta var en kuggfråga. Jag minns inte vad vi svarade.

Nervositeten avtog betänkligt efter att vi funnit Iver i stramt stånd, inne i en liten skogsdunge i kanten av fältet. Iver reste i vanlig ordning i full aktion. Stoppkommandot, skyttet och apporten funkade också bra. Ett par fasaner senare kändes det ännu bättre. Kai behöll sitt pokerface. Rättare sagt – han höll god min i elakt spel. Han hade ju ännu inte fått se hunden på någon ”rabbit”. En bit längre fram frös Iver fast i en dikeskant. Jaana förde och jag skulle få fälla igen. Just innan avancen fick jag syn på en brun-vit lurvig sak nere i riset i diket.
”Yes, en rabbit – stanna”…pang…”apport”!
Iver kastade sig iväg på apportkommandot och kom tillbaka med en…
”Va fasen?”
” Helvete Peter, du har skjutit en katt” fyllde Jaana kärleksfullt i.
Katten överlämnandes till jaktvärden Kai. Det blev tyst en liten stund. Stunden kändes lång.
” Perkele, Iver very good, very very good. Peter you are ”catman”, skrockade Kai.

Senare fick vi förklaringen till vad en rabbit var. Det var fälthare, och inte kanin som jag trott - måste lära mig finska! Vi fick sen se Kai's tik Viki driva hare som fått vilken stövareägare som helst grön av avund. Haren tog dock fel väg och ut över fälten bort från oss. På dryga 200m visslade Kai en snabb signal. Viki tvärnitade, vände och kom tillbaka i full karriär - imponerande! Jag var tvungen fråga Kai hur han lärt sin hund att lyda så bra under fullt drev. Kai svarade ungefär så här:
”I allways shoot rabbit. Viki know rabbit okey to hunt, she knows I have to be close to shoot”

Vi ses!