Artikel från Svensk Vorsteh
nr.1 2014:

Dags att prova ripjakt på vinterfjället

… en klarblå himmel och ett soldränkt vintrigt fjällandskap. Du hör fjällriporna knarra någonstans uppe på de karga avblåsta fjällkanterna. Längre ner i björkskogen hörs dalriporna skratta. Snön är vindpinat hård och hunden söker som om det vore barmark. Det är inte frågan om utan när din hund ska hitta de första riporna…

Jaktkalendern med stående fågelhund är generöst tilltagen i vårt land. Likafullt är det många som slutar jaga när snön kommer. Visst, höstfjället är en fantastisk upplevelse. Men vinterfjället kan i sina bästa stunder vara ännu bättre. Fåglarna är ju de samma, förutsättningarna bara något annorlunda. Här följer några små tips, baserade på egna strapatser, med- och motgångar. Läs och börja planera din nästa jakt!

Din bästa jaktkamrat hunden ställs på extra prov under vinterjakten.  Snö och kyla kräver både jaktlust och kondition. Vädret avgör föret, som kan variera från simdjup lössnö till cementhård skare. Ju högre upp på fjället desto bättre bär snön. Om vädergudarna är goda går det oftast hitta bra förutsättningar för jakt med hund. Håll koll på kvicksilvret. Jaga inte i för sträng kyla. Kallare än minus 17 bör nog undvikas. I blåsigt väder bör gränsen sättas tidigare. Kyla i kombination med lös djup snö är värst. Risken för förfrysningsskador på tikens spenar och hanens bollar blir överhängande. Om snön fryser fast i hundens päls så sök dig till fastare underlag. Går inte det får man korta ner jaktdagen. Kalla dagar erbjuder ofta mildare temperatur senare på eftermiddagen. Den kloke spar hunden till dess. Väl ute på fjället, är värmetäcket viktigare jakttäcket. Har du inte en vit hund kräver sällan vinterfjället färgglada jakttäcken. Täcket riskerar bara bli nedisat och ge skavsår. Ett signalhalsband duger gott, om du frågar mig. Vid fikarasten behövs däremot ett värmetäcke eller värmesäck. Hundens prestation ökar om den hålls varm. Passa på att kontrollera tassarna. Trasiga tassar, förstör jakten. Kolla extra noga mellan trampdynor. Med tassockar kan mindre blessyrer stoppas i sin linda. Hellre socka för tidigt än för sent. Förebyggande underhåll som att fila och smörja kan vara en god investering. Undvik att snö fryser fast under tassarna genom att ansa pälsen. Jaga aldrig med långa klor. Klobrott är en smärtsam glädjedödare.  Vätska i tid. Hundens vätskebehov är stort även under vinterjakt.  Att låta hunden äta snö är inte optimalt. Ta istället med en termos med varmt vatten. Då kan du orda stärkande mellanmål. Smula i lite torkad vom och vätskeersättning så får hunden i sig det den behöver.

Jägarens utrustning 
bör i huvudsak bestå av kondition. Viss grundläggande färdighet i skidåkning underlättar förstås också. För den ovane kan viss grundträning före jakt rekommenderas. Åk lätt packad så orkar du längre. Summan av alla ”bra att ha prylar” blir till slut tungt. Förhoppningsvis är packningen dessutom tyngre i slutet på dagen. Vita kamouflagekläder är för nybörjare, fick jag höra av en gammal rutinerad ripjägare en gång. Ripan verkar inte resonera som skygga orrar och tjädrar, när det gäller färgglada kreationer.  En synlig fara är mindre skrämmande än det som bara anas, sägs det. Mina erfarenheter stödjer den teorin. Fokusera på vindtäta skalplagg, som står emot om det skulle blåsa upp. En lätt och värmande dunjacka i säcken förgyller fikarasten. En rånarluva är också ett skönt litet plagg. Det förhindrar förfrysning av nästipp och kinder, inte minst vid skotertransport. För den med snöskotern underlättas transporten ut i markerna. Men glöm inte packa vapen enligt lagen. Håll även koll på hunden så den varken fryser eller upplever det obehagligt under transporten. Skoter är faktiskt inget måste. Många fina jakter kan nås från bilväg eller från skidliftsystem. Det är inte bara i de alpina pisterna som skidglasögon är oumbärliga. Det behövs inte mycket till vind innan yrande snö känns som småspik. Snöblindhet är en erfarenhet man helt ska sakna. Nästa pryl är handkikaren, som faktiskt minskar mängden skidåkning. Du kan spana av stora områden och fokusera på de hetaste partierna. Beteslöpor syns på långt håll. Även vita ripor syns förvånansvärt väl. Skida dit ripan finns i lagom mycket klädd. Svettas och du kommer frysa ihjäl. Den något överdrivna förmaningen brukar utfärdas på militärens vinterövningar. Trots åtskilliga minusgrader blir man lätt svettig då det hettar till i fågelsituationer. Ett torrt ombyte handskar, mössa och undertröja gör underverk för komforten. Vinterjakt handlar oundvikligt en del om skidåkning. Skidor är ett måste för enkel framkomlighet. Men undvik skidor med vassa stålkanter. Risken att skada hunden är för stor för att uppväga fördelarna. Låt heller ingen lura på dig snöskor eller breda skogsskidor. Gå är jobbigare än att glida och den som skråat med skogsskidor längs en fjällsida vet hur trasiga fotleder känns. Vallningsfria turskidor i plast ger hyfsat fäste, men en burk fästvalla kan behövas lika fullt. Ännu säkrare fäste fås med s k stighudar. Bakhala skidor inverkar negativt på både humör och skytte. Bra fäste gör skyttet säkrare. En vinteranpassad bössa är ett måste. Minusgrader riskerar ställa till det för den som slarvat med vapenvården. Se till att bössans mekanism är ren och inte överdrivet smord. Gammal smuts kombinerad med för mycket vapenolja och minusgrader kan odugliggöra bössan helt. Kylan ställer även till det med slött krut i billiga patroner. Ripan är i sin vinterskrud mer hårdskjuten och skotthållen kan bli längre. Välj därför lite grövre hagel med extra speed. Men tänk på god jaktetik - skjut inte på för långa håll.

Vinterjakt på fjället för oftast tankarna till fjällripan. De hittas högre upp på fjället i avblåsta partier där kråkbärsris och videsnår tittar fram. Fjällripan, med tuppens karaktäristiska svarta ögonstreck, trycker generellt sämre än dalripan. Den vill gärna springa iväg. Men beteendet varierar betänkligt med väder, vind och gud vet vad. Ibland bjuds fantastiska jaktögonblick med trygga ripor. Ibland är de näst intill hopplösa att överlista. Om vädret tillåter skidar jag gärna efter fjällripan. Föret är generellt bättre för både hund och jägare uppe på kalfjället. Ibland är flockarna stora och det är lätt att se vart de flyger. Dalripan, den helvita lite större släktingen hittas lite lägre ner på fjället vid och under trädgränsen. Dit tvingas man om det blåser för hårt högre upp. Om snön där är för lös för hundjakt kan det vara värt att skida längs risiga sjökanter. Där kan föret vara bättre och chansen att hitta fågel är stor. Lä och solsidor är alltid heta områden. Ripan älskar att solbada då tillfälle bjuds. Hittar du spår av ripa vet du att de finns i marken. Du är bara där vid fel tidpunkt. Samma ställe kan vara värt att besöka igen lite senare, även samma dag. Spara på krutet till eftermiddagarna. De sista timmarna bjuder ofta på bästa jaktlyckan, då fåglarna blir latare inför nattvilan. Till slut kommer du och din hund hitta ripa.  Var beredd att skjuta under tiden du närmar dig ståndet. Det är inte alltid man hinner avancera enligt skolboken. Inte sällan ligger fågeln längre framför hunden än på hösten. Ju närmare du kommer desto större chans till bra skottlägen. Tumma aldrig på säkerheten. Att vingla fram på skidor med laddad bössa är inte säkert. Om föret tillåter, ta av dig och gå sista biten. Närma dig gärna hunden med någon meter extra +höjd. Det ökar chansen till rena skottchanser. Till sist - undvik laviner och glöm inte toapapper. Vildmarkens eget värdepapper.

Skitjakt på er!

Artikel från Svensk Vorsteh
nr.1 2014:

Dags att prova ripjakt på vinterfjället

… en klarblå himmel och ett soldränkt vintrigt fjällandskap. Du hör fjällriporna knarra någonstans uppe på de karga avblåsta fjällkanterna. Längre ner i björkskogen hörs dalriporna skratta. Snön är vindpinat hård och hunden söker som om det vore barmark. Det är inte frågan om utan när din hund ska hitta de första riporna…

Jaktkalendern med stående fågelhund är generöst tilltagen i vårt land. Likafullt är det många som slutar jaga när snön kommer. Visst, höstfjället är en fantastisk upplevelse. Men vinterfjället kan i sina bästa stunder vara ännu bättre. Fåglarna är ju de samma, förutsättningarna bara något annorlunda. Här följer några små tips, baserade på egna strapatser, med- och motgångar. Läs och börja planera din nästa jakt!

Din bästa jaktkamrat hunden ställs på extra prov under vinterjakten.  Snö och kyla kräver både jaktlust och kondition. Vädret avgör föret, som kan variera från simdjup lössnö till cementhård skare. Ju högre upp på fjället desto bättre bär snön. Om vädergudarna är goda går det oftast hitta bra förutsättningar för jakt med hund. Håll koll på kvicksilvret. Jaga inte i för sträng kyla. Kallare än minus 17 bör nog undvikas. I blåsigt väder bör gränsen sättas tidigare. Kyla i kombination med lös djup snö är värst. Risken för förfrysningsskador på tikens spenar och hanens bollar blir överhängande. Om snön fryser fast i hundens päls så sök dig till fastare underlag. Går inte det får man korta ner jaktdagen. Kalla dagar erbjuder ofta mildare temperatur senare på eftermiddagen. Den kloke spar hunden till dess. Väl ute på fjället, är värmetäcket viktigare jakttäcket. Har du inte en vit hund kräver sällan vinterfjället färgglada jakttäcken. Täcket riskerar bara bli nedisat och ge skavsår. Ett signalhalsband duger gott, om du frågar mig. Vid fikarasten behövs däremot ett värmetäcke eller värmesäck. Hundens prestation ökar om den hålls varm. Passa på att kontrollera tassarna. Trasiga tassar, förstör jakten. Kolla extra noga mellan trampdynor. Med tassockar kan mindre blessyrer stoppas i sin linda. Hellre socka för tidigt än för sent. Förebyggande underhåll som att fila och smörja kan vara en god investering. Undvik att snö fryser fast under tassarna genom att ansa pälsen. Jaga aldrig med långa klor. Klobrott är en smärtsam glädjedödare.  Vätska i tid. Hundens vätskebehov är stort även under vinterjakt.  Att låta hunden äta snö är inte optimalt. Ta istället med en termos med varmt vatten. Då kan du orda stärkande mellanmål. Smula i lite torkad vom och vätskeersättning så får hunden i sig det den behöver.

Jägarens utrustning 
bör i huvudsak bestå av kondition. Viss grundläggande färdighet i skidåkning underlättar förstås också. För den ovane kan viss grundträning före jakt rekommenderas. Åk lätt packad så orkar du längre. Summan av alla ”bra att ha prylar” blir till slut tungt. Förhoppningsvis är packningen dessutom tyngre i slutet på dagen. Vita kamouflagekläder är för nybörjare, fick jag höra av en gammal rutinerad ripjägare en gång. Ripan verkar inte resonera som skygga orrar och tjädrar, när det gäller färgglada kreationer.  En synlig fara är mindre skrämmande än det som bara anas, sägs det. Mina erfarenheter stödjer den teorin. Fokusera på vindtäta skalplagg, som står emot om det skulle blåsa upp. En lätt och värmande dunjacka i säcken förgyller fikarasten. En rånarluva är också ett skönt litet plagg. Det förhindrar förfrysning av nästipp och kinder, inte minst vid skotertransport. För den med snöskotern underlättas transporten ut i markerna. Men glöm inte packa vapen enligt lagen. Håll även koll på hunden så den varken fryser eller upplever det obehagligt under transporten. Skoter är faktiskt inget måste. Många fina jakter kan nås från bilväg eller från skidliftsystem. Det är inte bara i de alpina pisterna som skidglasögon är oumbärliga. Det behövs inte mycket till vind innan yrande snö känns som småspik. Snöblindhet är en erfarenhet man helt ska sakna. Nästa pryl är handkikaren, som faktiskt minskar mängden skidåkning. Du kan spana av stora områden och fokusera på de hetaste partierna. Beteslöpor syns på långt håll. Även vita ripor syns förvånansvärt väl. Skida dit ripan finns i lagom mycket klädd. Svettas och du kommer frysa ihjäl. Den något överdrivna förmaningen brukar utfärdas på militärens vinterövningar. Trots åtskilliga minusgrader blir man lätt svettig då det hettar till i fågelsituationer. Ett torrt ombyte handskar, mössa och undertröja gör underverk för komforten. Vinterjakt handlar oundvikligt en del om skidåkning. Skidor är ett måste för enkel framkomlighet. Men undvik skidor med vassa stålkanter. Risken att skada hunden är för stor för att uppväga fördelarna. Låt heller ingen lura på dig snöskor eller breda skogsskidor. Gå är jobbigare än att glida och den som skråat med skogsskidor längs en fjällsida vet hur trasiga fotleder känns. Vallningsfria turskidor i plast ger hyfsat fäste, men en burk fästvalla kan behövas lika fullt. Ännu säkrare fäste fås med s k stighudar. Bakhala skidor inverkar negativt på både humör och skytte. Bra fäste gör skyttet säkrare. En vinteranpassad bössa är ett måste. Minusgrader riskerar ställa till det för den som slarvat med vapenvården. Se till att bössans mekanism är ren och inte överdrivet smord. Gammal smuts kombinerad med för mycket vapenolja och minusgrader kan odugliggöra bössan helt. Kylan ställer även till det med slött krut i billiga patroner. Ripan är i sin vinterskrud mer hårdskjuten och skotthållen kan bli längre. Välj därför lite grövre hagel med extra speed. Men tänk på god jaktetik - skjut inte på för långa håll.

Vinterjakt på fjället för oftast tankarna till fjällripan. De hittas högre upp på fjället i avblåsta partier där kråkbärsris och videsnår tittar fram. Fjällripan, med tuppens karaktäristiska svarta ögonstreck, trycker generellt sämre än dalripan. Den vill gärna springa iväg. Men beteendet varierar betänkligt med väder, vind och gud vet vad. Ibland bjuds fantastiska jaktögonblick med trygga ripor. Ibland är de näst intill hopplösa att överlista. Om vädret tillåter skidar jag gärna efter fjällripan. Föret är generellt bättre för både hund och jägare uppe på kalfjället. Ibland är flockarna stora och det är lätt att se vart de flyger. Dalripan, den helvita lite större släktingen hittas lite lägre ner på fjället vid och under trädgränsen. Dit tvingas man om det blåser för hårt högre upp. Om snön där är för lös för hundjakt kan det vara värt att skida längs risiga sjökanter. Där kan föret vara bättre och chansen att hitta fågel är stor. Lä och solsidor är alltid heta områden. Ripan älskar att solbada då tillfälle bjuds. Hittar du spår av ripa vet du att de finns i marken. Du är bara där vid fel tidpunkt. Samma ställe kan vara värt att besöka igen lite senare, även samma dag. Spara på krutet till eftermiddagarna. De sista timmarna bjuder ofta på bästa jaktlyckan, då fåglarna blir latare inför nattvilan. Till slut kommer du och din hund hitta ripa.  Var beredd att skjuta under tiden du närmar dig ståndet. Det är inte alltid man hinner avancera enligt skolboken. Inte sällan ligger fågeln längre framför hunden än på hösten. Ju närmare du kommer desto större chans till bra skottlägen. Tumma aldrig på säkerheten. Att vingla fram på skidor med laddad bössa är inte säkert. Om föret tillåter, ta av dig och gå sista biten. Närma dig gärna hunden med någon meter extra +höjd. Det ökar chansen till rena skottchanser. Till sist - undvik laviner och glöm inte toapapper. Vildmarkens eget värdepapper.

Skitjakt på er!