Tankevurpa...

Hej igen,

Jag sitter i soffan och tänker för mig själv. Tre lata vorsteh ligger också i soffan. De tänker inte. De bara njuter av tillvaron. Det får liksom räcka så. Jag känner ett uns av avundsjuka, och vandrar vidare i tanken, utan mål eller mening. Snacka om energislöseri.

-  Hur viktigt är egentligen ett jaktprovresultat, eller ännu hellre ett fullvärdigt jaktchampionat?

Om man helt bortser från det egna höga nöjet och andras respekt, är ju det främsta syftet att vägleda avelsarbetet. Vaska fram ännu bättre hundar, i sann darwinistisk anda. Inte att förakta. Men glömmer man inte något? Det känns i alla fall så.

…utan bra jaktprov - ingen tillförlitlig avelsgrund.
…utan bra domare - inga tillförlitliga bedömningar och bra jaktprov.
…utan kunniga och erfarna fågeljägare med stort hundkunnande - inga bra domare.
…utan nya vorstehägare - inga nya kunniga fågeljägare.

Tanken ränner vidare och biter sig själv i svansen.

Utan nya vorstehägare > inga nya kunniga fågeljägare > inga nya kunniga domare > inga tillförlitliga jaktprov > ingen tillförlitlig vägledning i avelsarbetet > = sämre hundar…

Risken med en långsam förändring är att den pågår så sakta att den inte märks. Vem bär ansvaret? Vem förväntas bry sig? Vorstehklubben? Vilka är det då? Finns de på ansiktsboken? Nja, ett bättre svar är nog alla uppfödare. Det är hos dem allting börjar. En ny valp föds. Kanske den köps av en helt ny gröngöling till jägare. En blivande kunnig jägare? En blivande domare? En blivande uppfödare?

Vi ses, en annan gång i en annan tanke…