Av och till blossar det upp debatt i ämnet apportering. Olika metoder att förmå hunden apportera ställs mot varandra. Den ena mer tvärsäker än den andra på vad som är det bästa. Som familjens tvärsäkerhetsansvarige har även jag ibland kastat mig in i debatten. Beklagar, men kan ibland inte låta bli - som jycken ursäktar sig efter en knallapport. Hursomhelst - jag tänkte här passa på att utveckla ämnet ytterligare, bortom snacket kring olika inlärningsmetoder.

Apport är en självklar och viktig förmåga hos en fågelhund, oavsett ras.  Ska jag svinga bössan efter ett vilt så ska min hund kunna bringa hem bytet i min hand. Jaktens etik och moral är synnerligen tydlig på denna punkt.  Allt annat tyckande är bara trams. Likafullt är det otroligt vanligt att det strular med just apporten. Det kan se hyfsat ut när den egna favorit-dummysen ska hämtas. Men så snart det blir vilt uppstår allehanda problem. Om inte hunden blinkar eller blåvägrar så ska det slamsas, tuggas, plockas och luggas - ofta ackompanjerat av en påhejande matte/husse. Ibland kommer viltet in, tyvärr inte ofta korrekt avlämnat och inte sällan med fula tuggskador.
 

Ibland kan jag heller inte låta bli att fundera hur arvsanlagen spelar in.  För mycket eller för lite av olika saker i den mentala gottpåsen påverkar hur jag tvingas jobba med en individ. Vissa hundar är enkla andra direkt jobbiga att få till.
Bland de svåraste är de som inte vill, anser jag.
För den som jobbar motvilligt blir allt svårt. Så avlas det fram alltför mesiga ovilliga hundar uppstår bekymmer. Här kan man bara hoppas att förmågan att  ta sig an en räv rankas högt bland parningssugna vorstehtikägare. För jag vill inte ha en försynt vorsteh som är fin i kanten - då är det inte en vorsteh längre. Då är det en...ehh... stannar nog där!
:-)

Vi ses!

Har du reflekterat något över hur det är att skjuta över hunden? Eller vänd på det - har du funderat över hur hunden har det framför din hagelbössa? 

Att jaga över en stående fågelhund är ingen självklar enkel sak. Speciellt inte om man räknar in att man själv ska dressera, jaga in, föra och slutligen skjuta rätt och säkert över sin hund. Det är alltså många moment som ska klaffa från valp till apport. Som ny i denna jaktform är det heller ingen enkel sak att finna råd och rön. Kollar man in rasklubbarnas hemsidor och tidningar verkar jakten på rosetter och diplom i det närmaste det enda man håller på med. Spanar man in diverse forum och grupper på nätet är också rätt glest med frågor som berör jakten. Framförallt det allra sista ögonblicket - skottet.

Lite annars är det när man möter älghundsägare. Då kommer ofta snacket om hur man ska tänka runt skottet. Hur står älgen, var är hunden, är det risigt/stenigt, hur är kulfånget, var ska man sätta skottet osv. Vikten av att skjuta rätt är påtaglig. Det får liksom inte bli fel. En skottskrämd hund, eller något ännu värre, är något som bara inte får inträffa. 

Liknande resonemang borde faktiskt föras oftare, även bland oss fågeljägare. Vi har ju möjligen en ännu svårare uppgift än älgjägaren. Vi ska ta beslut på bråkdelen av en sekund om vi kan svinga och trycka av efter en bortflyende fågel, därefter är skottchansen förlorad. Jagar jag tillsammans med någon kompis ska jag inte bara ha koll på var hunden är eller kan hitta på. Är fler hundar med ska man ha koll även var de är. Ämnet blir lätt en smula obehagligt när man tänker på det, eller hur?

- Så hur gör man då?
Tyvärr finns inget enkelt svar. Men en liten början är  i alla fall - TRÄNA MER och chansa aldrig. 

• Träna mer varierat skytte - skytte när du är i rörelse, skytte när du står konstigt, skytte när det är trångt, skytte när det går snabbt, skytte när inte alla duvor är lovliga. Träna även några skott då och då när du ska ha koll på hunden samtidigt.
   
• Träna din säkringstumme. Det borde vara en självklarhet att osäkra först då jag lyfter bössan mot axlen. Tyvärr är det lite för glest mellan skyttar som gör så. Men med lite övning, blir denna detalj snabbt en ryggmärgsrörelse och säkerheten ökar något infernaliskt.
   
• Träna din hund. En lydig hund gör skyttet både enklare och mer säkert. Det gäller inte bara hunden som just ska avancera. Det gäller även eventuell medföljande hund. Träna sitt-stanna-kvar. Knyt ALDRIG fast en hund i dig själv när du ska skjuta.  Jag vet av egen erfarenhet hur livsfarligt det kan bli.
   
• Träna mer kondition. Att hänga med på en tjäderlöpa kräver en smula flås. Akut syrebrist och farligt hög puls är inget som gör skyttet enklare. Jag får i skrivande stund dåligt samvete. Hmm.
   
• Träna mer riktig jakt. Det är syvende och sist under den riktiga jakten du verkligen tränar. Det är där du får uppleva det du knappt trodde kunde hända. Det är där du tvingas ta alla snabba avgörande beslut. Så fortsätt träna riktig jakt. Det kommer en dag du  inte orkar längre, så slösa inte bort din obestämda tid.

/Ett jägarliv är för kort för att jaga över en dålig hund och med en illaskjutande bössa
- vi ses!

Igår skrev jag några rader om att gå med hunden i koppel. Det har ramlat in några frågor och synpunkter som av olika skäl inte gått läsa på hemsidan. Nåväl, då får vi ta det här istället.

Kommentar 1:
"... Vilken typ av koppel använder ni? ..."
Svar:
- Efter att ha testat några olika varianter har den klara favoriten blivit det enkla retrieverkopplet. Vi har hittat en tunn modell ca 8mm tjockt och 120cm långt. Kvaliteten är sådan att snöret inte fjädrar.

Kommentar 2:
"...Håller med om att en sk negativ belöningsmetod är snabb och effektiv. Men jag håller inte med om att använda retrieverkoppel vid dressyr. En smalare metallkedja och ett stadigt läderkoppel är A och O för mig vid dressyren. Du refererar till Barbro Börjesson, som är en superduktig dressör, och om du sett hennes filmer och läst hennes tips, så rekommenderar hon helstryp metallänk för att korrigera en bångstyrig hund. Har själv provat båda alternativen och upplever att jag är betydligt starkare och effektivare med metallkedja och då behöver jag inte korrigera så många gånger. Retrieverkopplet är segare och dessutom gör det ont i min hand när jag måste ta i. 
Retrieverkoppelet är däremot behändigt när jag har en foglig och färdigdresserad hund och då kan kopplet också hamna i fickan. 
Att metallkopplet rasslar innan korrigeringen kommer köper jag inte, då är du inte nog snabb.
Kan se framför mig en 60-kilos kvinna med en 45-kilos egensinnig rottis komma med ett retrieverkoppel, stackars kvinna :) ..."

Svar:
- Först av allt. Tack för kommentaren. Alltid kul med folk som har åsikter. Som alltid när det gäller hundar så finns det inte bara en sanning. Men efter att ta sett rätt så många hundar under åren som drar i kopplet har jag funnit min. Jag har även sett Barbro Börjesson på TV många gånger och läst en del av hennes kloka ord. När hon beskrev "tyst korrigering" så köpte jag konceptet direkt. Jag kanske inte gör exakt som hon, men så är det ju med allt. Alla dessa instruktörer som håller kurser och säljer visioner, ger sina tips och råd. Sedan är det upp till oss som lyssnar att göra så det fungerar för egen del.

Jag kan förstå att retrieverkopplet kan kännas lite vasst i handen för många. Men för mig är det nog bara bra. Det påminner om hur jycken har det i den andra änden. Ett snällt mjukt koppel på en tung rabiat Rottweiler känns lika rätt som en rejäl stryplänk på en liten försynt cockerspaniel. Men det handlar egentligen inte om utrustningen. Det handlar om att få till en "tyst korrigering".

Jag har under åren sett många fågelhundar som vant sig med mycket ryck och slit av sin förare. På våra träningar vi anordnat under åren har det alltid kommit några av dessa hundar. På jaktproven ser det sällan bättre ut. Trots "vass" halskedja och stadigt läderkoppel har hunden inte förstått hur man går i koppel. Speciellt för dessa hundar upplever jag faktiskt extra effekt med det tysta retrieverkopplet. Det handlar mycket om tajming, men även att korrigeringen verkligen ska komma som en blixt från klarblå himmel. Jag är övertygad om att hunden som är van sin metallänk hinner uppfatta vad som är pågång och varifrån obehaget kommer. Alltså uteblir lätt det överraskningsmoment jag söker efter. Man kan jämföra att byta till nytt betsel på hästen. Känslan blir ny och annorlunda för både djur och förare.

På lurviga hundar kan metallänken även bjuda på mer än jag önskade. Kedjan kan lätt lugga lite, vilket även nöter pälsen fult. När jag korrigerar hunden ska överraskningen komma blixtsnabbt och försvinna lika blixtsnabbt. Då vill jag inte ha något som riskerar lugga, lite sporadiskt nu och då. Då blir det tajmingen inte bra. 

Ibland möter vi hundägare som helst vill ha mjuka vadderade halsband i glada färger på sin älskade men lite olydiga vän. Att hunden stretar och drar spelar ingen roll. De vill verkligen inte sätta på en metallänk. Då är det enklare att visa dem ett litet mjukt retrieverkoppel och effekten av rätt tajming.

Till sist - Barbro B har även visat andra sätt att överraska hunden som stretar. Om man saknar det rätta knycket så kan en näve smågrus eller en kasse med tomma aluminium burkar e.dyl åstadkomma samma effekt. Längst ut i kopplet kan det hända otäcka saker, nära husse och matte är det tryggt och säkert.

Vi ses!

Om du börjar kika lite på folk som är ute och går med sin hund upptäcker du snart ett rätt vanligt fenomen. Hunden verkar vara ute och gå med sin ägare. Eller snarare ute och drar på sin ägare.  Jycken är längst fram i kopplet och upptäcker världen mer eller mindre efter eget bevåg. Bakom hunden löper en rejält spänd lina i vars slut det hänger en mindre beslutsför hundägare. Frågar man, så är denne sällan riktigt stolt över situationen. Lite förundrad blir man att så många människor finner sig i något som är så enkelt att rätta till.

Utbudet av koppel och halsband är i det närmaste oändligt. Likafullt är det enkla billiga retrieverkopplet det som nog passar bäst till de flesta. Ett retrieverkoppel är egentligen bara ett snöre med en ögla för handen i ena änden och en metallring som man kan trä en snara av i den andre änden. Ofta sitter även en liten anordning så att man kan bestämma snarans storlek. Jag gillar tunna koppel och inte alltför långa. När jag håller i retrieverkopplets ögla med högerhanden och hunden går vid min sida ska kopplet inte släpa i backen. Kvaliteten i snöret ska vara stumt, inget gummibandsliknande alltså. Retrieverkopplet har flera odiskutabla fördelar – billigt, tar ingen plats i fickan, det nöter inte päls och det är helt tyst. Det sista är inte helt oviktigt, vilket jag snart återkommer till.

Upplever du att hunden drar i kopplet och att du ofta måste påminna och banna din vän genom tillsägelser och diverse korrigeringar är det nu dags att sluta tjata och läsa noga. Lösningen heter tyst korrigering, Metoden har den riksbekanta Barbro Börjesson försökt lära ut under många år i TV. Metoden bygger på att du överraskar hunden som stretar iväg med ett liten lagom obehag när den drar i kopplet. Det överraskande obehaget kan bestå av olika saker, men jag föredrar ett lite knyck i kopplet, då den rätta tajmingen är rätt enkel att få till.

Har du en halslänk som rasslar uteblir överraskningsmomentet och därmed effekten. Därför bör du använda ett tyst retrieverkoppel. Vänta tills din fyrbente vän oönskat stretar iväg och dela då ut ett litet obehagligt knyck i kopplet. Du ska då vara helt tyst och titta åt ett annat håll. Knepet är att hunden inte ska koppla obehaget till dig. Gå bara vidare och låtsas som att du inte har en aning om vad som just hände hunden. Så snart hunden sluter upp vid din sida så får den några uppmuntrande ord från dig. Du blir därmed tryggheten och den som hunden vill vara nära. Ute i kopplets fulla längd kan det hända överraskande obehagliga saker. Med lite tajming har du efter bara någon minut en hund som förstått vad som är klokast att välja – lugnt följa vid din sida.

Förutom att du slipper obehaget att ha en stretande hund får du även en mer avslappnad, lugn kompis. Genom att det är du som tar kommandot och bestämmer vart ni ska och när, kommer hunden börja koppla av. Den behöver inte vara längst fram och upptäcka välden. Den följer istället bara med, fast förvissad om att husse/matte kommer säga till när det är dags för någon kul uppgift.

Lycka till och ta befälet!

I helgen åkte vi till Vilhelminaskogarna för att svinga hagelbössorna och krossa lerduvor i dagarna två.  Att åka dryga 50mil tur o retur kan tyckas lite långt bara för detta ändamål. Men icke. Åsa Fjällström och hennes Knut hade bjudit in till ett välordnat och glatt arrangemang. Skytteinstruktören Leif Schmidt  höll hov och hjälpte nya som gamla att kontrollera kolvmått och göra nödvändiga justeringar. Som sagt - det som inte går laga med silvertejp är inte trasigt på riktigt. Kolvar anpassades , träfflägen kontrollerades och lerduvor krossades i trevlig takt. Stort tack till alla som var där. Jaana och jag hade gammeldags kul!

Några korta reflektioner - när det kommer till skytte är det som om det blir både pinsamt och gravallvarligt på samma gång. Få saker verkar vara så förbaskat genanta som att visa hur man hanterar sin bössa. Hellre inte träna alls än att bli avslöjad, verkar det som. Detta gäller inte bara i förgubbade älgjaktlag. Där är det dock ofta numer rätt så vanligt att faktiskt skjuta och kolla att kikarsiktet pekar åt rätt håll inför jakten. Känns det lite vingligt kan man ju även välja att enbart skjuta när älgen står still.

Inom fågelhundskrået är saken en annan. Bedrövligt många fågeljägare har inte kontrollerat hur väl kikarsiktet på hagelbössan är inställt, dvs kolven. Man försöker med varierad framgång kompensera mer eller mindre grava avvikelser i hur kolven egentligen borde vara utformad. Träffarna blir därmed få, skadskjutningar och bommar blir fler. Än mer förundrad blir man när samma personer ibland spenderar både ansenlig tid, möda och stora pengar på att träna sin hund. Jagar de enbart diplom och rosetter må det kanske vara hänt. Men vill man skörda lite riktig jaktlycka är det dags att tänka om. Låt inte viltet lida och hunden skämmas.

Nåja, nog raljerat om detta. Tiden fram till jakten är ännu lång. Lider du bara av lathet och inte av grava irreparabla synfel hinner du fixa till både bössa och skyttekunskaper innan slutet augusti. Ta gärna hjälp av de som erbjuder denna, som t ex Leif Schmidt eller andra skytteinstruktörer. Sedan är det bara att träna på tills handlaget sitter. Ut och skjut - det börjar fort ta bättre än du tror. 

Med Leif's tillåtelse har vi på vår hemsida summerat det väsentligaste kring hagelbössans kolvanpassning - läs mer här...

Vi ses!
 

Av och till blossar det upp debatt i ämnet apportering. Olika metoder att förmå hunden apportera ställs mot varandra. Den ena mer tvärsäker än den andra på vad som är det bästa. Som familjens tvärsäkerhetsansvarige har även jag ibland kastat mig in i debatten. Beklagar, men kan ibland inte låta bli - som jycken ursäktar sig efter en knallapport. Hursomhelst - jag tänkte här passa på att utveckla ämnet ytterligare, bortom snacket kring olika inlärningsmetoder.

Apport är en självklar och viktig förmåga hos en fågelhund, oavsett ras.  Ska jag svinga bössan efter ett vilt så ska min hund kunna bringa hem bytet i min hand. Jaktens etik och moral är synnerligen tydlig på denna punkt.  Allt annat tyckande är bara trams. Likafullt är det otroligt vanligt att det strular med just apporten. Det kan se hyfsat ut när den egna favorit-dummysen ska hämtas. Men så snart det blir vilt uppstår allehanda problem. Om inte hunden blinkar eller blåvägrar så ska det slamsas, tuggas, plockas och luggas - ofta ackompanjerat av en påhejande matte/husse. Ibland kommer viltet in, tyvärr inte ofta korrekt avlämnat och inte sällan med fula tuggskador.
 

Ibland kan jag heller inte låta bli att fundera hur arvsanlagen spelar in.  För mycket eller för lite av olika saker i den mentala gottpåsen påverkar hur jag tvingas jobba med en individ. Vissa hundar är enkla andra direkt jobbiga att få till.
Bland de svåraste är de som inte vill, anser jag.
För den som jobbar motvilligt blir allt svårt. Så avlas det fram alltför mesiga ovilliga hundar uppstår bekymmer. Här kan man bara hoppas att förmågan att  ta sig an en räv rankas högt bland parningssugna vorstehtikägare. För jag vill inte ha en försynt vorsteh som är fin i kanten - då är det inte en vorsteh längre. Då är det en...ehh... stannar nog där!
:-)

Vi ses!

Har du reflekterat något över hur det är att skjuta över hunden? Eller vänd på det - har du funderat över hur hunden har det framför din hagelbössa? 

Att jaga över en stående fågelhund är ingen självklar enkel sak. Speciellt inte om man räknar in att man själv ska dressera, jaga in, föra och slutligen skjuta rätt och säkert över sin hund. Det är alltså många moment som ska klaffa från valp till apport. Som ny i denna jaktform är det heller ingen enkel sak att finna råd och rön. Kollar man in rasklubbarnas hemsidor och tidningar verkar jakten på rosetter och diplom i det närmaste det enda man håller på med. Spanar man in diverse forum och grupper på nätet är också rätt glest med frågor som berör jakten. Framförallt det allra sista ögonblicket - skottet.

Lite annars är det när man möter älghundsägare. Då kommer ofta snacket om hur man ska tänka runt skottet. Hur står älgen, var är hunden, är det risigt/stenigt, hur är kulfånget, var ska man sätta skottet osv. Vikten av att skjuta rätt är påtaglig. Det får liksom inte bli fel. En skottskrämd hund, eller något ännu värre, är något som bara inte får inträffa. 

Liknande resonemang borde faktiskt föras oftare, även bland oss fågeljägare. Vi har ju möjligen en ännu svårare uppgift än älgjägaren. Vi ska ta beslut på bråkdelen av en sekund om vi kan svinga och trycka av efter en bortflyende fågel, därefter är skottchansen förlorad. Jagar jag tillsammans med någon kompis ska jag inte bara ha koll på var hunden är eller kan hitta på. Är fler hundar med ska man ha koll även var de är. Ämnet blir lätt en smula obehagligt när man tänker på det, eller hur?

- Så hur gör man då?
Tyvärr finns inget enkelt svar. Men en liten början är  i alla fall - TRÄNA MER och chansa aldrig. 

• Träna mer varierat skytte - skytte när du är i rörelse, skytte när du står konstigt, skytte när det är trångt, skytte när det går snabbt, skytte när inte alla duvor är lovliga. Träna även några skott då och då när du ska ha koll på hunden samtidigt.
   
• Träna din säkringstumme. Det borde vara en självklarhet att osäkra först då jag lyfter bössan mot axlen. Tyvärr är det lite för glest mellan skyttar som gör så. Men med lite övning, blir denna detalj snabbt en ryggmärgsrörelse och säkerheten ökar något infernaliskt.
   
• Träna din hund. En lydig hund gör skyttet både enklare och mer säkert. Det gäller inte bara hunden som just ska avancera. Det gäller även eventuell medföljande hund. Träna sitt-stanna-kvar. Knyt ALDRIG fast en hund i dig själv när du ska skjuta.  Jag vet av egen erfarenhet hur livsfarligt det kan bli.
   
• Träna mer kondition. Att hänga med på en tjäderlöpa kräver en smula flås. Akut syrebrist och farligt hög puls är inget som gör skyttet enklare. Jag får i skrivande stund dåligt samvete. Hmm.
   
• Träna mer riktig jakt. Det är syvende och sist under den riktiga jakten du verkligen tränar. Det är där du får uppleva det du knappt trodde kunde hända. Det är där du tvingas ta alla snabba avgörande beslut. Så fortsätt träna riktig jakt. Det kommer en dag du  inte orkar längre, så slösa inte bort din obestämda tid.

/Ett jägarliv är för kort för att jaga över en dålig hund och med en illaskjutande bössa
- vi ses!

Igår skrev jag några rader om att gå med hunden i koppel. Det har ramlat in några frågor och synpunkter som av olika skäl inte gått läsa på hemsidan. Nåväl, då får vi ta det här istället.

Kommentar 1:
"... Vilken typ av koppel använder ni? ..."
Svar:
- Efter att ha testat några olika varianter har den klara favoriten blivit det enkla retrieverkopplet. Vi har hittat en tunn modell ca 8mm tjockt och 120cm långt. Kvaliteten är sådan att snöret inte fjädrar.

Kommentar 2:
"...Håller med om att en sk negativ belöningsmetod är snabb och effektiv. Men jag håller inte med om att använda retrieverkoppel vid dressyr. En smalare metallkedja och ett stadigt läderkoppel är A och O för mig vid dressyren. Du refererar till Barbro Börjesson, som är en superduktig dressör, och om du sett hennes filmer och läst hennes tips, så rekommenderar hon helstryp metallänk för att korrigera en bångstyrig hund. Har själv provat båda alternativen och upplever att jag är betydligt starkare och effektivare med metallkedja och då behöver jag inte korrigera så många gånger. Retrieverkopplet är segare och dessutom gör det ont i min hand när jag måste ta i. 
Retrieverkoppelet är däremot behändigt när jag har en foglig och färdigdresserad hund och då kan kopplet också hamna i fickan. 
Att metallkopplet rasslar innan korrigeringen kommer köper jag inte, då är du inte nog snabb.
Kan se framför mig en 60-kilos kvinna med en 45-kilos egensinnig rottis komma med ett retrieverkoppel, stackars kvinna :) ..."

Svar:
- Först av allt. Tack för kommentaren. Alltid kul med folk som har åsikter. Som alltid när det gäller hundar så finns det inte bara en sanning. Men efter att ta sett rätt så många hundar under åren som drar i kopplet har jag funnit min. Jag har även sett Barbro Börjesson på TV många gånger och läst en del av hennes kloka ord. När hon beskrev "tyst korrigering" så köpte jag konceptet direkt. Jag kanske inte gör exakt som hon, men så är det ju med allt. Alla dessa instruktörer som håller kurser och säljer visioner, ger sina tips och råd. Sedan är det upp till oss som lyssnar att göra så det fungerar för egen del.

Jag kan förstå att retrieverkopplet kan kännas lite vasst i handen för många. Men för mig är det nog bara bra. Det påminner om hur jycken har det i den andra änden. Ett snällt mjukt koppel på en tung rabiat Rottweiler känns lika rätt som en rejäl stryplänk på en liten försynt cockerspaniel. Men det handlar egentligen inte om utrustningen. Det handlar om att få till en "tyst korrigering".

Jag har under åren sett många fågelhundar som vant sig med mycket ryck och slit av sin förare. På våra träningar vi anordnat under åren har det alltid kommit några av dessa hundar. På jaktproven ser det sällan bättre ut. Trots "vass" halskedja och stadigt läderkoppel har hunden inte förstått hur man går i koppel. Speciellt för dessa hundar upplever jag faktiskt extra effekt med det tysta retrieverkopplet. Det handlar mycket om tajming, men även att korrigeringen verkligen ska komma som en blixt från klarblå himmel. Jag är övertygad om att hunden som är van sin metallänk hinner uppfatta vad som är pågång och varifrån obehaget kommer. Alltså uteblir lätt det överraskningsmoment jag söker efter. Man kan jämföra att byta till nytt betsel på hästen. Känslan blir ny och annorlunda för både djur och förare.

På lurviga hundar kan metallänken även bjuda på mer än jag önskade. Kedjan kan lätt lugga lite, vilket även nöter pälsen fult. När jag korrigerar hunden ska överraskningen komma blixtsnabbt och försvinna lika blixtsnabbt. Då vill jag inte ha något som riskerar lugga, lite sporadiskt nu och då. Då blir det tajmingen inte bra. 

Ibland möter vi hundägare som helst vill ha mjuka vadderade halsband i glada färger på sin älskade men lite olydiga vän. Att hunden stretar och drar spelar ingen roll. De vill verkligen inte sätta på en metallänk. Då är det enklare att visa dem ett litet mjukt retrieverkoppel och effekten av rätt tajming.

Till sist - Barbro B har även visat andra sätt att överraska hunden som stretar. Om man saknar det rätta knycket så kan en näve smågrus eller en kasse med tomma aluminium burkar e.dyl åstadkomma samma effekt. Längst ut i kopplet kan det hända otäcka saker, nära husse och matte är det tryggt och säkert.

Vi ses!

Om du börjar kika lite på folk som är ute och går med sin hund upptäcker du snart ett rätt vanligt fenomen. Hunden verkar vara ute och gå med sin ägare. Eller snarare ute och drar på sin ägare.  Jycken är längst fram i kopplet och upptäcker världen mer eller mindre efter eget bevåg. Bakom hunden löper en rejält spänd lina i vars slut det hänger en mindre beslutsför hundägare. Frågar man, så är denne sällan riktigt stolt över situationen. Lite förundrad blir man att så många människor finner sig i något som är så enkelt att rätta till.

Utbudet av koppel och halsband är i det närmaste oändligt. Likafullt är det enkla billiga retrieverkopplet det som nog passar bäst till de flesta. Ett retrieverkoppel är egentligen bara ett snöre med en ögla för handen i ena änden och en metallring som man kan trä en snara av i den andre änden. Ofta sitter även en liten anordning så att man kan bestämma snarans storlek. Jag gillar tunna koppel och inte alltför långa. När jag håller i retrieverkopplets ögla med högerhanden och hunden går vid min sida ska kopplet inte släpa i backen. Kvaliteten i snöret ska vara stumt, inget gummibandsliknande alltså. Retrieverkopplet har flera odiskutabla fördelar – billigt, tar ingen plats i fickan, det nöter inte päls och det är helt tyst. Det sista är inte helt oviktigt, vilket jag snart återkommer till.

Upplever du att hunden drar i kopplet och att du ofta måste påminna och banna din vän genom tillsägelser och diverse korrigeringar är det nu dags att sluta tjata och läsa noga. Lösningen heter tyst korrigering, Metoden har den riksbekanta Barbro Börjesson försökt lära ut under många år i TV. Metoden bygger på att du överraskar hunden som stretar iväg med ett liten lagom obehag när den drar i kopplet. Det överraskande obehaget kan bestå av olika saker, men jag föredrar ett lite knyck i kopplet, då den rätta tajmingen är rätt enkel att få till.

Har du en halslänk som rasslar uteblir överraskningsmomentet och därmed effekten. Därför bör du använda ett tyst retrieverkoppel. Vänta tills din fyrbente vän oönskat stretar iväg och dela då ut ett litet obehagligt knyck i kopplet. Du ska då vara helt tyst och titta åt ett annat håll. Knepet är att hunden inte ska koppla obehaget till dig. Gå bara vidare och låtsas som att du inte har en aning om vad som just hände hunden. Så snart hunden sluter upp vid din sida så får den några uppmuntrande ord från dig. Du blir därmed tryggheten och den som hunden vill vara nära. Ute i kopplets fulla längd kan det hända överraskande obehagliga saker. Med lite tajming har du efter bara någon minut en hund som förstått vad som är klokast att välja – lugnt följa vid din sida.

Förutom att du slipper obehaget att ha en stretande hund får du även en mer avslappnad, lugn kompis. Genom att det är du som tar kommandot och bestämmer vart ni ska och när, kommer hunden börja koppla av. Den behöver inte vara längst fram och upptäcka välden. Den följer istället bara med, fast förvissad om att husse/matte kommer säga till när det är dags för någon kul uppgift.

Lycka till och ta befälet!

I helgen åkte vi till Vilhelminaskogarna för att svinga hagelbössorna och krossa lerduvor i dagarna två.  Att åka dryga 50mil tur o retur kan tyckas lite långt bara för detta ändamål. Men icke. Åsa Fjällström och hennes Knut hade bjudit in till ett välordnat och glatt arrangemang. Skytteinstruktören Leif Schmidt  höll hov och hjälpte nya som gamla att kontrollera kolvmått och göra nödvändiga justeringar. Som sagt - det som inte går laga med silvertejp är inte trasigt på riktigt. Kolvar anpassades , träfflägen kontrollerades och lerduvor krossades i trevlig takt. Stort tack till alla som var där. Jaana och jag hade gammeldags kul!

Några korta reflektioner - när det kommer till skytte är det som om det blir både pinsamt och gravallvarligt på samma gång. Få saker verkar vara så förbaskat genanta som att visa hur man hanterar sin bössa. Hellre inte träna alls än att bli avslöjad, verkar det som. Detta gäller inte bara i förgubbade älgjaktlag. Där är det dock ofta numer rätt så vanligt att faktiskt skjuta och kolla att kikarsiktet pekar åt rätt håll inför jakten. Känns det lite vingligt kan man ju även välja att enbart skjuta när älgen står still.

Inom fågelhundskrået är saken en annan. Bedrövligt många fågeljägare har inte kontrollerat hur väl kikarsiktet på hagelbössan är inställt, dvs kolven. Man försöker med varierad framgång kompensera mer eller mindre grava avvikelser i hur kolven egentligen borde vara utformad. Träffarna blir därmed få, skadskjutningar och bommar blir fler. Än mer förundrad blir man när samma personer ibland spenderar både ansenlig tid, möda och stora pengar på att träna sin hund. Jagar de enbart diplom och rosetter må det kanske vara hänt. Men vill man skörda lite riktig jaktlycka är det dags att tänka om. Låt inte viltet lida och hunden skämmas.

Nåja, nog raljerat om detta. Tiden fram till jakten är ännu lång. Lider du bara av lathet och inte av grava irreparabla synfel hinner du fixa till både bössa och skyttekunskaper innan slutet augusti. Ta gärna hjälp av de som erbjuder denna, som t ex Leif Schmidt eller andra skytteinstruktörer. Sedan är det bara att träna på tills handlaget sitter. Ut och skjut - det börjar fort ta bättre än du tror. 

Med Leif's tillåtelse har vi på vår hemsida summerat det väsentligaste kring hagelbössans kolvanpassning - läs mer här...

Vi ses!