Kom till skott...

När är det dags att börja fälla för sin hund?

Jag vill tro att de allra flesta köper en jakthund för att jaga med den. Vissa har kanske även ambitioner på prov, men jakten torde/borde rankas högst för majoriteten. I fallet fågelhund är huvudsyftet att skjuta just delikata fält-, skogs-, eller fjällhöns. Med vorsteh kan så småningom även annat vilt stå på menyn.

Men när är det egentligen dags att börja fälla?

I vanlig ordning finns ingen absolut eller allmängiltig sanning. Inget givet bäst före eller tidigast efter datum. Där är det upp till mig som hundägare att avgöra. Vill jag börja jaga tidigt så får jag agera därefter. Ett hundliv är kort så varför skjuta upp det roliga? Jag tänkte därför delge mina tankar i ämnet, som jag förstått vållar en del bryderier och som bör avdramatiseras.

Jag tror många väntar för länge med att komma till skott. Vissa verkar oroas för att göra fel. Andra dröjer av andra anledningar. Oavsett så är det ju svårt att bli bra på något man gör alldeles för sällan. Det krävs egentligen inte mer än tre grundläggande saker för att man utan att skämmas ska börja fälla för sin hund:

1. Hunden ska vara van vid skott...

2. Hunden ska stå för fågel...

3. Ett hyggligt stopp-kommando ska finnas...

Dessa tre saker är inga oöverkomliga problem att hinna fixa till fram till unghunden är dryga halvåret gammal. Skottvana kan man faktiskt börja tidigt med. Gör man det med viss eftertanke och försiktighet kommer unghunden snart se skott som något mycket positivt.

Visst kan ståndet utvecklas lite olika snabbt för olika hundar, men i regel finns anlaget där och då behövs bara lite coach'ning. Om hunden inte står och råkar stöta fågel får man kliva in med ett stoppkommando och ett litet utvecklingssamtal. En klok hund inser snabbt att man ska ta det lugnt med fågel. Oavsett anledning försöker jag alltid visa missnöje med en stöt = förstörd skottchans. Således har stoppet avgörande betydelse och bör därför tränas tidigt och flitigt utan inblandning av vilt. Inget av detta torde vara särskilt nytt eller revolutionerande.

Kan vi skapa problem genom att inte börja fälla någorlunda tidigt för hunden?

Jag tror det. För mig är fälla fågel den "ultimata belöningen" för väl utfört arbete. Jag blir helt enkelt sprudlande glad. Därför ett utmärkt sätt att lära hunden att vi jagar tillsammans. Hunden söker och hittar fågel, men jag ska vara med för att det ska bli fulländat. Jag misstänker att en hund som inte får lära sig detta tidigt kan snabbt hitta egna sätt att belöna sig på, i takt med att jaktlusten och benlängden ökar. Resultatet blir en förbannad och besviken förare som hunden inte ser någon större vits att samarbeta med. Uttryck som "gå ur hand" eller "jaga för sig själv" kan därmed uppstå.

Någon har påpekat risken för knallapporter. Jovisst, sådant kan förstås hända. Och har det inte hänt beror det förmodligen på att hunden ännu inte utsatts för en "provocerande fällning". Dvs fågeln fälls och ligger flaxande kort framför nosen på hunden, svår att låta bli för en jaktsugen jycke. 
En hund vars jaktlust ännu inte blommat ut eller som mest har tränats under jaktliknande omständigheter med startpistol kan ha rätt obefintliga förväntningar på att skott ska rendera i fall. Men denna hund blir för eller senare avslöjad. Verkligheten brukar hinna ikapp, antingen på prov eller den dag den får börja jaga på riktigt. Så varför vänta. Jaga på och då det sker och styr upp hundens förbjudna påhitt, en gång för alla. Jag är alltså inte så bedrövad över en knall&fall apport. När den händer är jag beredd att försvara mitt byte likt en surtik försvarar sitt tuggben. Det kan även bli en strof ut gamla Testamentet om den straffande Guden. Viljan att apportera utan tillåtelse brukar då bedarra betänkligt.

Att skjuta och föra hund samtidigt är ingen enkel sak, i vart fall inte för en karl. Speciellt om man som förare inte riktigt litar på sin jaktkamrat. Det kan därför vara klokt att ta med en duglig och injagad skytt. Finns ingen sådan fokuserar jag först på skyttet! Japp, du läste rätt. Rätt logiskt egentligen. Jag vill helt enkelt fälla det jag skjuter på. Om hunden sköter sig är allt 110% jippi tjohej och vi kommer ha en minnesvärd högtidsstund tillsammans. Om inte så tar vi en predikan enligt tidigare nämnda procedur. Vad händer om jag istället skulle försöka fokusera på vad hunden gör för att förvissa mig om att den är lydig? Jo, risken för bom ökar med sådär 110%. Jag klarar då inte dölja besvikelsen och ilskan över det inträffade. Detta är otroligt orättvist mot unghunden som just presterat ett perfekt jobb. Det blir ju nästan som att jag delar ut en bestraffning. Hunden gör allt rätt. Jag gör allt fel, sabbar jaktsituationen och blir förbannad. Hur kul är det att jaga med en sådan?

Slutsats - avdramatisera, ha kul och jaga mer - hör av dig om du vill ha recept på fågel!