Tröga funderingar

Diskussion - problemlösning trög avance

Trög avance är ett elände. Det vet nog alla som haft motsatsen i en hund som har en fejdig rejäl avance. De som tycker annat tycker inte som jag, dvs. de har fel. Jaktsituationerna blir ju så mycket bättre och betygen på prov högre med en hund som:

- kan resa med tillräcklig fart så att fågeln, då ofta fasan eller tjäder, inte bara löper undan...

- kan resa etappvis, 5-10m, så att skotthållen inte blir för långa...

- kan resa mot sin förare, för att omöjliga skottlägen möjliga...

- kan resa fågel med på långt håll, så att betygen trillar in även då fågeln är onödigt skygg...

De som lyssnat till t ex Anders Landins lära vet att han tydligt propagerar för att träna in ett fungerande stopp innan jag börjar släppa på fågel. Då har jag ju möjlighet att avslappnat gå fram och resa med min blivande stjärna. Berömma ett lagom förföljande, för att sedan kommendera stopp på ett positivt sätt. Fågelsituationen blir alltså genomgående positiv.

Har jag inget bra stopp, blir situationen snabbt den omvända. Som förare kommer jag vara spänd och osäker. Hunden känner förstås av detta redan innan den får sitt avancekommando. Jag kommer heller inte våga berömma hunden då fågel lyfter. Ofta kommer istället ett mycket negativt laddat stoppkommando att vrålas ut, redan innan hunden sett eller fattat att den fått fågeln på vingar. Inte helt ovanligt är att hunden även går efter. Valet mellan att stanna kvar hos sin hysteriska förare eller ha roligt och ränna efter fågeln blir enkelt. Upprepas detta kommer jag snart ha en rejält trög hund. Mycket vanlig orsak, men inte den enda.

Det går även jaga in en allt trögare avance. Skogsjakt, eller vinterjakt på skygga ripor innebär ofta att fågel lyfter medan jägaren är på väg fram till hunden som står. Jag hinner aldrig ens förska resa. Samma gäller ofta i skogen. Även ett löparbete där jag tillsammans med hunden tar mig fram efter löpan tills tjädern lyfter saknar en formell avance. När jag summerat höstens jakt och många fågelsituationer är det ytterst få lägen jag fått resa med min unge Jagr. Orrarna har lyft före jag ansett mig vara tillräckligt nära honom för att avancera. Jag har förstås skjutit i dessa lägen, jägare som jag anser mig vara. Tillräckligt ofta har det ramlat ner fågel för att jag ska vara någorlunda nöjd. Men detta har tyvärr försämrat Jagrs avance. Den är inte så frejdig som jag skulle vilja ha den (jmf då med gamle Iver). Jagr har här alltså förvärvat en lite seg avance. Något att ta tag i alltså...

Det är lätt att se och påtala problem - svårare att lösa dem.

Svårt, men därmed inte sagt omöjligt. Jag har lyssnat runt lite med frun och andra kloka människor och funderat utifrån egna erfarenheter.

Här är några tankar och reflektioner:

- Träna in stoppkommandot utanför fågelsituationer och fortsätt underhålla det.

- Avancera avslappnat och med ett lågmält positivt kommando.

- Träna in ditt avancekommando i situationer utan fågel och få det att bli positivt.

- Tänk på ditt eget agerande i en fågelsituation. En spänd stressad skjutklar kroppshållning gör hunden trögare. Smyger du stelt fram som en adrenalinstinn lönnmördare, eller bara att du viker ihop bössan gör att hunden stramar upp sig och kan bli ovillig att resa. Försök att agera avslappnad, nästan lite nonchalant.

- Misstänker du att hunden står hårt nära fågeln, vänta ut den. Ha inte för bråttom.

- Kan du kalla av hunden från ståndet, gör det då och då. Stanna hunden då den sen går tillbaka mot fågeln. Ge avancekommando och beröm mycket.

- När man småspringer fram på en löpa med hunden. Stanna den då och då, beröm, ge nytt avancekommando och mer beröm då den går på.

Läs av hunden, fundera, analysera och prova dig fram – framgång kan kräva viss experimentell verksamhet!

Vi ses!