Den gångna helgen hade vi fint besök av Sepparna från Arvidsjaur. Med sig hade dom sex unghundar med tillhörande chaufförer från senaste valpkullen. Två valpar efter vår Iver och Taka-tapiolan Seita var också med. 
Det glada gänget fick se och prova på apportering, inkallning, stopp, parsläpp, spår och vattenarbete och andra övningar. Dessutom en hel del mat och prat :)

Som vanligt en blandning av hundar och förare som kommit olika långt men alla med ett lugn och ett fokus som gladde oss. Som instruktörer är det en fröjd att jobba med glada nyfikna deltagare och hundar, denna helg var inget undantag och vi lärde oss i vanlig ordning massor!

En sak som ofta kommer upp hos oss är "den magiska inkallningen". Det kanske är fler än jag som tvivlat på visselpipans funktion efter att jycken gett blanka tusan i fanfaren och glatt ränt vidare längs åkerkanterna. En period kände jag att det hände mer ofta än att hunden faktiskt kom...

Vad göra? Tja, jag testade springa efter och hojta, och jodå, nog kom hunden tillslut men det var fortfarande inte med någon direkt schvung och entusiasm. Jag ville att jycken ska vända i luften och komma kutande i full galopp och just den effekten var jag väldigt långt ifrån.

Tänkarmössan på. Dags för ny strategi. Börja om att lära in inkallning. Från grunden. Behandla tvååringen som en tvåmånaders och göra en omstart.
Korta avstånd, inga störningar, mycket belöning och bara när jag VET att hunden kommer. Visselpipan i munnen, in i garaget med hund, köttbullar och leksaker. Tog ca. 3 minuter så såg det ut precis som jag ville att det skulle se ut. Vissling = hunden kommer skenande. Ett par veckors träning med stegvis ökning av avstånd och störningar och enbart inkallning när jag VISSTE att hunden kommer och häpp - jag hamnade bra mycket närmare där jag ville vara! Genom att vara konsekvent och bara göra "lyckade" inkallningar under en period fick jag snabbt resultat.

Belöningen - varierar mellan godbit (köttbulle/korv/leverpastej), att ge hunden ett roligt uppdrag (spår/leta apport/busapporter) eller leka (dragkamp/brottning) när den kommer in till mej. Under jakttid passar jag på om jag råkar finna fågellöpor, legor eller viltspår att visa på det för hunden. Resultat = jycken förknippar inkallningen med något positivt, jag hjälper hunden till ett roligt resultat. Nu känner jag mej betydligt säkrare på att jycken kommer, att han gör det med glädje och att vi tillsammans har så mycket roligare tillsammans. Svårt? Inte alls! Kräver bara fokus att lära in rätt beteende och öka störningarna successivt men se till att rätt beteende bibehålls. Börjar hunden lyssna dåligt - tillbaka i träningen och se till att bara belöna när det blir rätt.

Kallar jag i omöjliga lägen idag? Absolut - skulle det hända att det inte funkar så kan jag med gott samvete allvarligt tala om för jycken vad som gäller. Nu VET jag att hunden VET hur det egentligen ska se ut och vi har otaliga lyckade inkallningar att falla tillbaka på.

Tja, frågor på det :)

/Jaana

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Eller snarare - det blir som man aldrig hade kunnat tänka sig. Inkompetens, otur eller ren jäkla klantighet - oavsett vilket, om man bara ger det några år omvandlas eländet till rutin och erfarenhet. Samma lika gäller i de flesta sammanhang , men i synnerhet i jakt och träning av fågelhundar.

När vi träffar par som inte bara delar säng och huslån, utan även ambitioner om en framgångsrik fågelhund. Ja, då kan vi le lite granna. Båda makar gör fel, båda tycker lika illa om att den andre påpekar dessa fel och båda anser sig kunna göras sysslan bättre. Det sägs att tapetsera tillsammans är ett sätt att testa kärleken. Jag vill nog lägga till träna en fågelhund. Både Jaana och jag vet av erfarenhet. Den uppenbara och enkla  lösningen heter var sin fågelhund. Om det nu vore så väl…

Vi var på vinterripjakt – unghundarna var unga och ambitionen liksom tävlingsinstinkten hög. Att jaga in en unghund kräver sitt. Att jaga in två unghundar tillsammans är...hmm…man borde väl vetat bättre. Nåväl, vi kan väl skylla på att båda var intresserade av att se den andres unghund prestera. Därav togs beslutet att gå en eftermiddag tillsammans. Föret var okej, vädret var i det närmaste perfekt. I en sluttning mot en liten fjällbjörkdunge så blev det stramt stånd för den ena unghunden (inte min). Vi laddade och tog oss närmare. Innan det hann bli avance lättade en hyfsad fjällripflock. Det small några skott och en del fågel ramlade ner. En låg kvar, två sprang undan. En lärdom i detta ögonblick är att kommunicera i krig är inte lätt. Ena unghunden fick jobbet att utreda ena ripan som vingats. Jag tog beslutet utan förankring med min kära hustru, att släppa min unghund efter den andra. Båda hundarna försvann och förblev borta lite väl länge. Vi skidade på och fann två glada hundar med vingresterna av en fjällripa. I denna stund utväxlades inga kärleksfulla ord makar emellan. Gissa vem som befanns skyldig på alla åtalspunkter, och dömdes till omedelbar avvisning till nästa fjäll…

Tur eller skicklighet, vi är fortfarande gifta och hundarna sköter idag sina apporter riktigt väl. Så, i efterhand är det väl bara att le och addera detta till alla övriga fadäser och kostsamma lärdomar. Alla ligger i lådan märkt – Erfarenhet.
 

Erfarenhet kostar...

Vi ses!

Hej,

Gångna helgen var vi till Finland och träffade kullen efter vår Iver och Tapa Tapiolan Seitan. 80 mila-resan till skogarna utanför Jyväskylä visade sig vara väl värd besväret.

Vi fick där träffa synnerligen välskapta lugna trevliga och hyggligt lydiga 7,5mån valpar. Mycket kul att se målmedvetna förare jobba med sina hundar. Ett och annat tips kanske vi också kunde dela med oss. Det som kanske etsade sig fast mest i minnet var det finska lugnet, bestämdheten och omsorgen av kommandon. Det är nog som vi så ofta misstänkt, både med både finska vänner och framgångsrik hunduppfostran – ibland säger tystnaden mer än 1000 ord! (Vi lär återkomma i detta ärende).


Stort tack till uppfödare Moona Hannele Ala-Ajos, din stuga, din bastu, det perfekta vädret, badtemperatur i sjön, ditt glada humör och stora värdskap gav en minnesvärd helg!

Vi ses!

Den gångna helgen hade vi fint besök av Sepparna från Arvidsjaur. Med sig hade dom sex unghundar med tillhörande chaufförer från senaste valpkullen. Två valpar efter vår Iver och Taka-tapiolan Seita var också med. 
Det glada gänget fick se och prova på apportering, inkallning, stopp, parsläpp, spår och vattenarbete och andra övningar. Dessutom en hel del mat och prat :)

Som vanligt en blandning av hundar och förare som kommit olika långt men alla med ett lugn och ett fokus som gladde oss. Som instruktörer är det en fröjd att jobba med glada nyfikna deltagare och hundar, denna helg var inget undantag och vi lärde oss i vanlig ordning massor!

En sak som ofta kommer upp hos oss är "den magiska inkallningen". Det kanske är fler än jag som tvivlat på visselpipans funktion efter att jycken gett blanka tusan i fanfaren och glatt ränt vidare längs åkerkanterna. En period kände jag att det hände mer ofta än att hunden faktiskt kom...

Vad göra? Tja, jag testade springa efter och hojta, och jodå, nog kom hunden tillslut men det var fortfarande inte med någon direkt schvung och entusiasm. Jag ville att jycken ska vända i luften och komma kutande i full galopp och just den effekten var jag väldigt långt ifrån.

Tänkarmössan på. Dags för ny strategi. Börja om att lära in inkallning. Från grunden. Behandla tvååringen som en tvåmånaders och göra en omstart.
Korta avstånd, inga störningar, mycket belöning och bara när jag VET att hunden kommer. Visselpipan i munnen, in i garaget med hund, köttbullar och leksaker. Tog ca. 3 minuter så såg det ut precis som jag ville att det skulle se ut. Vissling = hunden kommer skenande. Ett par veckors träning med stegvis ökning av avstånd och störningar och enbart inkallning när jag VISSTE att hunden kommer och häpp - jag hamnade bra mycket närmare där jag ville vara! Genom att vara konsekvent och bara göra "lyckade" inkallningar under en period fick jag snabbt resultat.

Belöningen - varierar mellan godbit (köttbulle/korv/leverpastej), att ge hunden ett roligt uppdrag (spår/leta apport/busapporter) eller leka (dragkamp/brottning) när den kommer in till mej. Under jakttid passar jag på om jag råkar finna fågellöpor, legor eller viltspår att visa på det för hunden. Resultat = jycken förknippar inkallningen med något positivt, jag hjälper hunden till ett roligt resultat. Nu känner jag mej betydligt säkrare på att jycken kommer, att han gör det med glädje och att vi tillsammans har så mycket roligare tillsammans. Svårt? Inte alls! Kräver bara fokus att lära in rätt beteende och öka störningarna successivt men se till att rätt beteende bibehålls. Börjar hunden lyssna dåligt - tillbaka i träningen och se till att bara belöna när det blir rätt.

Kallar jag i omöjliga lägen idag? Absolut - skulle det hända att det inte funkar så kan jag med gott samvete allvarligt tala om för jycken vad som gäller. Nu VET jag att hunden VET hur det egentligen ska se ut och vi har otaliga lyckade inkallningar att falla tillbaka på.

Tja, frågor på det :)

/Jaana

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Eller snarare - det blir som man aldrig hade kunnat tänka sig. Inkompetens, otur eller ren jäkla klantighet - oavsett vilket, om man bara ger det några år omvandlas eländet till rutin och erfarenhet. Samma lika gäller i de flesta sammanhang , men i synnerhet i jakt och träning av fågelhundar.

När vi träffar par som inte bara delar säng och huslån, utan även ambitioner om en framgångsrik fågelhund. Ja, då kan vi le lite granna. Båda makar gör fel, båda tycker lika illa om att den andre påpekar dessa fel och båda anser sig kunna göras sysslan bättre. Det sägs att tapetsera tillsammans är ett sätt att testa kärleken. Jag vill nog lägga till träna en fågelhund. Både Jaana och jag vet av erfarenhet. Den uppenbara och enkla  lösningen heter var sin fågelhund. Om det nu vore så väl…

Vi var på vinterripjakt – unghundarna var unga och ambitionen liksom tävlingsinstinkten hög. Att jaga in en unghund kräver sitt. Att jaga in två unghundar tillsammans är...hmm…man borde väl vetat bättre. Nåväl, vi kan väl skylla på att båda var intresserade av att se den andres unghund prestera. Därav togs beslutet att gå en eftermiddag tillsammans. Föret var okej, vädret var i det närmaste perfekt. I en sluttning mot en liten fjällbjörkdunge så blev det stramt stånd för den ena unghunden (inte min). Vi laddade och tog oss närmare. Innan det hann bli avance lättade en hyfsad fjällripflock. Det small några skott och en del fågel ramlade ner. En låg kvar, två sprang undan. En lärdom i detta ögonblick är att kommunicera i krig är inte lätt. Ena unghunden fick jobbet att utreda ena ripan som vingats. Jag tog beslutet utan förankring med min kära hustru, att släppa min unghund efter den andra. Båda hundarna försvann och förblev borta lite väl länge. Vi skidade på och fann två glada hundar med vingresterna av en fjällripa. I denna stund utväxlades inga kärleksfulla ord makar emellan. Gissa vem som befanns skyldig på alla åtalspunkter, och dömdes till omedelbar avvisning till nästa fjäll…

Tur eller skicklighet, vi är fortfarande gifta och hundarna sköter idag sina apporter riktigt väl. Så, i efterhand är det väl bara att le och addera detta till alla övriga fadäser och kostsamma lärdomar. Alla ligger i lådan märkt – Erfarenhet.
 

Erfarenhet kostar...

Vi ses!

Hej,

Gångna helgen var vi till Finland och träffade kullen efter vår Iver och Tapa Tapiolan Seitan. 80 mila-resan till skogarna utanför Jyväskylä visade sig vara väl värd besväret.

Vi fick där träffa synnerligen välskapta lugna trevliga och hyggligt lydiga 7,5mån valpar. Mycket kul att se målmedvetna förare jobba med sina hundar. Ett och annat tips kanske vi också kunde dela med oss. Det som kanske etsade sig fast mest i minnet var det finska lugnet, bestämdheten och omsorgen av kommandon. Det är nog som vi så ofta misstänkt, både med både finska vänner och framgångsrik hunduppfostran – ibland säger tystnaden mer än 1000 ord! (Vi lär återkomma i detta ärende).


Stort tack till uppfödare Moona Hannele Ala-Ajos, din stuga, din bastu, det perfekta vädret, badtemperatur i sjön, ditt glada humör och stora värdskap gav en minnesvärd helg!

Vi ses!