Här i Söderbodan håller vi fast i gamla traditioner. Så snart det blir julledigt så passar någon av oss på att avhandla den ceremoniella julförkylningen. I år var det husbondens tur. Men, med en gnutta tur och överlever man väl.

Även andra traditioner hålls vid liv. Släkten kommer och fyller hus med värme och mat. När alla är mer än mätta blir det klappar till alla snälla barn. I denna släkt blir man därmed aldrig vuxen...

Nej, nu jäklar ska jag visa kroppen vem som bestämmer och mota bort lite förkylning. Skinkan ska ju för böveln rökas, huset ska fejas och hundar ska få jaga.

God Jul & Gott Nytt År

Senhösten är en vansklig tid på fjället. Ena dagen underbart före. Nästa går det inte jaga. Vi hade tur och hann prescis fånga två underbara jaktdagar på fjället, kanske de sista två för i år.

Bra väder, hyfsat med fågel, hyfsat skytte och dugliga hundar - ibland turas det! :-) 

Vi ses

Det går mot vinter - äntligen - om du frågar familhjen Tengman/Nilsson. Visst finns vissa avigsidor. Dagarna blir kortare, kvällarna blir mörkare och skogshönsen är generellt svårare att tas med.

Jag hör alltför ofta om att många mer eller mindre slutar jaga så här års. Varför? Visst är det svårare. Visst blir det aningen mindre jaktlycka i säcken. Men vad gör det? Att jämföra senhöstens utmaningar med premiärveckorna är inte någon relevant jämförelse. Nu är utmaningen som störts och glädjen då man lyckas ökar proportionellt. Vi tillhör nog dem som  skiter i föret. Hundarna vill jaga och så även vi. Sen att förutsättningarna är lite vaskligare är en annan potatis.

Här är några små erfarenheter om senhösten:

- Bär med kulbössan. Inte sällan tar orrar och tjädrar till vingarna långt före hunden fattar stånd. Men ibland blir flygturen bara upp till närmsta tall som ger överblick. Med kulbössan blir man farlig...

- Nyttja survädersdagarna. Klara kalla fina senhöstdagar är kanske de svåraste dagar att överlista skygga gråfåglar. Men när molnen ligger tunga på trätopparna kan sinnesstämningen vara en annan. Vissa pratar om surorrar...

- Var tyst. Skogsjakten med stående fågelhund är ingen social inrättning. Att jaga helt ensam över sin hund är ofta mer effektivt. Jag skulle vilja påstå att hylla tyst är en underskattad egenskap även hos fågeljägaren...

- Ladda rejält. Senhöst innebär tjockare fjäderdräkt och längre skotthåll. Då duger det inte med klena lätta hagelladdningar. Den finns ammunition som går under benämningen "tjädergubbar" - de ruskar om både skytt o fågel.

- Byt biotop. Att fågeln byter biotop efter årstid är ingen nyhet. Men likt förbaskat måste jag påminan mig själv om att leta i ny mark då och då. 

Fortsatt skitjakt på er!

 

Hundarna håller sig friska och så även vi. Det gör att vi kan jaga nästan varje dag. Nu är kvällarna korta, så det blir att skynda sig ut någon timme innan det blir mörkt. Sedan på helgen känns det lyxigt att ha hela dagen på sig.

Några mängder med vilt är det inte tal om, men vi har fått en hel del godsaker i frysarna. Ripa, orre, tjäder och en och annan gås och sjöfågel blir det också. Älg har det också blivit, svärfar Martin har ordnat den saken!

Förutom skogsjakt, både hemmavid och i inlandet, har det blivit någon fjälltur. Vi har haft tillräckligt med fågel för att jag och Lynx fått diskutera kring tiden som ska passera mellan att fågeln ramlar i backen & tills när hunden ska apportera. Slutsats - tiden är relativ!

Nu ser vi fram emot fler jaktdagar och fortsätter njuta av den fantastiska hösten. 

Har ni frågor så prova höra av er via mail - vi försöker hjälpa till även om vi mest är i skog och mark.
/J
 

Som vanligt när hösten drar igång, i alla fall enligt almanackan, så tappar vi fokus på hemsidan. Vi prioriterar hundar, skog, fjäll och kompisar.

Summering hittills är att hundarna sköter sitt, de fåglar som hittas är goda och temperaturen är lååångt över det normala oavsett om vi traskar träsk, snirklar contorta eller klättar fjäll.

Vi har hunnit med en hel del, men bilder säger mer än 1000 ord så för effektiviteten kommer det några bilder!

Det är bråda dagar för oss jägare och samlare nu. Bär och svamp och saft och sylt och förvällning. Dessutom ska hundar och folk komma i toppform till jaktpremiärerna. Förutom bockjakt idag väntas gåspremiär till veckan och jakten med stående fågelhundar är bara 9 dagar bort!

Idag är det också första dagen vi kan jaktträna med lösa hundar, välkommet för många som gärna vill inventera sina marker. Även om ni gärna vill med hundarna - ta det lugnt tills ni har grundlydnad. En yster jycke som börjar ränna efter fåglar blir snabbt en tråkig jaktkamrat. Och det är inte hundens fel...

Vi jättestolta och glada över alla fina resultat av de ekipage som tränat med oss under vår och sommar. Vi vill inte ta åt oss någon ära, men det är roligt att se alla ni som verkligen börjat träna apportering, spår och simteknik - vilka fina resultat ni får på eftersöksproven med era genomtränade hundar!

Nu har  vi lite kyligare morgnar och lite mörkare kvällar. En säker föraning om att vi närmar oss den efterlängtade hösten. Så slipa detaljer, träna lite extra skytte och njut av dagarna som kommer, dom kommer aldrig igen!

I helgen anordnade SVK Västerbotten eftersöksprov i Skellefteåtrakterna.  I vanlig ordning sken solen från blå himmel. Det var inte bara solen som sken. Resultaten från proven skapade glada miner från både hundägare och domare Ulf Granberg. Vad sägs om följande:

• På ordinarie prov startade 20 ekipage, varav 9st i UKL, däribland några helt nya fågelhundsägare. Kul!
• Många raser representerade, Korthårig vorsteh, Strävhårig vorsteh, Kleiner münsterländer, Grosser münsterländer och Ungersk Vizsla. Kul!
• Totalt delades 24st 10:or + 9st 9:or ut! Endast två hundar hade lite otur och fick eg. Alla unghundar godkända. Fina prestationer m.a.o. Kul!
• Det delades ut HP i UKL och ÖKL. I båda kalsserna var det nya fågelhundsägare som visade extra klass. Kul och jättegrattis!
  HP UKL:  Granbackens Essy (Str Vorsteh) ägare Johan Lidman
  HP ÖKL: Achillia (Ungersk Visla) ägare Maja Forsman 

      Referat ordinarie prov se här SVK Västerbotten

Vad beror nu dessa glada resultat på?

Vi fick se många mycket lydiga och arbetsvilliga hundar med stolta ägare som gjort sin läxa. Det var hundar som fått sin träning helt enkelt. Många av de som startade är samma ekipage som hakat på den öppna träningsgruppen i Skellefteå. En synnerligen lyckad satsning. Varje söndag har det anordnats en samling för fågelhundsvänner. Alla välkomna oavsett ras eller förkunskaper, och dessutom helt gratis. Folk har här kunnat utbyta erfarenheter, träningstips och ge inspiration. Kul!

I anslutning till det ordinarie provet genomfördes ett särskilt prov, för funktionärer/provledare etc.

• Lynx & Jaana Tengman     10S -10V ÖKL
• Exa & Fredde Stenlund        10S - 10V ÖKL
• Milito & Svante Morén        10S - 10V ÖKL
• Kyra & Lilian Westerlund   7S - 10V EKL   (rävspår)
• Jagr & Peter Nilsson              9S - 10V EKL,  (rävspår)
  
  Med dessa resultat så kan nu vår Jaktfröydens Jagr ansöka om både Svenskt och finskt Jaktchampionat - lite ovanligt dubbelchampionat! :-)

Så skriver vi in nytt jaktår! Nyårsafton firades med träning, både på skjutbanan och i skogen.

För många som har en SVK-ras (vorsteh, vizla, münsterländer etc.) så krävs att man varje år bevisar att hunden klarar att bärga ett vilt från vatten samt ett vilt som sprungit undan på land. Olika svårighetsgrad i olika klasser. SVK kallar den här delen av jaktprovet för eftersöksgrenar. Inte att förväxlas med viltspår/blodspår som givetvis också är en form av eftersök men något SVK-raserna inte årligen behöver visa upp. Värt att nämna är att provformen inte är helt enkel, men ställer inte heller krav utöver vad dom allra flesta hundar tämligen enkelt kan uppnå med lite träning. Mer information om regler och utförande hittar du på www.vorsteh.se.

Det tål att sägas om och om igen, en duktig apportör och en flink spårhund är ett oumbärligt hjälpmedel för ALLA jägare. Skulle det någon gång oturas så är en genomtränad hund värd varenda träningstimme.

Vi passade på att träna på "tunga apporter" under gårdagen, både med dummies och olika tyngre vilt. Dessutom blev det en stund på skjutbanan och med den närmast tropiska värmen som landat i våra trakter blev det vattenjobb för hundarna också.

Några tips för att förbättra just bärandet av tunga grejor, typ räv/grävling/gås/tjädertupp:

Tänk på viktförhållandet - testa själv att springa med 25% av din kroppsvikt i munnen i full fart på ett risigt hygge i 200 meter - ouppvärmd i 24 graders sol. Inte helt lätt? Ska det dessutom vara en lurvig grävling börjar du förstå problemet...

Så se till att lägga in några apportpass där hunden får bära riktigt tungt. Beroende på vilken vikt du vill att den ska klara så får du starta från din nuvarande nivå och öka över flera veckors träningar. Tänk på att variera mellan tungt och lätt så att hunden fortfarande håller ångan uppe.

Jobba dej upp. Det finns massor av olika tunga dummies, funkar givetvis också med vilt i olika storlekar och former. Ett apportsök kan vara en bra grej eller långa dirigeringar med omväxlande tunga och lätta föremål.

Jobba igenom viltparaden. Särskilt unga hundar kan vara lite fundersamma till något dom aldrig sett förut. Har du inte frysen full av vilt? Ta chansen och träna med din SVK-klubb, på de flesta kurser och träningar förekommer vilt av många olika slag och även många vilt av samma slag. Låt hunden bekanta sig med alla möjliga vilt så blir det enklare för varje gång du ska ha den att bära något nytt.

Apportgreppet behöver tränas lite. Många jyckar tar dåligt grepp när dom bekantar sig med nya föremål. Genom att öka längden att bära så kommer det naturligt att hunden behöver ett bättre grepp för att kunna bära hem föremålet/viltet. Var uppmärksam - många tjoar och hojtar för att hunden "plockar" med viltet när den i själva verket försöker väga in ett grepp. Givet ska du inte acceptera att hunden biter och tuggar, men är det verkligen det som händer? En hund som fått rutin på tungt bärande blir effektivare med att söka grepp, så deppa inte om nybörjaren tar vinggrepp på stortjädern eller försöker släpa räven i ett framben. Snabbt lär dom sej att justera grepp efter vilt.

Se till att också variera terräng. Sker allt bärande på gräsmattan hemma kan det lätt bli svårt på ett igenväxt hygge. Har du ingen oländig terräng - kanske har du ett trapphus där du bor - låt hunden bära matkassen upp!

Vid sidan av allt detta så kan du fysträna hunden som vanligt. En god kondition är en bra grund för en stark och uthållig apportör. Simning är perfekt under varm sommar, men (när temperaturen tillåter) även cykling, löpträning och apport/spårjobb bygger kondition som är rolig att hitta till hösten både för hund och ägare :)

Uppvärmning ska inte underskattas. Är hunden med på jakten så har den oftast rört sig när skottet smäller, men tas hunden ur bilen kan det vara värt att lägga några minuter på att värma upp. Promenad i 5-10 minuter, och varför inte låta den bära något en bit så att nacke och rygg värms upp.

Tjohoo & gott nytt år!

Den gångna helgen hade vi fint besök av Sepparna från Arvidsjaur. Med sig hade dom sex unghundar med tillhörande chaufförer från senaste valpkullen. Två valpar efter vår Iver och Taka-tapiolan Seita var också med. 
Det glada gänget fick se och prova på apportering, inkallning, stopp, parsläpp, spår och vattenarbete och andra övningar. Dessutom en hel del mat och prat :)

Som vanligt en blandning av hundar och förare som kommit olika långt men alla med ett lugn och ett fokus som gladde oss. Som instruktörer är det en fröjd att jobba med glada nyfikna deltagare och hundar, denna helg var inget undantag och vi lärde oss i vanlig ordning massor!

En sak som ofta kommer upp hos oss är "den magiska inkallningen". Det kanske är fler än jag som tvivlat på visselpipans funktion efter att jycken gett blanka tusan i fanfaren och glatt ränt vidare längs åkerkanterna. En period kände jag att det hände mer ofta än att hunden faktiskt kom...

Vad göra? Tja, jag testade springa efter och hojta, och jodå, nog kom hunden tillslut men det var fortfarande inte med någon direkt schvung och entusiasm. Jag ville att jycken ska vända i luften och komma kutande i full galopp och just den effekten var jag väldigt långt ifrån.

Tänkarmössan på. Dags för ny strategi. Börja om att lära in inkallning. Från grunden. Behandla tvååringen som en tvåmånaders och göra en omstart.
Korta avstånd, inga störningar, mycket belöning och bara när jag VET att hunden kommer. Visselpipan i munnen, in i garaget med hund, köttbullar och leksaker. Tog ca. 3 minuter så såg det ut precis som jag ville att det skulle se ut. Vissling = hunden kommer skenande. Ett par veckors träning med stegvis ökning av avstånd och störningar och enbart inkallning när jag VISSTE att hunden kommer och häpp - jag hamnade bra mycket närmare där jag ville vara! Genom att vara konsekvent och bara göra "lyckade" inkallningar under en period fick jag snabbt resultat.

Belöningen - varierar mellan godbit (köttbulle/korv/leverpastej), att ge hunden ett roligt uppdrag (spår/leta apport/busapporter) eller leka (dragkamp/brottning) när den kommer in till mej. Under jakttid passar jag på om jag råkar finna fågellöpor, legor eller viltspår att visa på det för hunden. Resultat = jycken förknippar inkallningen med något positivt, jag hjälper hunden till ett roligt resultat. Nu känner jag mej betydligt säkrare på att jycken kommer, att han gör det med glädje och att vi tillsammans har så mycket roligare tillsammans. Svårt? Inte alls! Kräver bara fokus att lära in rätt beteende och öka störningarna successivt men se till att rätt beteende bibehålls. Börjar hunden lyssna dåligt - tillbaka i träningen och se till att bara belöna när det blir rätt.

Kallar jag i omöjliga lägen idag? Absolut - skulle det hända att det inte funkar så kan jag med gott samvete allvarligt tala om för jycken vad som gäller. Nu VET jag att hunden VET hur det egentligen ska se ut och vi har otaliga lyckade inkallningar att falla tillbaka på.

Tja, frågor på det :)

/Jaana

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Eller snarare - det blir som man aldrig hade kunnat tänka sig. Inkompetens, otur eller ren jäkla klantighet - oavsett vilket, om man bara ger det några år omvandlas eländet till rutin och erfarenhet. Samma lika gäller i de flesta sammanhang , men i synnerhet i jakt och träning av fågelhundar.

När vi träffar par som inte bara delar säng och huslån, utan även ambitioner om en framgångsrik fågelhund. Ja, då kan vi le lite granna. Båda makar gör fel, båda tycker lika illa om att den andre påpekar dessa fel och båda anser sig kunna göras sysslan bättre. Det sägs att tapetsera tillsammans är ett sätt att testa kärleken. Jag vill nog lägga till träna en fågelhund. Både Jaana och jag vet av erfarenhet. Den uppenbara och enkla  lösningen heter var sin fågelhund. Om det nu vore så väl…

Vi var på vinterripjakt – unghundarna var unga och ambitionen liksom tävlingsinstinkten hög. Att jaga in en unghund kräver sitt. Att jaga in två unghundar tillsammans är...hmm…man borde väl vetat bättre. Nåväl, vi kan väl skylla på att båda var intresserade av att se den andres unghund prestera. Därav togs beslutet att gå en eftermiddag tillsammans. Föret var okej, vädret var i det närmaste perfekt. I en sluttning mot en liten fjällbjörkdunge så blev det stramt stånd för den ena unghunden (inte min). Vi laddade och tog oss närmare. Innan det hann bli avance lättade en hyfsad fjällripflock. Det small några skott och en del fågel ramlade ner. En låg kvar, två sprang undan. En lärdom i detta ögonblick är att kommunicera i krig är inte lätt. Ena unghunden fick jobbet att utreda ena ripan som vingats. Jag tog beslutet utan förankring med min kära hustru, att släppa min unghund efter den andra. Båda hundarna försvann och förblev borta lite väl länge. Vi skidade på och fann två glada hundar med vingresterna av en fjällripa. I denna stund utväxlades inga kärleksfulla ord makar emellan. Gissa vem som befanns skyldig på alla åtalspunkter, och dömdes till omedelbar avvisning till nästa fjäll…

Tur eller skicklighet, vi är fortfarande gifta och hundarna sköter idag sina apporter riktigt väl. Så, i efterhand är det väl bara att le och addera detta till alla övriga fadäser och kostsamma lärdomar. Alla ligger i lådan märkt – Erfarenhet.
 

Erfarenhet kostar...

Vi ses!

Hej,

Gångna helgen var vi till Finland och träffade kullen efter vår Iver och Tapa Tapiolan Seitan. 80 mila-resan till skogarna utanför Jyväskylä visade sig vara väl värd besväret.

Vi fick där träffa synnerligen välskapta lugna trevliga och hyggligt lydiga 7,5mån valpar. Mycket kul att se målmedvetna förare jobba med sina hundar. Ett och annat tips kanske vi också kunde dela med oss. Det som kanske etsade sig fast mest i minnet var det finska lugnet, bestämdheten och omsorgen av kommandon. Det är nog som vi så ofta misstänkt, både med både finska vänner och framgångsrik hunduppfostran – ibland säger tystnaden mer än 1000 ord! (Vi lär återkomma i detta ärende).


Stort tack till uppfödare Moona Hannele Ala-Ajos, din stuga, din bastu, det perfekta vädret, badtemperatur i sjön, ditt glada humör och stora värdskap gav en minnesvärd helg!

Vi ses!

Hur berömmer du?

Vi träffar många människor och hundar varje år. Under kurser, träning, jaktprov, riktig jakt och i det vardagliga livet. Vi får se många sätt på hur man både tillrättavisar och berömmer sin hund – med blandat resultat, ska tillägags. Tyvärr, ser vi för ofta hundar där berömmet inte får avsedd verkan, t ex:

- Hunden som blir så glada när husse/matte berömmer att det som var bra snabbt övergår till något galet och oönskat.

- Vi ser även hunden som inte längre anser en smaskig Frolic vara värd besväret. 

- Ibland är positiva tillrop från ägaren inte någon stor happening överhuvudtaget!

Oavsett vilket är det då läge att fundera på hur jag egentligen berömmer. Vilka olika sorts beröm nyttjar jag, för att få avsedd effekt.

Målet
Målet med berömet är rätt uppenbart – det ska få kommandon att utföras med lust, snabbhet och perfektion!

Hunden sägs göra det som för stunden gagnar den mest. Berömmet är då ett sätt att tydliggöra vad som "borde" gagna mest. Med ett fungerande beleöningssystem visar jag den rätta vägen, om än den är smal ibland. Inte minst för en levnadsglad vorsteh med stor portion jaktlust - tror du vet och förstår vad jag menar.

Timing
Oavsett om det gäller beröm eller regelrätta tillrättavisningar så är tajmingen ”A & O”. Många har säkert hört om 0,5sek-regeln. Men den är väl värd att påminnas om. När hund gör något som bör berömmas/korrigeras har man endast en handfull tiondelar på sig att agera. Väntar man längre är risken stor att fel sak beröms eller bestraffas. Seghet gör dig som ledare onödigt otydlig = en mindre god ledare värd att följa.

Timing handlar inte enbart om att berömma snabbt. Det handlar även att berömma vid rätt tillfälle. Hur många har inte provat berömma en inleverans av en apport, som övergår till oönskat tuggande, jonglering och/eller ärevarv? Vad var det egentligen som var så jäkla bra med detta?

Sätten att berömma är många
Rösten – är något vi normalt sett alltid bär med oss. Liksom andra verktyg ska det användas med förstånd. Ena ytterligheten är den som tjatar, kvittrar och tjoar superlativt i tid och otid. Här devalveras snart värdet av berömmet till noll och intet. Det blir bara ett bakgrundsbrus som hunden inte bryr så mycket om.  På motsatt sida hittar den  som agerar likt en klassisk surfinne, där svårmod och tystnad säger mer än tusen ord. Frånvaron av glada tillrop eller i bästa fall ett monotont oengagerat ”bra” gör inte heller livet glatt och spralligt.

Godis – är gott. Många är de som tjänar storkovan på små löjliga hundgodispåsar. Utbudet är enormt, liksom kilopriset. Man kan raljera länge över detta, men visst - en delikat godbit nu och då är inte fel. Vill du hålla nere budgeten så fungerar vanlig falukorv och köttbullar mycket bra. Eller varför inte testa en tub skinkost? Tro dock inte att locka med godsaker kommer lösa alla dina problem. En hund med jaktlust har så mycket annat som kan drar mer. Hungriga vargar jagar bäst, sägs det. Och då väger en liten köttbulle från husse lätt jämfört med en undflyende hare...

Kamp och lek – är kul. En hund med viss portion av social kamplust finner det oerhört trevligt att ledaren inbjuder till dragkamp, lekfull brottningsmatch eller varför inte en tillåten ”knallapport”. Efter inlevererad apport eller inkallning kan denna typ av beröm vara mycket effektivt. Testa – inte otroligt att du upplever farten in till dig ökar dramatiskt. Ju snabbare det går desto mindre fel hinner inträffa - logiskt!

Springa – är för många fågelhundar en belöning i sig. Det är även en belöning för föraren att få se sin lydiga hund sträcka ut benen i dramatiska hastigheter. När jycken gjort en perfekt inkallning, apport eller annan övning. Prova belöna den med att få springa fritt. Varför inte prova springa med själv och spralla till det lite. Det är långt mellan slöa omotiverade fågelhundar, men äger du en sådan bör du fundera på hur kul liv du egentligenerbjuder din hund!

Mys – vem vill inte bli belönad med lite mys? Livskvaliteten och den allmänna trivseln ökar påtagligt om man får en mysstund nu och då. Varför inte nyttja detta verktyg även med hunden (och maken) lite oftare. Det är inte fel att verkligen ta tillfället i akt, t ex efter en  fin fågelsituation. Ta rejält med tid på er och njut av jaktlyckan - låt hunden varva ner tillsammans med dig. Bättre än så här blir det inte!

Den ultimata belöningen - Hunden står, vi reser tillsammans, fåglar faller i skotten och hunden är lugn. Den lycka som jag känner i detta ögonblick är oöverträffad. Därom råder inga som helst tvivel – detta är det ultimata berömmet. Hunden har gjort allt rätt. Jag är med och fullbordar jakten och vi har bärgat framtida middagar tillsammans. Jag försöker i denna stund ta det lugnt. Väntar och låter hunden känna av läget. Inte sällan ligger ju fågel kvar. Om hunden får pejla av läget så kan en ny chans uppenbaras, vilket kan öka både jaktlycka och prisvalör på prov. Jagar vi  får hunden ibland avsluta med snygg apport och ibland hämtar jag fågeln själv. Variation är bra. Därefter försöker jag ta rejält med tid och njuta av jaktlyckan tillsammans med min hund!

Därefter nytt släpp igen, mot nya tjädrar - man får ju inte bli självgod!

Vi ses!




 

Vi har kört igång träningen och haft en del hundar & människor på träningsbesök. En gemensam nämnare är att förarna verkligen handgripligen handskas med sina jyckar.

I vissa fall väldigt effektivt, men ibland uteblir det önskade resultatet. Exempelvis_

_ om jag använder händerna för att fånga min hund. Agerar jag likt Ravelli får jag effekten av att jycken ökar avståndet mer och mer till mej. Den uppfattar mina händer som obehagliga och sfären runt mej osäker. Tja, vem vill gå i närkamp med en elak fotbollsmålis? Stoppa händerna i godisfickorna istället, var lite trevlig och inbjudande, minska avstånd och störning så slipper du en jycke som stannar in när det är två meter kvar och sedan springer förbi.

_ om jag använder händerna för att trycka ner min hund i sittande ställning så  verkar hunden koppla "sitt" till just att vi ska inleda en mindre trevlig brottningsmatch. Starta om inlärningen av sitt men låt den komma ner i sittande ställning för egen maskin. Belöna snabbt sättande.

_ om jag använder händerna för att hålla fast min hund lär den sig inte mycket. Behöver jag använda nackskinnsgreppet har jag förmodligen stegrat svårigheterna för mycket. Backa och gör det enklare.

Det här - och mycket annat kommer vi prata om med gänget som kommer till helgen! Vi glädjer oss att Altersundets kennel även i år hedrar oss med att lägga sin träningshelg hos oss - vi ser verkligen fram emot att ni ska komma!

Avslutar med ett stort grattis till Metsäleimun kennel och Iverdöttrarna Metsäleimun Isla (BIR-valp i Finland) och Metsäleimun Iines (BIM-valp i Piteå) i helgen. Grattis även till alla andra för fina utställningsresultat!

Efter att ha stått och ropat UUUUT UUUUUUT UUUUUUUUT till en varelse som har överlägsen hörsel i en strandkant som luktade allt annat än sommarfräscht så tänkte jag att fasiken det måste finnas ett enklare sätt att få jycken att simma längre ut i vattnet?

Sagt och gjort - jag började lära mej mer om apportering, dirigering och hur utkommandot egentligen ska fungera. Retrieverklubben fick hjälpa mej med det mesta och jag tänkte dela med mej av några tips för - UT-kommandot.

1. Ha torrt på fötterna! Det som inte funkar på land funkar inte i vatten. Alltså - lär in dirigeringen på land innnan du provar i vatten...

2. Ett ord kan ha flera betydelser. Först kan det vara bra att veta att hunden tänker i bilder, inte i text...

Vi säger UT - men för hunden finns det två olika typer av UT - ett där hunden sitter vid din sida och tittar åt det håll du tänkt att den ska gå. Ett där hunden stannat en bit ut och sitter och tittar vänd mot dej, för att lyda komandot måste den sno 180 grader och springa vidare - längre UT. Samma kommando men två helt olika bilder. Tänk "stånd" så förstår du kanske... Det innebär att UTkommandot måste tränas på två sätt -dels från sidan och dels när hunden är en bit ifrån dej men vänd mot dej.

3. Viftningar och rop. De flesta övningar kan du göra med hunden sittande vid sidan - UT eller sittande vänd mot dej om du vill träna att den ska gå längre UT. Jag använder samma röstkommando - bara ordet "Ut", men olika handtecken. Ut från sidan visar jag genom att peka med hela handen. Längre Ut då hunden sitter vänd mot mej visar jag genom att hålla upp båda händerna med handflatorna mot hunden.

4. Du kommer behöva ett stoppkommando. Lika säkert som att det går att höja rösten vid "ut" så går det att få ömmande stämband vid stanna/sitt. Och dom allra flesta hundar kommer någon gång att springa förbi eller springa fel när du tränar dirigering och behöva bromsas. Alltså - se till att du har ett stopp som funkar, gärna på pipan för att spara rösten.

5. Innan du skickar en hund från sidan - var noga med att hunden sitter rätt - dvs. med nos och kropp riktad rakt mot det håll du tänkt. Om kroppen pekar åt höger och nosen åt vänster är det inte helt självklart att hunden går rakt fram...

6. I alla dirigeringsövningar utgår jag från att hunden också har ett hum om vart den ska. Detta underlättar inlärningen avsevärt. Om hunden får se/vara med när du lägger ut apporterna så skapar den en minnesbild som sedan gör att ditt kommado inte upplevs som helt taget ur luften...

6. Lägg upp övningarna så att du kan skicka hunden längs en naturlig rak linje som en stig eller dikeskant. På så sätt ökar du förutsättningarna för att hunden ska gå ut på en rak linje och inte som fritt sök.

7. Grundövningar

- Målområde - skapa ett intressant område genom att lägga/kasta flera apporter vid ett landmärke som är enkelt att komma ihåg för dej och hunden. En gran, ett dikeshörn etc. Låt hunden sitta och se på när du skapar målområdet. Skicka hunden att hämta en apport. För nästa apport - backanågra steg och se till att hunden fokuserar mot målområdet, skicka med "ut".

- Linjetag - låt hunden se när du lägger ut apportföremål längs en tänkt linje, lägg föremålen synliga för hunden och skicka att hämta. Svårigheten blir att springa "längre" för att hitta nästa apport. Det är inte viktigt att hunden tar apporterna i ordning utan skulle den passera en för att ta nästa är det inte hela världen.

Stegra svårighetsgrad genom att öka tiden från utläggning till inhämtning, öka avstånd, använd dej av svårare terräng (markbyte från lägda till skog, över diken etc.). Hunden kommer direkt att tala om för dej när du gjort det för svårt - då drar den iväg åt fel håll. Alternativt stannar och tittar förundrat på dej när du gestaltar full trafikpolis. Skulle det inträffa. Kalla in hunden, gör det lite enklare (kortare avstånd, kortare tid från utlägg).

8. Om du satt hunden för att den vimsat åt fel håll, låt den sitta en stund och fundera innan du ger nästa kommando. På så sätt får den en chans att fundera lite på vad du egentligen försöker säga. Ett oavbrutet hojtande hjälper föga mot någon som slagit dövörat till.

9. Låt träningen ta tid, skynda långsamt, ut-kommandot kräver tålamod och en hel del träning. Kan lätt ta ett par år innan det känns helt genomarbetat. Var noggrann och tillåt inte att hunden vimsar iväg och söker sig fram till apporterna. Går den inte dit du pekar, ta tillbaka den och gör det enklare. Tappat humör och höjd röst är tydligt tecken på att svårighetsgraden är för hög eller att man borde slå av mobilen när man tränar hund.

10. Kan väl inte säga att mina jyckar alltid gör som jag säger, men jag upplever i alla fall att just i dirigeringen så påfrestas mina stämband inte lika mycket längre. Jag har nämligen lärt mej att om hunden inte går UT på första två-tre kommandona så är det lika bra att ge upp och börja om!

Lycka till!

/J

Bäverjakten i våra marker är relativt kort men intensivt. Innan älven river känns det liksom inte rätt att spana efter vår största gnagare, ty sitta still är inte min grej. Men när väl isen rämnar och våren exploderar så måste man bara ut och leka trapper.

Att jaga från kanot är både effektivt och kul. Man glider ljudlöst fram och kommer naturen riktigt nära - sjöfågel, älg, tranor, rådjur och så en och annan bäver. Förr om åren sågs ofta även bisam. Men nu börjar det vara länge sedan någon sådan skådades. Bävern är relativt lättjagad, men vad gör väl det. Den ger både kött och fina skinn, väl värda att ta vara på...

Årets första är nu bärgad. Passa på om du har chansen att jaga detta sägenomspunna varelse!

SVK Västerbotten har på ett berömvärt sätt ordnat både fjällträning och vårprov i Klimpfjäll de senaste åren. Är bara vädrets makter på gott humör så är detta en mycket angenäm företeelse. Det vet nog alla som testat.

Lynx och Jagr startades på lördagen. Föret var kanon och bar hundarna hela dagen. Solen sken och det fanns hyfsat med fågel i marken. Någon sa "..den hund som inte söker idag söker aldrig...". Ystra hundar, trevliga förare och en erfaren fjälldomare gjorde dagen minnevärd. Att det blev ett par priser gjorde inte saken sämre.

Vessinglias B Lynx – fält 6 apport 10 Öppenklass.

Jaktfröydens Jagr – fält 8 apport 10 Elitklass*

*) Jagr har nu en tass på både både svenskt och finskt jaktchamponat. Ett inte helt vanligt dubbelchampionat finns inom räckhåll. Nu fattas bara lite eftersök - blodspår och eftersöksprov.

På söndag blev det lite träning. Lynx behövde lite uppläxning. Jagr hade dragit på sig lite "vattensvans" så Iver fick visa att gammal är äldst. +9 år och fortfarande en fjällraket!

Stort tack till arrangörer, provledare, domare och alla startande. Grattis till alla pristagare!

Vi ses!

Hej,

Efter ett rafflande soligt Vindelälvsdrag med finfina prestationer och härlig lagmoral är nu Jaana, lynx och Jagr tillbaka på hemmaplan. Stort tack till hela Lag 33 som står för en av årets stora höjdpunkter.

Läs mer på Skellefteå draghunds FB-sida.

Jagr har fått fint dambesök från Finland. Katajakankan Caramel heter hon. I skrivande stund är första parningen genomförd. Vi håller nu tummarna för att det snart föds en ny flock jaktmaskiner. Blodslinjerna som korsas känns mycket spännande och borgar för mycket jaktlycka.

Är du intresserade av denna parning, hör gärna av dig. Antingen till oss eller så direkt till Caramels husse Kai Hiltunen, Katajakankan Kennel.

Vinterripjakten 2013 kan summeras med ett ord - BLÅSIGT!

Varken vädret eller föret var med oss denna gång. Många undrar säkert över riptillgången. Visst hittade vi fågel, men de vädergudarna gjorde det svårt att ge någon bra säker rapport.

Vi ska ändå inte klaga. Att få jaga en vecka med tre hyggligt erfarna och duktigt uthålliga hundar är en ynnest. Vi fick dessutom uppleva en dag med klarblå fjällhimmel och en stekande sol - jaktveckan är därmed avskriven.

Nu väntar styckning av fågel och en massa tvätt och uppackning - vi ses!

I helgen var det dags för draghundspremiär. Jagr fick den utmanande uppgiften att gå 10km med pulka i Vitbergsterrängen. Det var debut i pulkaklassen för Jagge och come back för mej (Jaana) efter 5 år (!) som linkörare. Jagr gjorde ett utmärkt jobb och trots en något ringrostig förare så skenade vi in i mål efter drygt 25 minuters åkning.

Sedan var det dags att sela av och sela på för Lynx skulle också få prova på lite tävlingsstämning. 5km linkörning klarades av under 11 minuter och även om benen kändes tunga efter pulkaloppet så var det knappt jag hann sätta i stavarna när han fräste fram.

Det blev en jättefin tävling med hela 38 deltagare från Boden i norr och Ö-vik i söder med besök av lokaltidningen, fikaförsäljning och till och med tidtagning och startklocka som på den gamla goda tiden. Och - som grädde på moset fick vi också en speaker som berättade om de olika ekipagen och höll reda på tiderna.

Stort grattis till alla fina prestationer och tack för all hjälp, ingen nämnd ingen glömd!

Vi ser nu fram emot SM-veckan vinter i Falun, där får Jagr göra ny debut - den här gången i combined som går av stapeln på fredag 25 januari och faktiskt sänds i SVT Play. Så titta efter den lilla bruna hunden med en blåklädd förare som trasslar in sig i allt, det kan mycket väl vara jag och lillJagge.

På lördag är det dags för Lynxen att vara med, då blir det linkörning 10km, en utmaning jag ser fram emot!

Här i Söderbodan håller vi fast i gamla traditioner. Så snart det blir julledigt så passar någon av oss på att avhandla den ceremoniella julförkylningen. I år var det husbondens tur. Men, med en gnutta tur och överlever man väl.

Även andra traditioner hålls vid liv. Släkten kommer och fyller hus med värme och mat. När alla är mer än mätta blir det klappar till alla snälla barn. I denna släkt blir man därmed aldrig vuxen...

Nej, nu jäklar ska jag visa kroppen vem som bestämmer och mota bort lite förkylning. Skinkan ska ju för böveln rökas, huset ska fejas och hundar ska få jaga.

God Jul & Gott Nytt År

Senhösten är en vansklig tid på fjället. Ena dagen underbart före. Nästa går det inte jaga. Vi hade tur och hann prescis fånga två underbara jaktdagar på fjället, kanske de sista två för i år.

Bra väder, hyfsat med fågel, hyfsat skytte och dugliga hundar - ibland turas det! :-) 

Vi ses

Det går mot vinter - äntligen - om du frågar familhjen Tengman/Nilsson. Visst finns vissa avigsidor. Dagarna blir kortare, kvällarna blir mörkare och skogshönsen är generellt svårare att tas med.

Jag hör alltför ofta om att många mer eller mindre slutar jaga så här års. Varför? Visst är det svårare. Visst blir det aningen mindre jaktlycka i säcken. Men vad gör det? Att jämföra senhöstens utmaningar med premiärveckorna är inte någon relevant jämförelse. Nu är utmaningen som störts och glädjen då man lyckas ökar proportionellt. Vi tillhör nog dem som  skiter i föret. Hundarna vill jaga och så även vi. Sen att förutsättningarna är lite vaskligare är en annan potatis.

Här är några små erfarenheter om senhösten:

- Bär med kulbössan. Inte sällan tar orrar och tjädrar till vingarna långt före hunden fattar stånd. Men ibland blir flygturen bara upp till närmsta tall som ger överblick. Med kulbössan blir man farlig...

- Nyttja survädersdagarna. Klara kalla fina senhöstdagar är kanske de svåraste dagar att överlista skygga gråfåglar. Men när molnen ligger tunga på trätopparna kan sinnesstämningen vara en annan. Vissa pratar om surorrar...

- Var tyst. Skogsjakten med stående fågelhund är ingen social inrättning. Att jaga helt ensam över sin hund är ofta mer effektivt. Jag skulle vilja påstå att hylla tyst är en underskattad egenskap även hos fågeljägaren...

- Ladda rejält. Senhöst innebär tjockare fjäderdräkt och längre skotthåll. Då duger det inte med klena lätta hagelladdningar. Den finns ammunition som går under benämningen "tjädergubbar" - de ruskar om både skytt o fågel.

- Byt biotop. Att fågeln byter biotop efter årstid är ingen nyhet. Men likt förbaskat måste jag påminan mig själv om att leta i ny mark då och då. 

Fortsatt skitjakt på er!

 

Hundarna håller sig friska och så även vi. Det gör att vi kan jaga nästan varje dag. Nu är kvällarna korta, så det blir att skynda sig ut någon timme innan det blir mörkt. Sedan på helgen känns det lyxigt att ha hela dagen på sig.

Några mängder med vilt är det inte tal om, men vi har fått en hel del godsaker i frysarna. Ripa, orre, tjäder och en och annan gås och sjöfågel blir det också. Älg har det också blivit, svärfar Martin har ordnat den saken!

Förutom skogsjakt, både hemmavid och i inlandet, har det blivit någon fjälltur. Vi har haft tillräckligt med fågel för att jag och Lynx fått diskutera kring tiden som ska passera mellan att fågeln ramlar i backen & tills när hunden ska apportera. Slutsats - tiden är relativ!

Nu ser vi fram emot fler jaktdagar och fortsätter njuta av den fantastiska hösten. 

Har ni frågor så prova höra av er via mail - vi försöker hjälpa till även om vi mest är i skog och mark.
/J
 

Som vanligt när hösten drar igång, i alla fall enligt almanackan, så tappar vi fokus på hemsidan. Vi prioriterar hundar, skog, fjäll och kompisar.

Summering hittills är att hundarna sköter sitt, de fåglar som hittas är goda och temperaturen är lååångt över det normala oavsett om vi traskar träsk, snirklar contorta eller klättar fjäll.

Vi har hunnit med en hel del, men bilder säger mer än 1000 ord så för effektiviteten kommer det några bilder!

Det är bråda dagar för oss jägare och samlare nu. Bär och svamp och saft och sylt och förvällning. Dessutom ska hundar och folk komma i toppform till jaktpremiärerna. Förutom bockjakt idag väntas gåspremiär till veckan och jakten med stående fågelhundar är bara 9 dagar bort!

Idag är det också första dagen vi kan jaktträna med lösa hundar, välkommet för många som gärna vill inventera sina marker. Även om ni gärna vill med hundarna - ta det lugnt tills ni har grundlydnad. En yster jycke som börjar ränna efter fåglar blir snabbt en tråkig jaktkamrat. Och det är inte hundens fel...

Vi jättestolta och glada över alla fina resultat av de ekipage som tränat med oss under vår och sommar. Vi vill inte ta åt oss någon ära, men det är roligt att se alla ni som verkligen börjat träna apportering, spår och simteknik - vilka fina resultat ni får på eftersöksproven med era genomtränade hundar!

Nu har  vi lite kyligare morgnar och lite mörkare kvällar. En säker föraning om att vi närmar oss den efterlängtade hösten. Så slipa detaljer, träna lite extra skytte och njut av dagarna som kommer, dom kommer aldrig igen!

I helgen anordnade SVK Västerbotten eftersöksprov i Skellefteåtrakterna.  I vanlig ordning sken solen från blå himmel. Det var inte bara solen som sken. Resultaten från proven skapade glada miner från både hundägare och domare Ulf Granberg. Vad sägs om följande:

• På ordinarie prov startade 20 ekipage, varav 9st i UKL, däribland några helt nya fågelhundsägare. Kul!
• Många raser representerade, Korthårig vorsteh, Strävhårig vorsteh, Kleiner münsterländer, Grosser münsterländer och Ungersk Vizsla. Kul!
• Totalt delades 24st 10:or + 9st 9:or ut! Endast två hundar hade lite otur och fick eg. Alla unghundar godkända. Fina prestationer m.a.o. Kul!
• Det delades ut HP i UKL och ÖKL. I båda kalsserna var det nya fågelhundsägare som visade extra klass. Kul och jättegrattis!
  HP UKL:  Granbackens Essy (Str Vorsteh) ägare Johan Lidman
  HP ÖKL: Achillia (Ungersk Visla) ägare Maja Forsman 

      Referat ordinarie prov se här SVK Västerbotten

Vad beror nu dessa glada resultat på?

Vi fick se många mycket lydiga och arbetsvilliga hundar med stolta ägare som gjort sin läxa. Det var hundar som fått sin träning helt enkelt. Många av de som startade är samma ekipage som hakat på den öppna träningsgruppen i Skellefteå. En synnerligen lyckad satsning. Varje söndag har det anordnats en samling för fågelhundsvänner. Alla välkomna oavsett ras eller förkunskaper, och dessutom helt gratis. Folk har här kunnat utbyta erfarenheter, träningstips och ge inspiration. Kul!

I anslutning till det ordinarie provet genomfördes ett särskilt prov, för funktionärer/provledare etc.

• Lynx & Jaana Tengman     10S -10V ÖKL
• Exa & Fredde Stenlund        10S - 10V ÖKL
• Milito & Svante Morén        10S - 10V ÖKL
• Kyra & Lilian Westerlund   7S - 10V EKL   (rävspår)
• Jagr & Peter Nilsson              9S - 10V EKL,  (rävspår)
  
  Med dessa resultat så kan nu vår Jaktfröydens Jagr ansöka om både Svenskt och finskt Jaktchampionat - lite ovanligt dubbelchampionat! :-)

Så skriver vi in nytt jaktår! Nyårsafton firades med träning, både på skjutbanan och i skogen.

För många som har en SVK-ras (vorsteh, vizla, münsterländer etc.) så krävs att man varje år bevisar att hunden klarar att bärga ett vilt från vatten samt ett vilt som sprungit undan på land. Olika svårighetsgrad i olika klasser. SVK kallar den här delen av jaktprovet för eftersöksgrenar. Inte att förväxlas med viltspår/blodspår som givetvis också är en form av eftersök men något SVK-raserna inte årligen behöver visa upp. Värt att nämna är att provformen inte är helt enkel, men ställer inte heller krav utöver vad dom allra flesta hundar tämligen enkelt kan uppnå med lite träning. Mer information om regler och utförande hittar du på www.vorsteh.se.

Det tål att sägas om och om igen, en duktig apportör och en flink spårhund är ett oumbärligt hjälpmedel för ALLA jägare. Skulle det någon gång oturas så är en genomtränad hund värd varenda träningstimme.

Vi passade på att träna på "tunga apporter" under gårdagen, både med dummies och olika tyngre vilt. Dessutom blev det en stund på skjutbanan och med den närmast tropiska värmen som landat i våra trakter blev det vattenjobb för hundarna också.

Några tips för att förbättra just bärandet av tunga grejor, typ räv/grävling/gås/tjädertupp:

Tänk på viktförhållandet - testa själv att springa med 25% av din kroppsvikt i munnen i full fart på ett risigt hygge i 200 meter - ouppvärmd i 24 graders sol. Inte helt lätt? Ska det dessutom vara en lurvig grävling börjar du förstå problemet...

Så se till att lägga in några apportpass där hunden får bära riktigt tungt. Beroende på vilken vikt du vill att den ska klara så får du starta från din nuvarande nivå och öka över flera veckors träningar. Tänk på att variera mellan tungt och lätt så att hunden fortfarande håller ångan uppe.

Jobba dej upp. Det finns massor av olika tunga dummies, funkar givetvis också med vilt i olika storlekar och former. Ett apportsök kan vara en bra grej eller långa dirigeringar med omväxlande tunga och lätta föremål.

Jobba igenom viltparaden. Särskilt unga hundar kan vara lite fundersamma till något dom aldrig sett förut. Har du inte frysen full av vilt? Ta chansen och träna med din SVK-klubb, på de flesta kurser och träningar förekommer vilt av många olika slag och även många vilt av samma slag. Låt hunden bekanta sig med alla möjliga vilt så blir det enklare för varje gång du ska ha den att bära något nytt.

Apportgreppet behöver tränas lite. Många jyckar tar dåligt grepp när dom bekantar sig med nya föremål. Genom att öka längden att bära så kommer det naturligt att hunden behöver ett bättre grepp för att kunna bära hem föremålet/viltet. Var uppmärksam - många tjoar och hojtar för att hunden "plockar" med viltet när den i själva verket försöker väga in ett grepp. Givet ska du inte acceptera att hunden biter och tuggar, men är det verkligen det som händer? En hund som fått rutin på tungt bärande blir effektivare med att söka grepp, så deppa inte om nybörjaren tar vinggrepp på stortjädern eller försöker släpa räven i ett framben. Snabbt lär dom sej att justera grepp efter vilt.

Se till att också variera terräng. Sker allt bärande på gräsmattan hemma kan det lätt bli svårt på ett igenväxt hygge. Har du ingen oländig terräng - kanske har du ett trapphus där du bor - låt hunden bära matkassen upp!

Vid sidan av allt detta så kan du fysträna hunden som vanligt. En god kondition är en bra grund för en stark och uthållig apportör. Simning är perfekt under varm sommar, men (när temperaturen tillåter) även cykling, löpträning och apport/spårjobb bygger kondition som är rolig att hitta till hösten både för hund och ägare :)

Uppvärmning ska inte underskattas. Är hunden med på jakten så har den oftast rört sig när skottet smäller, men tas hunden ur bilen kan det vara värt att lägga några minuter på att värma upp. Promenad i 5-10 minuter, och varför inte låta den bära något en bit så att nacke och rygg värms upp.

Tjohoo & gott nytt år!

Den gångna helgen hade vi fint besök av Sepparna från Arvidsjaur. Med sig hade dom sex unghundar med tillhörande chaufförer från senaste valpkullen. Två valpar efter vår Iver och Taka-tapiolan Seita var också med. 
Det glada gänget fick se och prova på apportering, inkallning, stopp, parsläpp, spår och vattenarbete och andra övningar. Dessutom en hel del mat och prat :)

Som vanligt en blandning av hundar och förare som kommit olika långt men alla med ett lugn och ett fokus som gladde oss. Som instruktörer är det en fröjd att jobba med glada nyfikna deltagare och hundar, denna helg var inget undantag och vi lärde oss i vanlig ordning massor!

En sak som ofta kommer upp hos oss är "den magiska inkallningen". Det kanske är fler än jag som tvivlat på visselpipans funktion efter att jycken gett blanka tusan i fanfaren och glatt ränt vidare längs åkerkanterna. En period kände jag att det hände mer ofta än att hunden faktiskt kom...

Vad göra? Tja, jag testade springa efter och hojta, och jodå, nog kom hunden tillslut men det var fortfarande inte med någon direkt schvung och entusiasm. Jag ville att jycken ska vända i luften och komma kutande i full galopp och just den effekten var jag väldigt långt ifrån.

Tänkarmössan på. Dags för ny strategi. Börja om att lära in inkallning. Från grunden. Behandla tvååringen som en tvåmånaders och göra en omstart.
Korta avstånd, inga störningar, mycket belöning och bara när jag VET att hunden kommer. Visselpipan i munnen, in i garaget med hund, köttbullar och leksaker. Tog ca. 3 minuter så såg det ut precis som jag ville att det skulle se ut. Vissling = hunden kommer skenande. Ett par veckors träning med stegvis ökning av avstånd och störningar och enbart inkallning när jag VISSTE att hunden kommer och häpp - jag hamnade bra mycket närmare där jag ville vara! Genom att vara konsekvent och bara göra "lyckade" inkallningar under en period fick jag snabbt resultat.

Belöningen - varierar mellan godbit (köttbulle/korv/leverpastej), att ge hunden ett roligt uppdrag (spår/leta apport/busapporter) eller leka (dragkamp/brottning) när den kommer in till mej. Under jakttid passar jag på om jag råkar finna fågellöpor, legor eller viltspår att visa på det för hunden. Resultat = jycken förknippar inkallningen med något positivt, jag hjälper hunden till ett roligt resultat. Nu känner jag mej betydligt säkrare på att jycken kommer, att han gör det med glädje och att vi tillsammans har så mycket roligare tillsammans. Svårt? Inte alls! Kräver bara fokus att lära in rätt beteende och öka störningarna successivt men se till att rätt beteende bibehålls. Börjar hunden lyssna dåligt - tillbaka i träningen och se till att bara belöna när det blir rätt.

Kallar jag i omöjliga lägen idag? Absolut - skulle det hända att det inte funkar så kan jag med gott samvete allvarligt tala om för jycken vad som gäller. Nu VET jag att hunden VET hur det egentligen ska se ut och vi har otaliga lyckade inkallningar att falla tillbaka på.

Tja, frågor på det :)

/Jaana

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Eller snarare - det blir som man aldrig hade kunnat tänka sig. Inkompetens, otur eller ren jäkla klantighet - oavsett vilket, om man bara ger det några år omvandlas eländet till rutin och erfarenhet. Samma lika gäller i de flesta sammanhang , men i synnerhet i jakt och träning av fågelhundar.

När vi träffar par som inte bara delar säng och huslån, utan även ambitioner om en framgångsrik fågelhund. Ja, då kan vi le lite granna. Båda makar gör fel, båda tycker lika illa om att den andre påpekar dessa fel och båda anser sig kunna göras sysslan bättre. Det sägs att tapetsera tillsammans är ett sätt att testa kärleken. Jag vill nog lägga till träna en fågelhund. Både Jaana och jag vet av erfarenhet. Den uppenbara och enkla  lösningen heter var sin fågelhund. Om det nu vore så väl…

Vi var på vinterripjakt – unghundarna var unga och ambitionen liksom tävlingsinstinkten hög. Att jaga in en unghund kräver sitt. Att jaga in två unghundar tillsammans är...hmm…man borde väl vetat bättre. Nåväl, vi kan väl skylla på att båda var intresserade av att se den andres unghund prestera. Därav togs beslutet att gå en eftermiddag tillsammans. Föret var okej, vädret var i det närmaste perfekt. I en sluttning mot en liten fjällbjörkdunge så blev det stramt stånd för den ena unghunden (inte min). Vi laddade och tog oss närmare. Innan det hann bli avance lättade en hyfsad fjällripflock. Det small några skott och en del fågel ramlade ner. En låg kvar, två sprang undan. En lärdom i detta ögonblick är att kommunicera i krig är inte lätt. Ena unghunden fick jobbet att utreda ena ripan som vingats. Jag tog beslutet utan förankring med min kära hustru, att släppa min unghund efter den andra. Båda hundarna försvann och förblev borta lite väl länge. Vi skidade på och fann två glada hundar med vingresterna av en fjällripa. I denna stund utväxlades inga kärleksfulla ord makar emellan. Gissa vem som befanns skyldig på alla åtalspunkter, och dömdes till omedelbar avvisning till nästa fjäll…

Tur eller skicklighet, vi är fortfarande gifta och hundarna sköter idag sina apporter riktigt väl. Så, i efterhand är det väl bara att le och addera detta till alla övriga fadäser och kostsamma lärdomar. Alla ligger i lådan märkt – Erfarenhet.
 

Erfarenhet kostar...

Vi ses!

Hej,

Gångna helgen var vi till Finland och träffade kullen efter vår Iver och Tapa Tapiolan Seitan. 80 mila-resan till skogarna utanför Jyväskylä visade sig vara väl värd besväret.

Vi fick där träffa synnerligen välskapta lugna trevliga och hyggligt lydiga 7,5mån valpar. Mycket kul att se målmedvetna förare jobba med sina hundar. Ett och annat tips kanske vi också kunde dela med oss. Det som kanske etsade sig fast mest i minnet var det finska lugnet, bestämdheten och omsorgen av kommandon. Det är nog som vi så ofta misstänkt, både med både finska vänner och framgångsrik hunduppfostran – ibland säger tystnaden mer än 1000 ord! (Vi lär återkomma i detta ärende).


Stort tack till uppfödare Moona Hannele Ala-Ajos, din stuga, din bastu, det perfekta vädret, badtemperatur i sjön, ditt glada humör och stora värdskap gav en minnesvärd helg!

Vi ses!

Hur berömmer du?

Vi träffar många människor och hundar varje år. Under kurser, träning, jaktprov, riktig jakt och i det vardagliga livet. Vi får se många sätt på hur man både tillrättavisar och berömmer sin hund – med blandat resultat, ska tillägags. Tyvärr, ser vi för ofta hundar där berömmet inte får avsedd verkan, t ex:

- Hunden som blir så glada när husse/matte berömmer att det som var bra snabbt övergår till något galet och oönskat.

- Vi ser även hunden som inte längre anser en smaskig Frolic vara värd besväret. 

- Ibland är positiva tillrop från ägaren inte någon stor happening överhuvudtaget!

Oavsett vilket är det då läge att fundera på hur jag egentligen berömmer. Vilka olika sorts beröm nyttjar jag, för att få avsedd effekt.

Målet
Målet med berömet är rätt uppenbart – det ska få kommandon att utföras med lust, snabbhet och perfektion!

Hunden sägs göra det som för stunden gagnar den mest. Berömmet är då ett sätt att tydliggöra vad som "borde" gagna mest. Med ett fungerande beleöningssystem visar jag den rätta vägen, om än den är smal ibland. Inte minst för en levnadsglad vorsteh med stor portion jaktlust - tror du vet och förstår vad jag menar.

Timing
Oavsett om det gäller beröm eller regelrätta tillrättavisningar så är tajmingen ”A & O”. Många har säkert hört om 0,5sek-regeln. Men den är väl värd att påminnas om. När hund gör något som bör berömmas/korrigeras har man endast en handfull tiondelar på sig att agera. Väntar man längre är risken stor att fel sak beröms eller bestraffas. Seghet gör dig som ledare onödigt otydlig = en mindre god ledare värd att följa.

Timing handlar inte enbart om att berömma snabbt. Det handlar även att berömma vid rätt tillfälle. Hur många har inte provat berömma en inleverans av en apport, som övergår till oönskat tuggande, jonglering och/eller ärevarv? Vad var det egentligen som var så jäkla bra med detta?

Sätten att berömma är många
Rösten – är något vi normalt sett alltid bär med oss. Liksom andra verktyg ska det användas med förstånd. Ena ytterligheten är den som tjatar, kvittrar och tjoar superlativt i tid och otid. Här devalveras snart värdet av berömmet till noll och intet. Det blir bara ett bakgrundsbrus som hunden inte bryr så mycket om.  På motsatt sida hittar den  som agerar likt en klassisk surfinne, där svårmod och tystnad säger mer än tusen ord. Frånvaron av glada tillrop eller i bästa fall ett monotont oengagerat ”bra” gör inte heller livet glatt och spralligt.

Godis – är gott. Många är de som tjänar storkovan på små löjliga hundgodispåsar. Utbudet är enormt, liksom kilopriset. Man kan raljera länge över detta, men visst - en delikat godbit nu och då är inte fel. Vill du hålla nere budgeten så fungerar vanlig falukorv och köttbullar mycket bra. Eller varför inte testa en tub skinkost? Tro dock inte att locka med godsaker kommer lösa alla dina problem. En hund med jaktlust har så mycket annat som kan drar mer. Hungriga vargar jagar bäst, sägs det. Och då väger en liten köttbulle från husse lätt jämfört med en undflyende hare...

Kamp och lek – är kul. En hund med viss portion av social kamplust finner det oerhört trevligt att ledaren inbjuder till dragkamp, lekfull brottningsmatch eller varför inte en tillåten ”knallapport”. Efter inlevererad apport eller inkallning kan denna typ av beröm vara mycket effektivt. Testa – inte otroligt att du upplever farten in till dig ökar dramatiskt. Ju snabbare det går desto mindre fel hinner inträffa - logiskt!

Springa – är för många fågelhundar en belöning i sig. Det är även en belöning för föraren att få se sin lydiga hund sträcka ut benen i dramatiska hastigheter. När jycken gjort en perfekt inkallning, apport eller annan övning. Prova belöna den med att få springa fritt. Varför inte prova springa med själv och spralla till det lite. Det är långt mellan slöa omotiverade fågelhundar, men äger du en sådan bör du fundera på hur kul liv du egentligenerbjuder din hund!

Mys – vem vill inte bli belönad med lite mys? Livskvaliteten och den allmänna trivseln ökar påtagligt om man får en mysstund nu och då. Varför inte nyttja detta verktyg även med hunden (och maken) lite oftare. Det är inte fel att verkligen ta tillfället i akt, t ex efter en  fin fågelsituation. Ta rejält med tid på er och njut av jaktlyckan - låt hunden varva ner tillsammans med dig. Bättre än så här blir det inte!

Den ultimata belöningen - Hunden står, vi reser tillsammans, fåglar faller i skotten och hunden är lugn. Den lycka som jag känner i detta ögonblick är oöverträffad. Därom råder inga som helst tvivel – detta är det ultimata berömmet. Hunden har gjort allt rätt. Jag är med och fullbordar jakten och vi har bärgat framtida middagar tillsammans. Jag försöker i denna stund ta det lugnt. Väntar och låter hunden känna av läget. Inte sällan ligger ju fågel kvar. Om hunden får pejla av läget så kan en ny chans uppenbaras, vilket kan öka både jaktlycka och prisvalör på prov. Jagar vi  får hunden ibland avsluta med snygg apport och ibland hämtar jag fågeln själv. Variation är bra. Därefter försöker jag ta rejält med tid och njuta av jaktlyckan tillsammans med min hund!

Därefter nytt släpp igen, mot nya tjädrar - man får ju inte bli självgod!

Vi ses!




 

Vi har kört igång träningen och haft en del hundar & människor på träningsbesök. En gemensam nämnare är att förarna verkligen handgripligen handskas med sina jyckar.

I vissa fall väldigt effektivt, men ibland uteblir det önskade resultatet. Exempelvis_

_ om jag använder händerna för att fånga min hund. Agerar jag likt Ravelli får jag effekten av att jycken ökar avståndet mer och mer till mej. Den uppfattar mina händer som obehagliga och sfären runt mej osäker. Tja, vem vill gå i närkamp med en elak fotbollsmålis? Stoppa händerna i godisfickorna istället, var lite trevlig och inbjudande, minska avstånd och störning så slipper du en jycke som stannar in när det är två meter kvar och sedan springer förbi.

_ om jag använder händerna för att trycka ner min hund i sittande ställning så  verkar hunden koppla "sitt" till just att vi ska inleda en mindre trevlig brottningsmatch. Starta om inlärningen av sitt men låt den komma ner i sittande ställning för egen maskin. Belöna snabbt sättande.

_ om jag använder händerna för att hålla fast min hund lär den sig inte mycket. Behöver jag använda nackskinnsgreppet har jag förmodligen stegrat svårigheterna för mycket. Backa och gör det enklare.

Det här - och mycket annat kommer vi prata om med gänget som kommer till helgen! Vi glädjer oss att Altersundets kennel även i år hedrar oss med att lägga sin träningshelg hos oss - vi ser verkligen fram emot att ni ska komma!

Avslutar med ett stort grattis till Metsäleimun kennel och Iverdöttrarna Metsäleimun Isla (BIR-valp i Finland) och Metsäleimun Iines (BIM-valp i Piteå) i helgen. Grattis även till alla andra för fina utställningsresultat!

Efter att ha stått och ropat UUUUT UUUUUUT UUUUUUUUT till en varelse som har överlägsen hörsel i en strandkant som luktade allt annat än sommarfräscht så tänkte jag att fasiken det måste finnas ett enklare sätt att få jycken att simma längre ut i vattnet?

Sagt och gjort - jag började lära mej mer om apportering, dirigering och hur utkommandot egentligen ska fungera. Retrieverklubben fick hjälpa mej med det mesta och jag tänkte dela med mej av några tips för - UT-kommandot.

1. Ha torrt på fötterna! Det som inte funkar på land funkar inte i vatten. Alltså - lär in dirigeringen på land innnan du provar i vatten...

2. Ett ord kan ha flera betydelser. Först kan det vara bra att veta att hunden tänker i bilder, inte i text...

Vi säger UT - men för hunden finns det två olika typer av UT - ett där hunden sitter vid din sida och tittar åt det håll du tänkt att den ska gå. Ett där hunden stannat en bit ut och sitter och tittar vänd mot dej, för att lyda komandot måste den sno 180 grader och springa vidare - längre UT. Samma kommando men två helt olika bilder. Tänk "stånd" så förstår du kanske... Det innebär att UTkommandot måste tränas på två sätt -dels från sidan och dels när hunden är en bit ifrån dej men vänd mot dej.

3. Viftningar och rop. De flesta övningar kan du göra med hunden sittande vid sidan - UT eller sittande vänd mot dej om du vill träna att den ska gå längre UT. Jag använder samma röstkommando - bara ordet "Ut", men olika handtecken. Ut från sidan visar jag genom att peka med hela handen. Längre Ut då hunden sitter vänd mot mej visar jag genom att hålla upp båda händerna med handflatorna mot hunden.

4. Du kommer behöva ett stoppkommando. Lika säkert som att det går att höja rösten vid "ut" så går det att få ömmande stämband vid stanna/sitt. Och dom allra flesta hundar kommer någon gång att springa förbi eller springa fel när du tränar dirigering och behöva bromsas. Alltså - se till att du har ett stopp som funkar, gärna på pipan för att spara rösten.

5. Innan du skickar en hund från sidan - var noga med att hunden sitter rätt - dvs. med nos och kropp riktad rakt mot det håll du tänkt. Om kroppen pekar åt höger och nosen åt vänster är det inte helt självklart att hunden går rakt fram...

6. I alla dirigeringsövningar utgår jag från att hunden också har ett hum om vart den ska. Detta underlättar inlärningen avsevärt. Om hunden får se/vara med när du lägger ut apporterna så skapar den en minnesbild som sedan gör att ditt kommado inte upplevs som helt taget ur luften...

6. Lägg upp övningarna så att du kan skicka hunden längs en naturlig rak linje som en stig eller dikeskant. På så sätt ökar du förutsättningarna för att hunden ska gå ut på en rak linje och inte som fritt sök.

7. Grundövningar

- Målområde - skapa ett intressant område genom att lägga/kasta flera apporter vid ett landmärke som är enkelt att komma ihåg för dej och hunden. En gran, ett dikeshörn etc. Låt hunden sitta och se på när du skapar målområdet. Skicka hunden att hämta en apport. För nästa apport - backanågra steg och se till att hunden fokuserar mot målområdet, skicka med "ut".

- Linjetag - låt hunden se när du lägger ut apportföremål längs en tänkt linje, lägg föremålen synliga för hunden och skicka att hämta. Svårigheten blir att springa "längre" för att hitta nästa apport. Det är inte viktigt att hunden tar apporterna i ordning utan skulle den passera en för att ta nästa är det inte hela världen.

Stegra svårighetsgrad genom att öka tiden från utläggning till inhämtning, öka avstånd, använd dej av svårare terräng (markbyte från lägda till skog, över diken etc.). Hunden kommer direkt att tala om för dej när du gjort det för svårt - då drar den iväg åt fel håll. Alternativt stannar och tittar förundrat på dej när du gestaltar full trafikpolis. Skulle det inträffa. Kalla in hunden, gör det lite enklare (kortare avstånd, kortare tid från utlägg).

8. Om du satt hunden för att den vimsat åt fel håll, låt den sitta en stund och fundera innan du ger nästa kommando. På så sätt får den en chans att fundera lite på vad du egentligen försöker säga. Ett oavbrutet hojtande hjälper föga mot någon som slagit dövörat till.

9. Låt träningen ta tid, skynda långsamt, ut-kommandot kräver tålamod och en hel del träning. Kan lätt ta ett par år innan det känns helt genomarbetat. Var noggrann och tillåt inte att hunden vimsar iväg och söker sig fram till apporterna. Går den inte dit du pekar, ta tillbaka den och gör det enklare. Tappat humör och höjd röst är tydligt tecken på att svårighetsgraden är för hög eller att man borde slå av mobilen när man tränar hund.

10. Kan väl inte säga att mina jyckar alltid gör som jag säger, men jag upplever i alla fall att just i dirigeringen så påfrestas mina stämband inte lika mycket längre. Jag har nämligen lärt mej att om hunden inte går UT på första två-tre kommandona så är det lika bra att ge upp och börja om!

Lycka till!

/J

Bäverjakten i våra marker är relativt kort men intensivt. Innan älven river känns det liksom inte rätt att spana efter vår största gnagare, ty sitta still är inte min grej. Men när väl isen rämnar och våren exploderar så måste man bara ut och leka trapper.

Att jaga från kanot är både effektivt och kul. Man glider ljudlöst fram och kommer naturen riktigt nära - sjöfågel, älg, tranor, rådjur och så en och annan bäver. Förr om åren sågs ofta även bisam. Men nu börjar det vara länge sedan någon sådan skådades. Bävern är relativt lättjagad, men vad gör väl det. Den ger både kött och fina skinn, väl värda att ta vara på...

Årets första är nu bärgad. Passa på om du har chansen att jaga detta sägenomspunna varelse!

SVK Västerbotten har på ett berömvärt sätt ordnat både fjällträning och vårprov i Klimpfjäll de senaste åren. Är bara vädrets makter på gott humör så är detta en mycket angenäm företeelse. Det vet nog alla som testat.

Lynx och Jagr startades på lördagen. Föret var kanon och bar hundarna hela dagen. Solen sken och det fanns hyfsat med fågel i marken. Någon sa "..den hund som inte söker idag söker aldrig...". Ystra hundar, trevliga förare och en erfaren fjälldomare gjorde dagen minnevärd. Att det blev ett par priser gjorde inte saken sämre.

Vessinglias B Lynx – fält 6 apport 10 Öppenklass.

Jaktfröydens Jagr – fält 8 apport 10 Elitklass*

*) Jagr har nu en tass på både både svenskt och finskt jaktchamponat. Ett inte helt vanligt dubbelchampionat finns inom räckhåll. Nu fattas bara lite eftersök - blodspår och eftersöksprov.

På söndag blev det lite träning. Lynx behövde lite uppläxning. Jagr hade dragit på sig lite "vattensvans" så Iver fick visa att gammal är äldst. +9 år och fortfarande en fjällraket!

Stort tack till arrangörer, provledare, domare och alla startande. Grattis till alla pristagare!

Vi ses!

Hej,

Efter ett rafflande soligt Vindelälvsdrag med finfina prestationer och härlig lagmoral är nu Jaana, lynx och Jagr tillbaka på hemmaplan. Stort tack till hela Lag 33 som står för en av årets stora höjdpunkter.

Läs mer på Skellefteå draghunds FB-sida.

Jagr har fått fint dambesök från Finland. Katajakankan Caramel heter hon. I skrivande stund är första parningen genomförd. Vi håller nu tummarna för att det snart föds en ny flock jaktmaskiner. Blodslinjerna som korsas känns mycket spännande och borgar för mycket jaktlycka.

Är du intresserade av denna parning, hör gärna av dig. Antingen till oss eller så direkt till Caramels husse Kai Hiltunen, Katajakankan Kennel.

Vinterripjakten 2013 kan summeras med ett ord - BLÅSIGT!

Varken vädret eller föret var med oss denna gång. Många undrar säkert över riptillgången. Visst hittade vi fågel, men de vädergudarna gjorde det svårt att ge någon bra säker rapport.

Vi ska ändå inte klaga. Att få jaga en vecka med tre hyggligt erfarna och duktigt uthålliga hundar är en ynnest. Vi fick dessutom uppleva en dag med klarblå fjällhimmel och en stekande sol - jaktveckan är därmed avskriven.

Nu väntar styckning av fågel och en massa tvätt och uppackning - vi ses!

I helgen var det dags för draghundspremiär. Jagr fick den utmanande uppgiften att gå 10km med pulka i Vitbergsterrängen. Det var debut i pulkaklassen för Jagge och come back för mej (Jaana) efter 5 år (!) som linkörare. Jagr gjorde ett utmärkt jobb och trots en något ringrostig förare så skenade vi in i mål efter drygt 25 minuters åkning.

Sedan var det dags att sela av och sela på för Lynx skulle också få prova på lite tävlingsstämning. 5km linkörning klarades av under 11 minuter och även om benen kändes tunga efter pulkaloppet så var det knappt jag hann sätta i stavarna när han fräste fram.

Det blev en jättefin tävling med hela 38 deltagare från Boden i norr och Ö-vik i söder med besök av lokaltidningen, fikaförsäljning och till och med tidtagning och startklocka som på den gamla goda tiden. Och - som grädde på moset fick vi också en speaker som berättade om de olika ekipagen och höll reda på tiderna.

Stort grattis till alla fina prestationer och tack för all hjälp, ingen nämnd ingen glömd!

Vi ser nu fram emot SM-veckan vinter i Falun, där får Jagr göra ny debut - den här gången i combined som går av stapeln på fredag 25 januari och faktiskt sänds i SVT Play. Så titta efter den lilla bruna hunden med en blåklädd förare som trasslar in sig i allt, det kan mycket väl vara jag och lillJagge.

På lördag är det dags för Lynxen att vara med, då blir det linkörning 10km, en utmaning jag ser fram emot!