Snart har vi haft tre lediga månader. Egentligen har tiden inte gått särskilt fort. Vi upplever faktiskt att vi hunnit förvånansvärt mycket - trots att livet bara flyter på i en skön lunk. Kroppen har varvat ner och liksom anpassat sig efter solens upp/nergång. 

Härom dagen kom lokalpressen på besök och vill göra en intervju om vårt lilla "ledighetsprojekt".  Det blev en rätt träffsäker liten artikel (>> Norra Västerbotten - artikel).

Förutom alla fina daga med hundarna på skog och fjäll har vi ägnat tid åt att planera kommande vår. Det lär bli några kurser i år igen. Vi tänker spinna vidare på vårt koncept med träningshelger för de unga blivande stående fågelhundarna. Det kan t.o.m bli någon jaktskyttekurs för oss som svingar hagelbössan.

Är du som uppfödare intresserad av att vi syr ihop ett trevligt helgprogram för dina valpköpare så är det bara höra av sig. Mejla oss, Jaana eller Peter, eller ring 072-515 33 32.

November bjuder som bekant på långa mörka kvällar. Som gjort för att hitta på diverse pyssel. Som att tilverka Bäverhojt-essens. Behöver du en julklapp till någon jägarkompis som har det mesta  - hör bara av dig till Peter.

I väntan på bättre skidföre blir det nu till att planera in ett par svängar söderut - målet är att kunna servera vildsvin på julbordet. . Just ja, projekt "bastu" ska också färdigställas. Och sen ska vi förståss fundera vidare på om och när det blir en ny valp i huset...

Vi ses!

En månad på vårt lediga år - vigt för jakt, hundar, skog och fjäll - har nu avverkats. Kan bara komma på ett ord som beskriver livet just nu - OVERKLIGT! 

Det har liksom inte sjunkit in. Hjärnan försöker förstå, men vill heller inte spendera tid på meningslöst grubblande. Kroppen är klokare och anpassar sig efter omständigheter, som mat och sovklocka. Varje dag bjuder på nya spännande äventyr och tiden går möjligen en aning för fort. Kan man bli utbränd av jakt?

Vi har hunnit jaga rådjur, björn, skogsfågel, ripa, älg och ännu mer skogsfågel och ripa. En klok man sa en gång att "...jakt det är som en riktigt bra bok - ju mer man ägnar sig åt den destor mer vill man uppleva".  

Vi laddar redan för nästa jakt och har redan börjat prata om nästa lediga år - ty det kommer ske igen!

Vi ses!

Snart...börjar det.

Nedräkning till vårt kanske bästa beslut hittills är inne på slutspurten. Ett helt år ledigt tillsammans - vigt åt jakt, hundar och annat som gör livet glatt att leva.

Många har frågat om vad vi egentligen ska göra. Och hur förklarar man för dem som int begrip? Tja, om några få dagar börjar bockjakten, därefter kommer gässen och snart därpå övrig fågeljakt i skog och på fjäll. En vecka senare drar älgjakten igång och innan man vet ordet av så är det jul. Efter det svischar det bara till så är det toppjakt och sen dags för fjällets vinterripor och vårens bävrar...

Ett år går så fantastiskt fort, speciellt med intressen som våra. Pengar kan man alltid slösa bort och tjäna tillbaka. Men med tid är det annorlunda. Så sluta drömma.  Släpp sargen och gör det du vill göra. Ingen annan gör det åt dig, var så säker!!!

Vi ses!

Nyss hemkommen från årets sommarmåste - Fäviken Game Fair.

Solen gassade kanske onödigt hårt och kvicksilvret låg på stadiga +30.  Så det blev många dopp i Åresjön som höll synnerligen behaglig badtemperatur. Helgen blev en superkul tillställning, där man fick umgås och busa med både likasinnat folk och sina hundar. Den jaktintresserade som inte bevistat denna mässa har helt klart missat något. Det är nästan så man inte hinner kika och delta på alla roliga aktiviteter som erbjuds. Men liksom tidigare år försökte vi vara med på det mesta i tävlingsväg med våra hundar. Och man kan väl summera det hela som "det lönar sig att ha vorsteh".

Nytt för i år var en Apporteringstävling - Glen Moray Pick Up Challange, där snabbaste hunden att hämta två apporter över och hoppa över några hinder på både ut- och hemväg vann. Tävlingen sponsrades av Whiskey destilleriet Glen Moray.

   Resultat Fredag:
      1a Jagr o Peter
      2a Loomi o Lilian westerlund
      3a Lynx o Jaana

   Resultat Lördag :
      1a Loomi o Lilian westerlund
      2a jagr o Peter 
      3a Della o Therese Hedström

 Resultat Söndag :
      1a Della o Therese Hedström
      Snabbast under helgen och därmed vinnare av en godsjakt -
      Grattis och bra jobbat!!!

På kvällen skänkte vi en tankte till retriverfolket som arrangerade alal apporttävlingar - tack och förlåt! ;-)

Min lille Jagr var riktigt i stöten i helgen. I Fäviksapporten (vatten + landapport på tid) och i Färviken Grand National (mini jaktprov på duva) lyckades han bli 2a på fredag och vinna hela rasket på lördag. Kul med en hund som vill...

Vidare så roade vi oss med lite skytte och shopping. Jaana hann även testa spåra vildsvin med Lynx. DET skulle jag vilja testa i skarpt läge!!!

Stort tack till alla som var där - vi ses nästa år!

Förmoligen har vi fågejägare svingat hagelbössan några gånger redan i år. En och annan lerduva har blivit pulver andra har bara delat sig eller helt sonika flugit vidare. Handen på hjärtat - hur stolt är din hund över ditt skytte på jakt? Att bomma då hunden gör allting rätt, är bland det jävligaste jag vet. Jag blir gammeldags sur på riktigt och hur kul är det för hund och eventuell medföljande jaktkamrat?

En kvalificerad gissning är att det inte råder brist på mediokra skyttar, även bland fågeljägare. Det är rätt intressant att många villigt spenderar mycket tid och pengar på allt från val av valp till att åka på diverse dressyrkurser, lydnadsträningar och andra hundaktiviteter - allt för att jycken ska prestera så bra som möjligt. Men däri ligger ju bara en del av framgången. Viss möda må ju även läggas på sin egen prestation, t ex skyttet.

Att skjuta bra under praktisk jakt och över sin egenhändigt förda hund är en liten konst i sig. Att krossa lerduvor på skjutbanan är inte alls samma sak. Men tar det inte ens bra där, kommer bommar och halvbommar bli många under den riktiga jakten. Jag vet av egen erfarenhet. 

För dryga 20 år sedan var jag inte bara frustrerad i skogen. Jag tränade idogt men fick ändå skämmas på skjutbanan. Ibland tog det, mestadels bommade jag. Räddningen blev ett lika kort som konkret tips – åk och träffa Leif. Leif med efternamnet Schmidt är en välkänd profil i våra trakter. Han har med stort engagemang hjälpt otaliga mediokra hagelskyttar till bot och bättring. Leif, med sin unika Västerbottniska/tyska dialekt började med orden – ”vi må kolla hur pass bra schpettet passar”. Det förändrade inte bara mitt hagelskytte - det gjorde även att min hund numer slipper skämmas.

Med Leifs hjälp har jag försökt summera de viktigaste tipsen när det gäller det grundläggande i hagelskyttet -  Att bösskolven passar skytten (.PDF)

Håll till godo.

Hej,

Häromdagen damp Vorsteh-tidningen ner i brevlådan. En artikel intresserade mig lite extra. Den handlade om "fälla fågel" på våra prov och särskilt för de högre betygen och våra jaktchampions. Lite humor blev det att läsa om en hund som utmärkte sig lite extra. Det var nämligen bara en enda jaktchampion som det inte fällts fågel för på proven fram till diplomet. Om statistiken stämmer så är detta min egen Jagr - en hund som förövigt bidrar rätt hyggligt med kött till hushållet. Men det är en annan historia, tillika oväsentlig i sammanhanget.

Jag anser att det i möjligaste mån ska fällas på prov. Det är där och då hunden får visa några färdigheter (eller brist på sådana) som annars inte blir prövade. För vad skulle hända om vi helt slopade denna del av provet? Fundera - själv har jag en bestämd uppfattning i frågan. Utvecklingen mot "fågelhundsagility" som vissa belackare utrycker det, är ingen utveckling jag vill se accelerera. Prov ska vara så lik den riktiga jakten som möjligt. Och det kräver domare med gedigen jaktlig erfarenhet och helst bössa i egen hand. Jag kan inte låta bli att gilla den provform som ännu finns i Finland. I deras elitklass skjuter föraren över sin egen hund. Snacka om jaktlikt.

Nåja, självklart  går det inte fälla fågel alla gånger. Så är det på riktig jakt och så är det på prov. Men det är ändå intressant att fundera lite på orsakerna då fällning uteblir. Dessa är flera och jag har nog upplevt merparten själv, som t ex :

1. Skytten bommar
- Det är inte svårt att bomma. Men jag har startat på några för många prov där skytten inte agerat som en erfaren jaktsugen fågeljägare. Det räcker faktiskt inte med att hyggligt kunna krossa lerduvor på byggdens trapbana. Det är ju lite av en konst att ta sig fram till hunden, läsa terrängen och svinga med både träffsäkerhet och säkerhet för dem som ska skonas. Sådant tarvar både rutin och visst handlag med bössan och en gedigen vilja att vekligen komma till skott - jag kallar det jaktlust.

Jag ser faktiskt helst att domaren själv är skytt. Jag har t.o.m lite svårt att förstå domare som inte vill vara i hetluften. Jag har hört en del argument, men få biter på mig. Varför då? Jo, jag anser att om domaren skjuter själv ökar det chansen till rättmätigt pris. I fallen när både förare, en skytt och domare (ibland även domarelev) ska stampa fram till situationen så är oddsen betydligt sämre. Speciellt i skogen...

2. Skytten väljer att inte skjuta
- Ibland måste förstås skytten avstå att skjuta. Anledningarna är flera. Säkerheten är dock en odiskutabel sådan. På ett prov jag startade blev det av säkerhetskäl en tvingad salut för min hund, varvid domaren vänder sig om och säger: Jag kunde inte fälla, jag tänkte på damerna i provgruppen...".  Självklart var jag tvungen att missförstå uttalandet ;-)

Av och till avstår man att ens försöka fälla, bara för att, så att säga, hushålla med viltet. Andra orsaker är att hunden ifråga inte anses aspirera för högre pris där fällning "bör" ske. Kanske är detta förklaringar som även jag får acceptera, om än lite motvilligt.

Jag har även deltagit på prov där enligt jakttabell lovlig jaktbar fågel för dagen beslutats att inte vara jaktbar fågel. Intressant. I mitt fall handlade det om morkulla, en förövrigt rätt stor jaktlig utmaning för både hund och skytt, om du frågar mig. Sådana ska väl premieras?

3. Skytten får inte skjuta
- Vissa prov hålls under en tid då fällning inte är tillåten. Eller så är det en unghund som prövas och där fällning inte är en del av premieringen. Således, inte så mycket att orda om egentligen. Men låt inte prov under icke jaktbar tid bli de enda hunden prövas på. Låtsasjakt är inte jakt och jakthundar är det proven syftar till att ta fram.

~

Till sist - upplever du att du bommar oftare än du träffar? Då är det hög tid att ta hjälp med att kontrollera hur väl bössan passar din kropp. Anlita någon duglig instruktör. Det är värt varenda krona. Nästa steg är att börja träna. Det är ju lite av ett hån mot hunden att drilla den i alla tänkbara saker, men att själv ligga på latsidan. 

Än är länge kvar till jaktpremiären - så lycka till med att slipa formen!
 

Sköna maj välkommen med en massa jobb...

Tur det finns en och annan extra röd dag och klämdag. Takrenovering som inleddes övergick till rivning av gammal bakugn. Listan att pyssla med fylls på snabbare än den kan bockas av. Slitsamt visst, men ändå likväl rätt så kul. Vi har fått denna gård till låns ett tag och bör då även skötas och förvaltas. Men jag måste erkänna att det blir en del träningsverk. Ska bli skönt att snart få lägga hammaren åt sidan och ta emot ett par valpkullar på träning framöver...

Vi ses!

 

När våren kommer ska allt hända på en gång. Massa arbete tinar fram samtidigt som vi har möjlighet att jaga bäver och vårbock. Hur ska allt hinnas? Jo, Jaana har infört arbetsplanering. En lista som ska bockas av allteftersom. Jakt finns inte med på listan, men...

Vi ses!

Det är mycke nu…

Det var ett tag sedan hemsidan uppdaterades och givetvis har det hänt en hel del.

Till att börja med - Jaana, Lynx och Jagr drog till Kiruna för att tävla i långa SM Lina Lång (20km). Vädret var bra och spåren var strålande - stort tack till arrangörerna Kiruna BHK och spåransvariga på Matojärvi IP. Inte blev det sämre då nämnda ekipage kom in på en snygg 2:a plats, endast 6sek från guldet. Grabbarna visade hög arbetsmoral och tanten likaså. Därmed har samtliga vorsteh hittills i vår ägo tagit SM-medaljer.
Stort grattis och tack till övriga medtävlande.

Sedan har det även hunnit bli lite rödingfiske, hör och häpna. Ni som känner mig vet att jag aldrig varit någon fiskare och kommer ej heller bli. Men, att få åka till fjälls med roliga kompisar och lura en och annan röding är aldrig fel. Fisk är gott och enligt Jaana så borde jag äta fisk oftare ;-)

På hemmaplan så har vintern, som aldrig var någon riktig vinter, givit upp på riktigt. Det är nästan så att man nu börjar förstå hur jävligt sörlänningarna har det. Nåja, det kommer väl en ny vinter får vi hoppas. Tills dess får man börja rusta för vårbruk, bäverjakt och hundkurser.  

Till sist -  Just nu spelar ju Svergies bästa lag SHL-final, och matbutiker plockar bort Löfbergslila ur kaffehyllan – Det ÄR mycket nu!

//Peter

Artikel från Svensk Vorsteh
nr.1 2014:

Dags att prova ripjakt på vinterfjället

… en klarblå himmel och ett soldränkt vintrigt fjällandskap. Du hör fjällriporna knarra någonstans uppe på de karga avblåsta fjällkanterna. Längre ner i björkskogen hörs dalriporna skratta. Snön är vindpinat hård och hunden söker som om det vore barmark. Det är inte frågan om utan när din hund ska hitta de första riporna…

Jaktkalendern med stående fågelhund är generöst tilltagen i vårt land. Likafullt är det många som slutar jaga när snön kommer. Visst, höstfjället är en fantastisk upplevelse. Men vinterfjället kan i sina bästa stunder vara ännu bättre. Fåglarna är ju de samma, förutsättningarna bara något annorlunda. Här följer några små tips, baserade på egna strapatser, med- och motgångar. Läs och börja planera din nästa jakt!

Din bästa jaktkamrat hunden ställs på extra prov under vinterjakten.  Snö och kyla kräver både jaktlust och kondition. Vädret avgör föret, som kan variera från simdjup lössnö till cementhård skare. Ju högre upp på fjället desto bättre bär snön. Om vädergudarna är goda går det oftast hitta bra förutsättningar för jakt med hund. Håll koll på kvicksilvret. Jaga inte i för sträng kyla. Kallare än minus 17 bör nog undvikas. I blåsigt väder bör gränsen sättas tidigare. Kyla i kombination med lös djup snö är värst. Risken för förfrysningsskador på tikens spenar och hanens bollar blir överhängande. Om snön fryser fast i hundens päls så sök dig till fastare underlag. Går inte det får man korta ner jaktdagen. Kalla dagar erbjuder ofta mildare temperatur senare på eftermiddagen. Den kloke spar hunden till dess. Väl ute på fjället, är värmetäcket viktigare jakttäcket. Har du inte en vit hund kräver sällan vinterfjället färgglada jakttäcken. Täcket riskerar bara bli nedisat och ge skavsår. Ett signalhalsband duger gott, om du frågar mig. Vid fikarasten behövs däremot ett värmetäcke eller värmesäck. Hundens prestation ökar om den hålls varm. Passa på att kontrollera tassarna. Trasiga tassar, förstör jakten. Kolla extra noga mellan trampdynor. Med tassockar kan mindre blessyrer stoppas i sin linda. Hellre socka för tidigt än för sent. Förebyggande underhåll som att fila och smörja kan vara en god investering. Undvik att snö fryser fast under tassarna genom att ansa pälsen. Jaga aldrig med långa klor. Klobrott är en smärtsam glädjedödare.  Vätska i tid. Hundens vätskebehov är stort även under vinterjakt.  Att låta hunden äta snö är inte optimalt. Ta istället med en termos med varmt vatten. Då kan du orda stärkande mellanmål. Smula i lite torkad vom och vätskeersättning så får hunden i sig det den behöver.

Jägarens utrustning 
bör i huvudsak bestå av kondition. Viss grundläggande färdighet i skidåkning underlättar förstås också. För den ovane kan viss grundträning före jakt rekommenderas. Åk lätt packad så orkar du längre. Summan av alla ”bra att ha prylar” blir till slut tungt. Förhoppningsvis är packningen dessutom tyngre i slutet på dagen. Vita kamouflagekläder är för nybörjare, fick jag höra av en gammal rutinerad ripjägare en gång. Ripan verkar inte resonera som skygga orrar och tjädrar, när det gäller färgglada kreationer.  En synlig fara är mindre skrämmande än det som bara anas, sägs det. Mina erfarenheter stödjer den teorin. Fokusera på vindtäta skalplagg, som står emot om det skulle blåsa upp. En lätt och värmande dunjacka i säcken förgyller fikarasten. En rånarluva är också ett skönt litet plagg. Det förhindrar förfrysning av nästipp och kinder, inte minst vid skotertransport. För den med snöskotern underlättas transporten ut i markerna. Men glöm inte packa vapen enligt lagen. Håll även koll på hunden så den varken fryser eller upplever det obehagligt under transporten. Skoter är faktiskt inget måste. Många fina jakter kan nås från bilväg eller från skidliftsystem. Det är inte bara i de alpina pisterna som skidglasögon är oumbärliga. Det behövs inte mycket till vind innan yrande snö känns som småspik. Snöblindhet är en erfarenhet man helt ska sakna. Nästa pryl är handkikaren, som faktiskt minskar mängden skidåkning. Du kan spana av stora områden och fokusera på de hetaste partierna. Beteslöpor syns på långt håll. Även vita ripor syns förvånansvärt väl. Skida dit ripan finns i lagom mycket klädd. Svettas och du kommer frysa ihjäl. Den något överdrivna förmaningen brukar utfärdas på militärens vinterövningar. Trots åtskilliga minusgrader blir man lätt svettig då det hettar till i fågelsituationer. Ett torrt ombyte handskar, mössa och undertröja gör underverk för komforten. Vinterjakt handlar oundvikligt en del om skidåkning. Skidor är ett måste för enkel framkomlighet. Men undvik skidor med vassa stålkanter. Risken att skada hunden är för stor för att uppväga fördelarna. Låt heller ingen lura på dig snöskor eller breda skogsskidor. Gå är jobbigare än att glida och den som skråat med skogsskidor längs en fjällsida vet hur trasiga fotleder känns. Vallningsfria turskidor i plast ger hyfsat fäste, men en burk fästvalla kan behövas lika fullt. Ännu säkrare fäste fås med s k stighudar. Bakhala skidor inverkar negativt på både humör och skytte. Bra fäste gör skyttet säkrare. En vinteranpassad bössa är ett måste. Minusgrader riskerar ställa till det för den som slarvat med vapenvården. Se till att bössans mekanism är ren och inte överdrivet smord. Gammal smuts kombinerad med för mycket vapenolja och minusgrader kan odugliggöra bössan helt. Kylan ställer även till det med slött krut i billiga patroner. Ripan är i sin vinterskrud mer hårdskjuten och skotthållen kan bli längre. Välj därför lite grövre hagel med extra speed. Men tänk på god jaktetik - skjut inte på för långa håll.

Vinterjakt på fjället för oftast tankarna till fjällripan. De hittas högre upp på fjället i avblåsta partier där kråkbärsris och videsnår tittar fram. Fjällripan, med tuppens karaktäristiska svarta ögonstreck, trycker generellt sämre än dalripan. Den vill gärna springa iväg. Men beteendet varierar betänkligt med väder, vind och gud vet vad. Ibland bjuds fantastiska jaktögonblick med trygga ripor. Ibland är de näst intill hopplösa att överlista. Om vädret tillåter skidar jag gärna efter fjällripan. Föret är generellt bättre för både hund och jägare uppe på kalfjället. Ibland är flockarna stora och det är lätt att se vart de flyger. Dalripan, den helvita lite större släktingen hittas lite lägre ner på fjället vid och under trädgränsen. Dit tvingas man om det blåser för hårt högre upp. Om snön där är för lös för hundjakt kan det vara värt att skida längs risiga sjökanter. Där kan föret vara bättre och chansen att hitta fågel är stor. Lä och solsidor är alltid heta områden. Ripan älskar att solbada då tillfälle bjuds. Hittar du spår av ripa vet du att de finns i marken. Du är bara där vid fel tidpunkt. Samma ställe kan vara värt att besöka igen lite senare, även samma dag. Spara på krutet till eftermiddagarna. De sista timmarna bjuder ofta på bästa jaktlyckan, då fåglarna blir latare inför nattvilan. Till slut kommer du och din hund hitta ripa.  Var beredd att skjuta under tiden du närmar dig ståndet. Det är inte alltid man hinner avancera enligt skolboken. Inte sällan ligger fågeln längre framför hunden än på hösten. Ju närmare du kommer desto större chans till bra skottlägen. Tumma aldrig på säkerheten. Att vingla fram på skidor med laddad bössa är inte säkert. Om föret tillåter, ta av dig och gå sista biten. Närma dig gärna hunden med någon meter extra +höjd. Det ökar chansen till rena skottchanser. Till sist - undvik laviner och glöm inte toapapper. Vildmarkens eget värdepapper.

Skitjakt på er!

Snart har vi haft tre lediga månader. Egentligen har tiden inte gått särskilt fort. Vi upplever faktiskt att vi hunnit förvånansvärt mycket - trots att livet bara flyter på i en skön lunk. Kroppen har varvat ner och liksom anpassat sig efter solens upp/nergång. 

Härom dagen kom lokalpressen på besök och vill göra en intervju om vårt lilla "ledighetsprojekt".  Det blev en rätt träffsäker liten artikel (>> Norra Västerbotten - artikel).

Förutom alla fina daga med hundarna på skog och fjäll har vi ägnat tid åt att planera kommande vår. Det lär bli några kurser i år igen. Vi tänker spinna vidare på vårt koncept med träningshelger för de unga blivande stående fågelhundarna. Det kan t.o.m bli någon jaktskyttekurs för oss som svingar hagelbössan.

Är du som uppfödare intresserad av att vi syr ihop ett trevligt helgprogram för dina valpköpare så är det bara höra av sig. Mejla oss, Jaana eller Peter, eller ring 072-515 33 32.

November bjuder som bekant på långa mörka kvällar. Som gjort för att hitta på diverse pyssel. Som att tilverka Bäverhojt-essens. Behöver du en julklapp till någon jägarkompis som har det mesta  - hör bara av dig till Peter.

I väntan på bättre skidföre blir det nu till att planera in ett par svängar söderut - målet är att kunna servera vildsvin på julbordet. . Just ja, projekt "bastu" ska också färdigställas. Och sen ska vi förståss fundera vidare på om och när det blir en ny valp i huset...

Vi ses!

En månad på vårt lediga år - vigt för jakt, hundar, skog och fjäll - har nu avverkats. Kan bara komma på ett ord som beskriver livet just nu - OVERKLIGT! 

Det har liksom inte sjunkit in. Hjärnan försöker förstå, men vill heller inte spendera tid på meningslöst grubblande. Kroppen är klokare och anpassar sig efter omständigheter, som mat och sovklocka. Varje dag bjuder på nya spännande äventyr och tiden går möjligen en aning för fort. Kan man bli utbränd av jakt?

Vi har hunnit jaga rådjur, björn, skogsfågel, ripa, älg och ännu mer skogsfågel och ripa. En klok man sa en gång att "...jakt det är som en riktigt bra bok - ju mer man ägnar sig åt den destor mer vill man uppleva".  

Vi laddar redan för nästa jakt och har redan börjat prata om nästa lediga år - ty det kommer ske igen!

Vi ses!

Snart...börjar det.

Nedräkning till vårt kanske bästa beslut hittills är inne på slutspurten. Ett helt år ledigt tillsammans - vigt åt jakt, hundar och annat som gör livet glatt att leva.

Många har frågat om vad vi egentligen ska göra. Och hur förklarar man för dem som int begrip? Tja, om några få dagar börjar bockjakten, därefter kommer gässen och snart därpå övrig fågeljakt i skog och på fjäll. En vecka senare drar älgjakten igång och innan man vet ordet av så är det jul. Efter det svischar det bara till så är det toppjakt och sen dags för fjällets vinterripor och vårens bävrar...

Ett år går så fantastiskt fort, speciellt med intressen som våra. Pengar kan man alltid slösa bort och tjäna tillbaka. Men med tid är det annorlunda. Så sluta drömma.  Släpp sargen och gör det du vill göra. Ingen annan gör det åt dig, var så säker!!!

Vi ses!

Nyss hemkommen från årets sommarmåste - Fäviken Game Fair.

Solen gassade kanske onödigt hårt och kvicksilvret låg på stadiga +30.  Så det blev många dopp i Åresjön som höll synnerligen behaglig badtemperatur. Helgen blev en superkul tillställning, där man fick umgås och busa med både likasinnat folk och sina hundar. Den jaktintresserade som inte bevistat denna mässa har helt klart missat något. Det är nästan så man inte hinner kika och delta på alla roliga aktiviteter som erbjuds. Men liksom tidigare år försökte vi vara med på det mesta i tävlingsväg med våra hundar. Och man kan väl summera det hela som "det lönar sig att ha vorsteh".

Nytt för i år var en Apporteringstävling - Glen Moray Pick Up Challange, där snabbaste hunden att hämta två apporter över och hoppa över några hinder på både ut- och hemväg vann. Tävlingen sponsrades av Whiskey destilleriet Glen Moray.

   Resultat Fredag:
      1a Jagr o Peter
      2a Loomi o Lilian westerlund
      3a Lynx o Jaana

   Resultat Lördag :
      1a Loomi o Lilian westerlund
      2a jagr o Peter 
      3a Della o Therese Hedström

 Resultat Söndag :
      1a Della o Therese Hedström
      Snabbast under helgen och därmed vinnare av en godsjakt -
      Grattis och bra jobbat!!!

På kvällen skänkte vi en tankte till retriverfolket som arrangerade alal apporttävlingar - tack och förlåt! ;-)

Min lille Jagr var riktigt i stöten i helgen. I Fäviksapporten (vatten + landapport på tid) och i Färviken Grand National (mini jaktprov på duva) lyckades han bli 2a på fredag och vinna hela rasket på lördag. Kul med en hund som vill...

Vidare så roade vi oss med lite skytte och shopping. Jaana hann även testa spåra vildsvin med Lynx. DET skulle jag vilja testa i skarpt läge!!!

Stort tack till alla som var där - vi ses nästa år!

Förmoligen har vi fågejägare svingat hagelbössan några gånger redan i år. En och annan lerduva har blivit pulver andra har bara delat sig eller helt sonika flugit vidare. Handen på hjärtat - hur stolt är din hund över ditt skytte på jakt? Att bomma då hunden gör allting rätt, är bland det jävligaste jag vet. Jag blir gammeldags sur på riktigt och hur kul är det för hund och eventuell medföljande jaktkamrat?

En kvalificerad gissning är att det inte råder brist på mediokra skyttar, även bland fågeljägare. Det är rätt intressant att många villigt spenderar mycket tid och pengar på allt från val av valp till att åka på diverse dressyrkurser, lydnadsträningar och andra hundaktiviteter - allt för att jycken ska prestera så bra som möjligt. Men däri ligger ju bara en del av framgången. Viss möda må ju även läggas på sin egen prestation, t ex skyttet.

Att skjuta bra under praktisk jakt och över sin egenhändigt förda hund är en liten konst i sig. Att krossa lerduvor på skjutbanan är inte alls samma sak. Men tar det inte ens bra där, kommer bommar och halvbommar bli många under den riktiga jakten. Jag vet av egen erfarenhet. 

För dryga 20 år sedan var jag inte bara frustrerad i skogen. Jag tränade idogt men fick ändå skämmas på skjutbanan. Ibland tog det, mestadels bommade jag. Räddningen blev ett lika kort som konkret tips – åk och träffa Leif. Leif med efternamnet Schmidt är en välkänd profil i våra trakter. Han har med stort engagemang hjälpt otaliga mediokra hagelskyttar till bot och bättring. Leif, med sin unika Västerbottniska/tyska dialekt började med orden – ”vi må kolla hur pass bra schpettet passar”. Det förändrade inte bara mitt hagelskytte - det gjorde även att min hund numer slipper skämmas.

Med Leifs hjälp har jag försökt summera de viktigaste tipsen när det gäller det grundläggande i hagelskyttet -  Att bösskolven passar skytten (.PDF)

Håll till godo.

Hej,

Häromdagen damp Vorsteh-tidningen ner i brevlådan. En artikel intresserade mig lite extra. Den handlade om "fälla fågel" på våra prov och särskilt för de högre betygen och våra jaktchampions. Lite humor blev det att läsa om en hund som utmärkte sig lite extra. Det var nämligen bara en enda jaktchampion som det inte fällts fågel för på proven fram till diplomet. Om statistiken stämmer så är detta min egen Jagr - en hund som förövigt bidrar rätt hyggligt med kött till hushållet. Men det är en annan historia, tillika oväsentlig i sammanhanget.

Jag anser att det i möjligaste mån ska fällas på prov. Det är där och då hunden får visa några färdigheter (eller brist på sådana) som annars inte blir prövade. För vad skulle hända om vi helt slopade denna del av provet? Fundera - själv har jag en bestämd uppfattning i frågan. Utvecklingen mot "fågelhundsagility" som vissa belackare utrycker det, är ingen utveckling jag vill se accelerera. Prov ska vara så lik den riktiga jakten som möjligt. Och det kräver domare med gedigen jaktlig erfarenhet och helst bössa i egen hand. Jag kan inte låta bli att gilla den provform som ännu finns i Finland. I deras elitklass skjuter föraren över sin egen hund. Snacka om jaktlikt.

Nåja, självklart  går det inte fälla fågel alla gånger. Så är det på riktig jakt och så är det på prov. Men det är ändå intressant att fundera lite på orsakerna då fällning uteblir. Dessa är flera och jag har nog upplevt merparten själv, som t ex :

1. Skytten bommar
- Det är inte svårt att bomma. Men jag har startat på några för många prov där skytten inte agerat som en erfaren jaktsugen fågeljägare. Det räcker faktiskt inte med att hyggligt kunna krossa lerduvor på byggdens trapbana. Det är ju lite av en konst att ta sig fram till hunden, läsa terrängen och svinga med både träffsäkerhet och säkerhet för dem som ska skonas. Sådant tarvar både rutin och visst handlag med bössan och en gedigen vilja att vekligen komma till skott - jag kallar det jaktlust.

Jag ser faktiskt helst att domaren själv är skytt. Jag har t.o.m lite svårt att förstå domare som inte vill vara i hetluften. Jag har hört en del argument, men få biter på mig. Varför då? Jo, jag anser att om domaren skjuter själv ökar det chansen till rättmätigt pris. I fallen när både förare, en skytt och domare (ibland även domarelev) ska stampa fram till situationen så är oddsen betydligt sämre. Speciellt i skogen...

2. Skytten väljer att inte skjuta
- Ibland måste förstås skytten avstå att skjuta. Anledningarna är flera. Säkerheten är dock en odiskutabel sådan. På ett prov jag startade blev det av säkerhetskäl en tvingad salut för min hund, varvid domaren vänder sig om och säger: Jag kunde inte fälla, jag tänkte på damerna i provgruppen...".  Självklart var jag tvungen att missförstå uttalandet ;-)

Av och till avstår man att ens försöka fälla, bara för att, så att säga, hushålla med viltet. Andra orsaker är att hunden ifråga inte anses aspirera för högre pris där fällning "bör" ske. Kanske är detta förklaringar som även jag får acceptera, om än lite motvilligt.

Jag har även deltagit på prov där enligt jakttabell lovlig jaktbar fågel för dagen beslutats att inte vara jaktbar fågel. Intressant. I mitt fall handlade det om morkulla, en förövrigt rätt stor jaktlig utmaning för både hund och skytt, om du frågar mig. Sådana ska väl premieras?

3. Skytten får inte skjuta
- Vissa prov hålls under en tid då fällning inte är tillåten. Eller så är det en unghund som prövas och där fällning inte är en del av premieringen. Således, inte så mycket att orda om egentligen. Men låt inte prov under icke jaktbar tid bli de enda hunden prövas på. Låtsasjakt är inte jakt och jakthundar är det proven syftar till att ta fram.

~

Till sist - upplever du att du bommar oftare än du träffar? Då är det hög tid att ta hjälp med att kontrollera hur väl bössan passar din kropp. Anlita någon duglig instruktör. Det är värt varenda krona. Nästa steg är att börja träna. Det är ju lite av ett hån mot hunden att drilla den i alla tänkbara saker, men att själv ligga på latsidan. 

Än är länge kvar till jaktpremiären - så lycka till med att slipa formen!
 

Sköna maj välkommen med en massa jobb...

Tur det finns en och annan extra röd dag och klämdag. Takrenovering som inleddes övergick till rivning av gammal bakugn. Listan att pyssla med fylls på snabbare än den kan bockas av. Slitsamt visst, men ändå likväl rätt så kul. Vi har fått denna gård till låns ett tag och bör då även skötas och förvaltas. Men jag måste erkänna att det blir en del träningsverk. Ska bli skönt att snart få lägga hammaren åt sidan och ta emot ett par valpkullar på träning framöver...

Vi ses!

 

När våren kommer ska allt hända på en gång. Massa arbete tinar fram samtidigt som vi har möjlighet att jaga bäver och vårbock. Hur ska allt hinnas? Jo, Jaana har infört arbetsplanering. En lista som ska bockas av allteftersom. Jakt finns inte med på listan, men...

Vi ses!

Det är mycke nu…

Det var ett tag sedan hemsidan uppdaterades och givetvis har det hänt en hel del.

Till att börja med - Jaana, Lynx och Jagr drog till Kiruna för att tävla i långa SM Lina Lång (20km). Vädret var bra och spåren var strålande - stort tack till arrangörerna Kiruna BHK och spåransvariga på Matojärvi IP. Inte blev det sämre då nämnda ekipage kom in på en snygg 2:a plats, endast 6sek från guldet. Grabbarna visade hög arbetsmoral och tanten likaså. Därmed har samtliga vorsteh hittills i vår ägo tagit SM-medaljer.
Stort grattis och tack till övriga medtävlande.

Sedan har det även hunnit bli lite rödingfiske, hör och häpna. Ni som känner mig vet att jag aldrig varit någon fiskare och kommer ej heller bli. Men, att få åka till fjälls med roliga kompisar och lura en och annan röding är aldrig fel. Fisk är gott och enligt Jaana så borde jag äta fisk oftare ;-)

På hemmaplan så har vintern, som aldrig var någon riktig vinter, givit upp på riktigt. Det är nästan så att man nu börjar förstå hur jävligt sörlänningarna har det. Nåja, det kommer väl en ny vinter får vi hoppas. Tills dess får man börja rusta för vårbruk, bäverjakt och hundkurser.  

Till sist -  Just nu spelar ju Svergies bästa lag SHL-final, och matbutiker plockar bort Löfbergslila ur kaffehyllan – Det ÄR mycket nu!

//Peter

Artikel från Svensk Vorsteh
nr.1 2014:

Dags att prova ripjakt på vinterfjället

… en klarblå himmel och ett soldränkt vintrigt fjällandskap. Du hör fjällriporna knarra någonstans uppe på de karga avblåsta fjällkanterna. Längre ner i björkskogen hörs dalriporna skratta. Snön är vindpinat hård och hunden söker som om det vore barmark. Det är inte frågan om utan när din hund ska hitta de första riporna…

Jaktkalendern med stående fågelhund är generöst tilltagen i vårt land. Likafullt är det många som slutar jaga när snön kommer. Visst, höstfjället är en fantastisk upplevelse. Men vinterfjället kan i sina bästa stunder vara ännu bättre. Fåglarna är ju de samma, förutsättningarna bara något annorlunda. Här följer några små tips, baserade på egna strapatser, med- och motgångar. Läs och börja planera din nästa jakt!

Din bästa jaktkamrat hunden ställs på extra prov under vinterjakten.  Snö och kyla kräver både jaktlust och kondition. Vädret avgör föret, som kan variera från simdjup lössnö till cementhård skare. Ju högre upp på fjället desto bättre bär snön. Om vädergudarna är goda går det oftast hitta bra förutsättningar för jakt med hund. Håll koll på kvicksilvret. Jaga inte i för sträng kyla. Kallare än minus 17 bör nog undvikas. I blåsigt väder bör gränsen sättas tidigare. Kyla i kombination med lös djup snö är värst. Risken för förfrysningsskador på tikens spenar och hanens bollar blir överhängande. Om snön fryser fast i hundens päls så sök dig till fastare underlag. Går inte det får man korta ner jaktdagen. Kalla dagar erbjuder ofta mildare temperatur senare på eftermiddagen. Den kloke spar hunden till dess. Väl ute på fjället, är värmetäcket viktigare jakttäcket. Har du inte en vit hund kräver sällan vinterfjället färgglada jakttäcken. Täcket riskerar bara bli nedisat och ge skavsår. Ett signalhalsband duger gott, om du frågar mig. Vid fikarasten behövs däremot ett värmetäcke eller värmesäck. Hundens prestation ökar om den hålls varm. Passa på att kontrollera tassarna. Trasiga tassar, förstör jakten. Kolla extra noga mellan trampdynor. Med tassockar kan mindre blessyrer stoppas i sin linda. Hellre socka för tidigt än för sent. Förebyggande underhåll som att fila och smörja kan vara en god investering. Undvik att snö fryser fast under tassarna genom att ansa pälsen. Jaga aldrig med långa klor. Klobrott är en smärtsam glädjedödare.  Vätska i tid. Hundens vätskebehov är stort även under vinterjakt.  Att låta hunden äta snö är inte optimalt. Ta istället med en termos med varmt vatten. Då kan du orda stärkande mellanmål. Smula i lite torkad vom och vätskeersättning så får hunden i sig det den behöver.

Jägarens utrustning 
bör i huvudsak bestå av kondition. Viss grundläggande färdighet i skidåkning underlättar förstås också. För den ovane kan viss grundträning före jakt rekommenderas. Åk lätt packad så orkar du längre. Summan av alla ”bra att ha prylar” blir till slut tungt. Förhoppningsvis är packningen dessutom tyngre i slutet på dagen. Vita kamouflagekläder är för nybörjare, fick jag höra av en gammal rutinerad ripjägare en gång. Ripan verkar inte resonera som skygga orrar och tjädrar, när det gäller färgglada kreationer.  En synlig fara är mindre skrämmande än det som bara anas, sägs det. Mina erfarenheter stödjer den teorin. Fokusera på vindtäta skalplagg, som står emot om det skulle blåsa upp. En lätt och värmande dunjacka i säcken förgyller fikarasten. En rånarluva är också ett skönt litet plagg. Det förhindrar förfrysning av nästipp och kinder, inte minst vid skotertransport. För den med snöskotern underlättas transporten ut i markerna. Men glöm inte packa vapen enligt lagen. Håll även koll på hunden så den varken fryser eller upplever det obehagligt under transporten. Skoter är faktiskt inget måste. Många fina jakter kan nås från bilväg eller från skidliftsystem. Det är inte bara i de alpina pisterna som skidglasögon är oumbärliga. Det behövs inte mycket till vind innan yrande snö känns som småspik. Snöblindhet är en erfarenhet man helt ska sakna. Nästa pryl är handkikaren, som faktiskt minskar mängden skidåkning. Du kan spana av stora områden och fokusera på de hetaste partierna. Beteslöpor syns på långt håll. Även vita ripor syns förvånansvärt väl. Skida dit ripan finns i lagom mycket klädd. Svettas och du kommer frysa ihjäl. Den något överdrivna förmaningen brukar utfärdas på militärens vinterövningar. Trots åtskilliga minusgrader blir man lätt svettig då det hettar till i fågelsituationer. Ett torrt ombyte handskar, mössa och undertröja gör underverk för komforten. Vinterjakt handlar oundvikligt en del om skidåkning. Skidor är ett måste för enkel framkomlighet. Men undvik skidor med vassa stålkanter. Risken att skada hunden är för stor för att uppväga fördelarna. Låt heller ingen lura på dig snöskor eller breda skogsskidor. Gå är jobbigare än att glida och den som skråat med skogsskidor längs en fjällsida vet hur trasiga fotleder känns. Vallningsfria turskidor i plast ger hyfsat fäste, men en burk fästvalla kan behövas lika fullt. Ännu säkrare fäste fås med s k stighudar. Bakhala skidor inverkar negativt på både humör och skytte. Bra fäste gör skyttet säkrare. En vinteranpassad bössa är ett måste. Minusgrader riskerar ställa till det för den som slarvat med vapenvården. Se till att bössans mekanism är ren och inte överdrivet smord. Gammal smuts kombinerad med för mycket vapenolja och minusgrader kan odugliggöra bössan helt. Kylan ställer även till det med slött krut i billiga patroner. Ripan är i sin vinterskrud mer hårdskjuten och skotthållen kan bli längre. Välj därför lite grövre hagel med extra speed. Men tänk på god jaktetik - skjut inte på för långa håll.

Vinterjakt på fjället för oftast tankarna till fjällripan. De hittas högre upp på fjället i avblåsta partier där kråkbärsris och videsnår tittar fram. Fjällripan, med tuppens karaktäristiska svarta ögonstreck, trycker generellt sämre än dalripan. Den vill gärna springa iväg. Men beteendet varierar betänkligt med väder, vind och gud vet vad. Ibland bjuds fantastiska jaktögonblick med trygga ripor. Ibland är de näst intill hopplösa att överlista. Om vädret tillåter skidar jag gärna efter fjällripan. Föret är generellt bättre för både hund och jägare uppe på kalfjället. Ibland är flockarna stora och det är lätt att se vart de flyger. Dalripan, den helvita lite större släktingen hittas lite lägre ner på fjället vid och under trädgränsen. Dit tvingas man om det blåser för hårt högre upp. Om snön där är för lös för hundjakt kan det vara värt att skida längs risiga sjökanter. Där kan föret vara bättre och chansen att hitta fågel är stor. Lä och solsidor är alltid heta områden. Ripan älskar att solbada då tillfälle bjuds. Hittar du spår av ripa vet du att de finns i marken. Du är bara där vid fel tidpunkt. Samma ställe kan vara värt att besöka igen lite senare, även samma dag. Spara på krutet till eftermiddagarna. De sista timmarna bjuder ofta på bästa jaktlyckan, då fåglarna blir latare inför nattvilan. Till slut kommer du och din hund hitta ripa.  Var beredd att skjuta under tiden du närmar dig ståndet. Det är inte alltid man hinner avancera enligt skolboken. Inte sällan ligger fågeln längre framför hunden än på hösten. Ju närmare du kommer desto större chans till bra skottlägen. Tumma aldrig på säkerheten. Att vingla fram på skidor med laddad bössa är inte säkert. Om föret tillåter, ta av dig och gå sista biten. Närma dig gärna hunden med någon meter extra +höjd. Det ökar chansen till rena skottchanser. Till sist - undvik laviner och glöm inte toapapper. Vildmarkens eget värdepapper.

Skitjakt på er!