En skön måndag...

Hej,

Jaktprov är i normalfallet inte kul. Man är pinsamt nervös, kissnödigt stressad och sjukligt fokuserad på samma gång. Lägg där till den där tävlingsjävulen som flåsar en i nacken. Men, vårproven i Klimpfjäll gav en annan bild av vad ett jaktprov kan innebära.

Vädret - visst, spelar just vädret in en del. Första provhelgen var det blåsigt, regnigt och dåligt före för folk och fä. Den andra helgen var förhållandena soligt optimala. Men, trots motsatta väderförhållanden var känslan den samma - GOOOD! Något annat spealde in.

Riporna - visst, fågeltillgången är viktig. Utan fågel inga pris. Vi hade fågel i marken, men inte så det kryllade. De fåglar vi fann var dessutom aningen oroliga och skygga, oavsett väder. Hundarna fick hantera dem varsamt. Men det var ändå inte riporna som gav den där må-bra-känslan.

Betygen - visst, den som inte påverkas positivt av att få ett pris på jaktprov, den ljuger. Men under själva provdagen är ju både pris och valör okända. It ain't over until it's over. Många är vi som stupat på målsnöret, på något prov. Det är alltså inte betyget som gör provdagen. Det är något annat.

Det är sällskapet. Att få gå ett prov tillsammans med duktiga och trevliga förare med fina hundar betyder enormt. Känslan att provdeltagarna verkligen vill att det ska gå bra, för alla, är stor. Små glada tillrop, goda tips och en allmänt skämtsam konversation. Lägg därtill en kunnig domare som ger råd och tips för framgång. Det tar verkligen död på alla provnerver. Jag hoppas fler kan få uppleva samma sak!

Tack alla som var med! Ingen nämnd ingen glömd...

//Peter, reflekterar under en skön måndag.