Efter en hel vecka i vår fantastiska fjällvärld kan jag bara konstatera - jag hade nästan glömt hur det var att träna en ung orutinerad hund på vårfjället. Det var ju ett tag sedan.

Det är många saker som ska klaffa för att det ska bli så där bra som det kan bli ibland. Det är ju mycket som kan jävlas en smula:

Vädret - väljer du fel dagar så kan blåsten omöjliggöra det mesta värt kalla träning. Den som varit i fjällen vet hur överjävligt fel SMHI's ornitologer, förlåt meterologer kan ha ibland. 

Föret - bra väder garanterar inte alltid bra före. Snön ligger djup men måste bära hyggligt för att släppa unga orutinerade hundar. Genomslag kan inte bara leda till onödiga skador, det kan även förvandla skoterfärden ut till träningsmarkerna till en veritabel starke man tävling.

Riporna - själva träningsobjekten får inte vara på dåligt humör,  löpa undan och ta till vingarna för minsta lilla. Allra minst får de lysa med sin frånvaro.

Föraren - må ha fullt fokus, kallt sinne, tålamod och en fungerande visselpipa. Allt detta är inte givet alla, alla veckans dagar.

Hunden - må ha överseende med diverse förarfel som kan uppstå. Det kräver både målmedvetenhet och viss uthållighet. 

Men trots alla debackel som kan grusa drömmar och framsteg blev denna vecka ytterst minnesvärd. Det fanns inte mycket att klaga på helt enkelt. Unghunden gjorde framsteg varje dag och vi fick glädjas åt en utvecklingskurva som gör att hösten inte kan komma snabbt nog. Upplevelsen blev inte sämre av att man fick umgås med goda vänner långt in på kvällarna. Så till dig som funderar på vårträning, sluta fundera. En dag kostar som en biobiljett. Du bör dock befinna dig i rätt län - leve Norrbotten!

Vi ses!

Jag är normalt ingen surgubbe. I vart fall inte om jag själv får tycka. Men ibland må man tillåta sig gnälla likt en gammal försurad gubbtjuv.

Surhetsgraden sjönk nämligen betänkligt under kvällens lockjakt på räv. Jaktlyckan var total, för rävarna alltså. De satt säkert uppe i skogen och flinade åt mina halvtaffliga försök att låta som en illamående hare. Det enda som visade sig var några rådjur som uppenbarligen var rejält pålästa på jakttidtabellen. Men att sitta på blåsiga tomma pass ger om inte annat tid att reflektera en smula. Det är förstås inte alltid bra att tänka för mycket. Men ibland går det inte låta bli. Håll till godo och förlåt mig för de ömma tår jag möjligen kliver på.

Här och var erbjuds numer snabbkurser i jägarexamen. Allt från vanliga Svenssons till mer eller mindre halvkändisar kan nu efter en helgkurs stolt titulera sig jägare. Det verkar nästan blivit lite inne att snabbt kunna bli jägare och basunera ut sin nyfunna exotiska livsstil. Ödmjukheten i att vissa saker faktiskt tar tid att lära sig är bara så förlegat bortglömd. Detta stör min sinnesfrid både påtagligt och rejält. Själv har jag snart kämpat mig igenom ett halvt genomsnittligt liv, utan att känna mig fullärd som jägare. Jag må tillhöra de smågåvade, men så gravt inavlat svårlärd är jag inte. På två-tre dagar har man inte lärt sig mycket av värde. Resan har inte ens börjat. Man har ju knappt lyckats lösa biljetten. Frågan är vem som felar, eleverna eller de som säljer snabbkurserna?

Bristen på ödmjukhet och förståelsen på att saker tar tid ser jag även bevis på i andra sammanhang. Inte minst bland nya fågelhundsägare. Många verkar inte förstå att de just antagit en av de större jaktliga utmaningarna som finns – att jaga in både sig själv och sin hund till ett fungerande ekipage för fågeljakt. Det räcker tyvärr inte att tycka om hundar och vara duktig dressör. Det räcker inte att vara en hygglig hagelskytt. Det räcker inte heller att veta fåglarnas vanor och lämpliga biotoper. Du måste vara allt detta och mycket mer. Du måste framförallt ha tillräckligt intresse för att både välja jobb och familj som gagnar ditt intresse. Alternativet är att försaka dem båda...

På sociala medier delar folk glatt och villigt med sig av sina okunskaper och bristande insikter. Det kan jag ibland låta bero, ty ibland sitter man ju i det berömda glashuset själv. Då gör man ju klokt i att inte kasta medhavda stenar.  Men då jakthundar spökas ut till påskkärringar och andra pluttenuttiga varelser ökar mitt blodtryck till farliga nivåer. Än värre blir det när fågelhundsvänner förfasar sig över de som faktiskt jagar mycket med sina hundar. Sliter man inte på hunden så har man ihjäl för många fåglar. Inte lätt att göra rätt alltså. Vissa uttrycker även spännande åsikter om de som ägnar tid till predatorjakt. Varför denna usch och fy på dem som faktisk lägger tid på viltvård? Nåja, allt följer inte logikens enkla lagar. En annan spännande kategori är de som blixtsnabbt frågar var alla andra hittar fågel. Så snart en bild på jaktlycka visas kommer frågan - var är ni? Som om ansiktsboken vore en tipsjour för alla de som inte själva ids åka ut i verkligheten och leta.

Ibland kommer den stora frågan på tal – hur får man till en bra jakthund?
Jag har själv ställt den några gånger och alltid fått liknande svar.
 ”…Du måste vilja tillräckligt mycket för att lägga ner den tid som krävs…”
Svårare än så är det nog inte. Men jakten på genvägar lär fortsätta, var så säker. Ty vissa lägger tid på att producera resultat. Andra spenderar tiden på att producera ursäkter.

Vi ses!

Efter en hel vecka i vår fantastiska fjällvärld kan jag bara konstatera - jag hade nästan glömt hur det var att träna en ung orutinerad hund på vårfjället. Det var ju ett tag sedan.

Det är många saker som ska klaffa för att det ska bli så där bra som det kan bli ibland. Det är ju mycket som kan jävlas en smula:

Vädret - väljer du fel dagar så kan blåsten omöjliggöra det mesta värt kalla träning. Den som varit i fjällen vet hur överjävligt fel SMHI's ornitologer, förlåt meterologer kan ha ibland. 

Föret - bra väder garanterar inte alltid bra före. Snön ligger djup men måste bära hyggligt för att släppa unga orutinerade hundar. Genomslag kan inte bara leda till onödiga skador, det kan även förvandla skoterfärden ut till träningsmarkerna till en veritabel starke man tävling.

Riporna - själva träningsobjekten får inte vara på dåligt humör,  löpa undan och ta till vingarna för minsta lilla. Allra minst får de lysa med sin frånvaro.

Föraren - må ha fullt fokus, kallt sinne, tålamod och en fungerande visselpipa. Allt detta är inte givet alla, alla veckans dagar.

Hunden - må ha överseende med diverse förarfel som kan uppstå. Det kräver både målmedvetenhet och viss uthållighet. 

Men trots alla debackel som kan grusa drömmar och framsteg blev denna vecka ytterst minnesvärd. Det fanns inte mycket att klaga på helt enkelt. Unghunden gjorde framsteg varje dag och vi fick glädjas åt en utvecklingskurva som gör att hösten inte kan komma snabbt nog. Upplevelsen blev inte sämre av att man fick umgås med goda vänner långt in på kvällarna. Så till dig som funderar på vårträning, sluta fundera. En dag kostar som en biobiljett. Du bör dock befinna dig i rätt län - leve Norrbotten!

Vi ses!

Jag är normalt ingen surgubbe. I vart fall inte om jag själv får tycka. Men ibland må man tillåta sig gnälla likt en gammal försurad gubbtjuv.

Surhetsgraden sjönk nämligen betänkligt under kvällens lockjakt på räv. Jaktlyckan var total, för rävarna alltså. De satt säkert uppe i skogen och flinade åt mina halvtaffliga försök att låta som en illamående hare. Det enda som visade sig var några rådjur som uppenbarligen var rejält pålästa på jakttidtabellen. Men att sitta på blåsiga tomma pass ger om inte annat tid att reflektera en smula. Det är förstås inte alltid bra att tänka för mycket. Men ibland går det inte låta bli. Håll till godo och förlåt mig för de ömma tår jag möjligen kliver på.

Här och var erbjuds numer snabbkurser i jägarexamen. Allt från vanliga Svenssons till mer eller mindre halvkändisar kan nu efter en helgkurs stolt titulera sig jägare. Det verkar nästan blivit lite inne att snabbt kunna bli jägare och basunera ut sin nyfunna exotiska livsstil. Ödmjukheten i att vissa saker faktiskt tar tid att lära sig är bara så förlegat bortglömd. Detta stör min sinnesfrid både påtagligt och rejält. Själv har jag snart kämpat mig igenom ett halvt genomsnittligt liv, utan att känna mig fullärd som jägare. Jag må tillhöra de smågåvade, men så gravt inavlat svårlärd är jag inte. På två-tre dagar har man inte lärt sig mycket av värde. Resan har inte ens börjat. Man har ju knappt lyckats lösa biljetten. Frågan är vem som felar, eleverna eller de som säljer snabbkurserna?

Bristen på ödmjukhet och förståelsen på att saker tar tid ser jag även bevis på i andra sammanhang. Inte minst bland nya fågelhundsägare. Många verkar inte förstå att de just antagit en av de större jaktliga utmaningarna som finns – att jaga in både sig själv och sin hund till ett fungerande ekipage för fågeljakt. Det räcker tyvärr inte att tycka om hundar och vara duktig dressör. Det räcker inte att vara en hygglig hagelskytt. Det räcker inte heller att veta fåglarnas vanor och lämpliga biotoper. Du måste vara allt detta och mycket mer. Du måste framförallt ha tillräckligt intresse för att både välja jobb och familj som gagnar ditt intresse. Alternativet är att försaka dem båda...

På sociala medier delar folk glatt och villigt med sig av sina okunskaper och bristande insikter. Det kan jag ibland låta bero, ty ibland sitter man ju i det berömda glashuset själv. Då gör man ju klokt i att inte kasta medhavda stenar.  Men då jakthundar spökas ut till påskkärringar och andra pluttenuttiga varelser ökar mitt blodtryck till farliga nivåer. Än värre blir det när fågelhundsvänner förfasar sig över de som faktiskt jagar mycket med sina hundar. Sliter man inte på hunden så har man ihjäl för många fåglar. Inte lätt att göra rätt alltså. Vissa uttrycker även spännande åsikter om de som ägnar tid till predatorjakt. Varför denna usch och fy på dem som faktisk lägger tid på viltvård? Nåja, allt följer inte logikens enkla lagar. En annan spännande kategori är de som blixtsnabbt frågar var alla andra hittar fågel. Så snart en bild på jaktlycka visas kommer frågan - var är ni? Som om ansiktsboken vore en tipsjour för alla de som inte själva ids åka ut i verkligheten och leta.

Ibland kommer den stora frågan på tal – hur får man till en bra jakthund?
Jag har själv ställt den några gånger och alltid fått liknande svar.
 ”…Du måste vilja tillräckligt mycket för att lägga ner den tid som krävs…”
Svårare än så är det nog inte. Men jakten på genvägar lär fortsätta, var så säker. Ty vissa lägger tid på att producera resultat. Andra spenderar tiden på att producera ursäkter.

Vi ses!