God Jul

Hej!

Det vankas jul med allt vad det innebär. Det ska handlas, pysslas och fejas tills svetten lackar och blodtrycket antagit ära vare gud i höjden. Rim ska rimmas, paket ska paketeras och traditioner ska traderas. Mitt i stöket försöker jag tänka mig bort och tillbaka en aning - till tiden för länge sedan, då allt var lite annorlunda men jakten densamma.

Ripjakt på färgsprakande fjäll är en upplevelse, som alla frälsta vet. Beroende på väder och vind, riptillgång och hundarnas bedrifter kan dock denna upplevelse te sig lite olika. Den upplevelse jag nu ska berätta om utspelade sig för väldigt många år sedan. Hundarna är sedan länge på helt andra jaktmarker och preskriptionstiden torde även vara av utgånget datum - God jul på er alla!

...Stor jaktlust i kombination med liten erfarenhet är sällan en lyckad kombination. Krydda med en nypa äventyrslust så kan det snabbt barka iväg. För iväg skulle vi. Fjälljakten skulle denna gång tas en snäpp längre. Allt skulle bli lite bättre, lite häftigare. Innan resan hade vi hyrt en tältkåta av den lokala scoutklubbens ledare farbror "Bosse", med bamseemblem på blå skjorta och misstänkt förtjust i unga pojkar. Uppe vid den långsträckta fjällsjön Virisen väntade nästa hyra – en plastbåt som skulle föra oss ut i vildmarken och riptäta lappviden. Sjön var stor, liksom vår packning. Tre glada vorsteh, en uppnost pointer, tältkåta, packning för en månad, en tilltänkt fru och en jaktkamrat fyllde den mycket oansenliga ekan med råge. Men sjön låg spegelblank och från himlen sken en strålande sol som fick en lilla plastbåten att framstå som tillräckligt sjöduglig. Innan vi sköt ut på vår färd uppmanade den lokale båtuthyraren att vi skulle undvika köra nära land. Där fanns luriga stengrynnor som under åren skördat sina propellrar.

Vi puttrade in längs sjön och efter 1,5mils färd fann vi till slut en vacker liten vik att lägga till vid. Tältkåtan restes och jakten kunde börja. Tyvärr finns inte några bestående minnen från några fantastiska fågelsituationer längre kvar. Ty gott om ripa var det ont om. Drömmarna om århundradets ripjakt mörknade i takt med himlen, som förebådade om väderomslag. Sol byttes till regn och en allt häftigare vind. Borta var den spegelblanka sjön som istället började se rätt ogästvänlig ut. Ett snabbt beslut senare var tältlägret rivet och vi befann oss återigen i den lilla jollen och började minnas Anslagstavlans uppmaning "...sex av tio drunknar från små båtar, 8 av tio saknar flytväst...". Nåja, vi var då i alla fall nyktra. Visst statistiskt utrymme att segla i fanns ännu.

Mitt ute på sjön slog vågorna in över relingen. Båten gick allt djupare medan den lilla båtmotorn segade sig fram i motvinden. Insikten om att vi höll på sjunka kom lika hastigt som olustigt. Kosan styrdes mot land och där sjönk vi. Tack och lov på grunt vatten. Vi kastade i land hundar, packning och baxade upp båten som kunde tömmas på iskallt fjällsjövatten. Vid det här laget hade det redan börjat skymma skrämmande snabbt.

Medan vi stod och diskuterade goda dyra råd passade en av de mer handlingskraftiga hundarna på att festa på ripsäcken. De fåglar vi lyckats skjuta förvandlades illa snabbt till ripfärs. Huruvida detta påverkade vår beslutsförmåga låter jag vara osagt. Men tilltänkt fru lämnades i vart fall kvar ensam på stranden med fyra hundar, utan mobiltelefon och utan övriga förnödenheter. Vi karlakarlar hoppade i båten igen för att puttra vidare. Planen var att väl i hamn ta en större mer sjöduglig båt och återvända. Så blev det inte.

Mitt ute på sjön då hoppet om att överleva var som lägst ringde det i kompisens mobiltelefon. Det var hans gravida sambo som undrade hur det gick för oss. Samtalet bröts ungefär samtidigt som han meddelat att vi kanske inte skulle klara oss. Men det gjorde vi. I båthamnen mötte vi några stressade stockholmare med stor trygg trollingbåt. De hade bråttom att komma iväg innan det blev kolmörkt. Jag förklarade vårt prekära läge och att vi behövde hjälp med att hämta hem en strandsatt ung dam. Någon hjälp fick vi inte. Jag fick dock tag på båtuthyraren. Han förstod att jag inte var sugen på småprata, dricka kaffe och börja omförhandla hyreskontrakten. Mitt just uppblåssade 08-förrakt gjorde processen kort. Stor båt med stor motor erbjöds utan mankemang.

Stockholmarna hade kommit en bit men vi var snabbt i kapp.

Gubbtjyvarna skulle nu få se hur man räddar en kvinna i nöd. Ungefär samtidigt står den tilltänkta frun med fyra hundar, med bristande linförighet och tittar på. Hon ser två båtar passera studsande på vågorna och försvinna vidare in efter sjön. När vi kom fram till udden där vi trodde oss lämnat vårt kvinnliga sällskap, var den tom. För att inte frysa ihjäl hade hon givetvis börjat gå. Vi vände tillbaka och spanade in i mörkret. Men några passagerare att hämta upp återfanns aldrig. Till slut var det helt mörkt. Endast några svaga ljus från båtplatsen syntes som kunde vägleda oss tillbaka. På stranden stod en orolig båtuthyrare. Om det var hans fina båt han oroade sig mest över låter jag vara osagt. Men, klockan var nu sena kvällen och fjällbon började mumla om fjällräddningen...

Nu hör det till saken att den tilltänkta frun är och var av det sega, uthålliga och vältränade slaget. Så någon fjällräddning blev det inte mer tal om. Efter en lång blöt, kall orolig väntan kom en bil körandes efter del slingriga lilla vägen. Ut ur den norskregistrerade lilla skåpbilen hoppade den ännu blötare och kallare dam och fyra hundar. För att ha avverkat en jaktdag, blivit lämnad ensam och sen fått gå 1,5mil till i mörker, genom ris och över strida jokkar – var hon på ett förvånads värt bra humör. Hon berättande att hon stött siktat söderut för att komma upp på landsvägen. Där hade hon stött på ett litet tältläger, fyllt med norrmän. Norrmännen var dock fyllda med sprit, så någon vidare hjälp gick inte få där heller. Men en skenbart nyktrare stackare dök efter en stund upp med sin bil. Han var ute och letade sina settrar som sprungit bort (undra var jag hört det tidigare). Han erbjöd skjuts och på den vägen blev det...

Just före midnatt anlände tre dränkta personer, med genomblöt packning och fyra aningen slitna hundar till kompisens stuga utanför Kittelfjäll. Dagen därpå gjordes ett tappert försök att hitta nya ripor, att ersätta de söndertuggade med. Jag minns inte hur det gick för oss mer än att dagen blev ovanligt kort...

SLUTET GOTT ALLTING GOTT - SKÖT OM ER!