Hej,

Efter några intensivt roliga dagar i Jämtland, Åre och en av årets höjdpunkter Fäviken Game Fair - är vi hemma igen. Lite trötta men det är det värt...

Stort tack till alla som hängde på. Stugan är redan bokad för nästa år!!!

Vi ses!

Igår tisdag den 17 juli hölls ett eftersöksprov i Söderbodan. 5 startande i öppenklass, 1 elitklass.

Grattis till

Peter & Jagr 8-10 EKL
Jaana & Lynx 10-10 ÖKL

Jenny & Kvittra 10-10 ÖKL

Svante & Milito 10-10 ÖKL

Åsa & Rally 8-10 ÖKL
Sören & Dobby ni kommer igen om någon vecka!

Stort tack till domare Robert Lundgren, Lilian-provledare, Bength-spårdragare, Pär-spårdragare, för att ni ställer upp så vi får gå prov!

Tack oxå till den trogna publiken Simon, Erika, Leif och Linda.

Imorgon tisdag laddar vi för eftersöksprov. Lynx och Jagr ska försöka bringa hem apporter på land och i vatten. Lynx i ÖKL, Jagr i EKL. Med lite tur ska det kunna ordna sig :-)

Sedan laddar vi för kommande helg och trivseldag med roliga aktiviteter för folk o fä.

Som sagt sommaren känns kort...då det är mycket att stå i.

Vi ses!

När är det dags att börja fälla för sin hund?

Jag vill tro att de allra flesta köper en jakthund för att jaga med den. Vissa har kanske även ambitioner på prov, men jakten torde/borde rankas högst för majoriteten. I fallet fågelhund är huvudsyftet att skjuta just delikata fält-, skogs-, eller fjällhöns. Med vorsteh kan så småningom även annat vilt stå på menyn.

Men när är det egentligen dags att börja fälla?

I vanlig ordning finns ingen absolut eller allmängiltig sanning. Inget givet bäst före eller tidigast efter datum. Där är det upp till mig som hundägare att avgöra. Vill jag börja jaga tidigt så får jag agera därefter. Ett hundliv är kort så varför skjuta upp det roliga? Jag tänkte därför delge mina tankar i ämnet, som jag förstått vållar en del bryderier och som bör avdramatiseras.

Jag tror många väntar för länge med att komma till skott. Vissa verkar oroas för att göra fel. Andra dröjer av andra anledningar. Oavsett så är det ju svårt att bli bra på något man gör alldeles för sällan. Det krävs egentligen inte mer än tre grundläggande saker för att man utan att skämmas ska börja fälla för sin hund:

1. Hunden ska vara van vid skott...

2. Hunden ska stå för fågel...

3. Ett hyggligt stopp-kommando ska finnas...

Dessa tre saker är inga oöverkomliga problem att hinna fixa till fram till unghunden är dryga halvåret gammal. Skottvana kan man faktiskt börja tidigt med. Gör man det med viss eftertanke och försiktighet kommer unghunden snart se skott som något mycket positivt.

Visst kan ståndet utvecklas lite olika snabbt för olika hundar, men i regel finns anlaget där och då behövs bara lite coach'ning. Om hunden inte står och råkar stöta fågel får man kliva in med ett stoppkommando och ett litet utvecklingssamtal. En klok hund inser snabbt att man ska ta det lugnt med fågel. Oavsett anledning försöker jag alltid visa missnöje med en stöt = förstörd skottchans. Således har stoppet avgörande betydelse och bör därför tränas tidigt och flitigt utan inblandning av vilt. Inget av detta torde vara särskilt nytt eller revolutionerande.

Kan vi skapa problem genom att inte börja fälla någorlunda tidigt för hunden?

Jag tror det. För mig är fälla fågel den "ultimata belöningen" för väl utfört arbete. Jag blir helt enkelt sprudlande glad. Därför ett utmärkt sätt att lära hunden att vi jagar tillsammans. Hunden söker och hittar fågel, men jag ska vara med för att det ska bli fulländat. Jag misstänker att en hund som inte får lära sig detta tidigt kan snabbt hitta egna sätt att belöna sig på, i takt med att jaktlusten och benlängden ökar. Resultatet blir en förbannad och besviken förare som hunden inte ser någon större vits att samarbeta med. Uttryck som "gå ur hand" eller "jaga för sig själv" kan därmed uppstå.

Någon har påpekat risken för knallapporter. Jovisst, sådant kan förstås hända. Och har det inte hänt beror det förmodligen på att hunden ännu inte utsatts för en "provocerande fällning". Dvs fågeln fälls och ligger flaxande kort framför nosen på hunden, svår att låta bli för en jaktsugen jycke. 
En hund vars jaktlust ännu inte blommat ut eller som mest har tränats under jaktliknande omständigheter med startpistol kan ha rätt obefintliga förväntningar på att skott ska rendera i fall. Men denna hund blir för eller senare avslöjad. Verkligheten brukar hinna ikapp, antingen på prov eller den dag den får börja jaga på riktigt. Så varför vänta. Jaga på och då det sker och styr upp hundens förbjudna påhitt, en gång för alla. Jag är alltså inte så bedrövad över en knall&fall apport. När den händer är jag beredd att försvara mitt byte likt en surtik försvarar sitt tuggben. Det kan även bli en strof ut gamla Testamentet om den straffande Guden. Viljan att apportera utan tillåtelse brukar då bedarra betänkligt.

Att skjuta och föra hund samtidigt är ingen enkel sak, i vart fall inte för en karl. Speciellt om man som förare inte riktigt litar på sin jaktkamrat. Det kan därför vara klokt att ta med en duglig och injagad skytt. Finns ingen sådan fokuserar jag först på skyttet! Japp, du läste rätt. Rätt logiskt egentligen. Jag vill helt enkelt fälla det jag skjuter på. Om hunden sköter sig är allt 110% jippi tjohej och vi kommer ha en minnesvärd högtidsstund tillsammans. Om inte så tar vi en predikan enligt tidigare nämnda procedur. Vad händer om jag istället skulle försöka fokusera på vad hunden gör för att förvissa mig om att den är lydig? Jo, risken för bom ökar med sådär 110%. Jag klarar då inte dölja besvikelsen och ilskan över det inträffade. Detta är otroligt orättvist mot unghunden som just presterat ett perfekt jobb. Det blir ju nästan som att jag delar ut en bestraffning. Hunden gör allt rätt. Jag gör allt fel, sabbar jaktsituationen och blir förbannad. Hur kul är det att jaga med en sådan?

Slutsats - avdramatisera, ha kul och jaga mer - hör av dig om du vill ha recept på fågel!

God måndag,


Av och till hörs och ses vissa diskussioner om SVK's eftersöksprov. Det debatteras huruvida särskilda prov ska få anordnas i konkurrens med de ordinarie.

En bra utgångspunkt i alla diskussioner med olika ståndpunkter är - Vad som är rätt eller fel, är ofta svårt att avgöra innan man testat. Sagt och gjort. I Skellefteå har vi på eget bevåg och trots visst motstånd arrangerat ett flertal särskilda eftersöksprov. Alltid en veckokväll och med begränsat antal platser. Har det funnits fler intresserade än provplatser, har vi arrangerat ytterligare kvällar. Anledningen till detta påhitt var att alla helt enkelt inte kunde starta på det ordinarie provet. Vissa visste t ex att de skulle vara bortresta, andra skulle arrangera provet ifråga etc.

I år fortsätter arrangera dessa "öppna" särskilda prov. Varför då?
Jo, de slutsatser vi kunnat dra är bara positiva:

• Alla startande inklusive domare och provledare uppskattar att avverka provet under ett par timmar en vanlig veckokväll. Liten risk för krockar med andra sommarmåsten...
  
• Ovanstående har gjort det enkelt att hitta domare som ställer upp...
  
• Det är normalt betydligt svalare på kvällen en på dagen i juli månad. Hundar och ägare slipper stekas och våndas med långa själadödande väntetider. Många minns med fasa de stora ordinarieproven, som snarast dödade lusten att starta på prov...
  
• Om det mot förmodan skulle skita sig, finns alltid chansen att snart starta igen, utan en massa resande. Det avdramatiserar det hela på ett positivt sätt...
  
• Det är betydligt enklare ett peppa nya hundägare att våga starta på ett litet avslappnat särskiltprov med ca 6 startande, jämför med ett stort ordinarie prov...
  

Domarna och provmarkerna varit de samma som på våra ordinarie prov. Därmed kan man säga att skillnaden mot ett ordinarie prov inte är annan än namnet och tiden för utannonsering.

Det har gjorts försök att få till en kombinerad klubb- och provdag. Målet har varit att ha kul och skapa gemenskap. Förespråkarna av detta har då sett de särskilda proven som hot mot klubbgemenskapen. Jag anser än en gång att man ska kika på upplägget inom SVK Västerbotten. Vi anordnar en speciell "Trivseldag" - bara kul, inget prov. Prov är alltid prov - med nevositet och glada vinnare och bistra förlorare. Ingen vidare kombination för en lyckad trivseldag...

I alla sammanhang finns konserkvativa röster som oroas av förnyelse. Förändringar är av gammal hävd något farligt och juu förr ju bättre. Men vågar man bara testa lite nytt kan man kanske skapa något som bättre passar utövarna. Testet vi i Skelleftegänget gjort kanske skulle stöpas om till våra Ordinarie prov 2013? Vi bokar bara in ett antal vardagskvällar, med maximerat antal platser per kväll och låter domarna slåss om vilken kväll de vill se våra duktiga hundar på...

I morgon tisdagkväll den 9juli kör vi första provet - lycka till alla startande!


Vi ses!

Hej,

Stort tack till alla valpköpare hos Boviksbadets Kennel som kom på helgkurs hos oss. Det var verkligen kul att se er jobba med era hundar. Det blir i vanlig ordning rätt högt tempo och mastigt program en helg som denna. Tveka inte att höra av er om ni har några fortsatta funderingar - Lycka till med jakt och prov!

Om jag blickar tillbaka reflekterar lite över de hundar och förare vi sett under åren framträder ett rätt tydligt mönster.

"Hundar som inte kan gå i koppel utan att hoppa runt och bogsera sin ägare har problem med de flesta saker en fågelhund ska behärska"

...nej-kommandot...
...sitta still...
...stanna...
...inkallning...
...och inte minst apporten!

Därmed inte sagt att bara hunden kan gå i koppel så är allt klappat och klart. Men, det räcker oftast med att se folk ta ut sin hund ur bilen, se dem sätta på kopplet och gå en kort promenad, för att avgöra hur det är ställt med ledarskapet och samarbetsviljan. För en otålig man som jag är det nästan lite frustrerande att se på. Speciellt med vetskapen att det bara tar några minuter att lära hunden gå lugnt, följsamt och med uppmärksamhet på sin ägare. Det krävs endast beslutsamhet – lite tajming och konsekvens. Detta tar dock inte bara några minuter för föraren att skaffa sig. Lägg därtill viss rädsla att göra fel, så blir ledarskapet över hunden än mer diffust. Samvaron med en livsglad, understimulerad och olydig vorsteh blir snabbt mindre kul. All behövlig träning blir ett straff i sig och blotta tanken att skämma ut sig offentligt med sin hund avskräcker från allehanda framträdanden. Bland denna bistra skara hittar vi alltså inga glada jägare eller provdeltagare.

För att komma vidare, få till tajmingen och börja lyckas med sin hund kan man behöva lite hjälp. De kennlar som anordnar tidiga och återkommande valpträffar med sina köpare är helt rätt ute. Fler får en bra start med sin hund. Man lär och inspireras av varandra – på så vis kommer fler lyckas på både jakt och prov!

Tre D - som kom ihåg!

Daglig disciplin...
Daglig motion...
Daglig kärlek... - testa även på din livskamrat :-)

Hej,

Efter några intensivt roliga dagar i Jämtland, Åre och en av årets höjdpunkter Fäviken Game Fair - är vi hemma igen. Lite trötta men det är det värt...

Stort tack till alla som hängde på. Stugan är redan bokad för nästa år!!!

Vi ses!

Igår tisdag den 17 juli hölls ett eftersöksprov i Söderbodan. 5 startande i öppenklass, 1 elitklass.

Grattis till

Peter & Jagr 8-10 EKL
Jaana & Lynx 10-10 ÖKL

Jenny & Kvittra 10-10 ÖKL

Svante & Milito 10-10 ÖKL

Åsa & Rally 8-10 ÖKL
Sören & Dobby ni kommer igen om någon vecka!

Stort tack till domare Robert Lundgren, Lilian-provledare, Bength-spårdragare, Pär-spårdragare, för att ni ställer upp så vi får gå prov!

Tack oxå till den trogna publiken Simon, Erika, Leif och Linda.

Imorgon tisdag laddar vi för eftersöksprov. Lynx och Jagr ska försöka bringa hem apporter på land och i vatten. Lynx i ÖKL, Jagr i EKL. Med lite tur ska det kunna ordna sig :-)

Sedan laddar vi för kommande helg och trivseldag med roliga aktiviteter för folk o fä.

Som sagt sommaren känns kort...då det är mycket att stå i.

Vi ses!

När är det dags att börja fälla för sin hund?

Jag vill tro att de allra flesta köper en jakthund för att jaga med den. Vissa har kanske även ambitioner på prov, men jakten torde/borde rankas högst för majoriteten. I fallet fågelhund är huvudsyftet att skjuta just delikata fält-, skogs-, eller fjällhöns. Med vorsteh kan så småningom även annat vilt stå på menyn.

Men när är det egentligen dags att börja fälla?

I vanlig ordning finns ingen absolut eller allmängiltig sanning. Inget givet bäst före eller tidigast efter datum. Där är det upp till mig som hundägare att avgöra. Vill jag börja jaga tidigt så får jag agera därefter. Ett hundliv är kort så varför skjuta upp det roliga? Jag tänkte därför delge mina tankar i ämnet, som jag förstått vållar en del bryderier och som bör avdramatiseras.

Jag tror många väntar för länge med att komma till skott. Vissa verkar oroas för att göra fel. Andra dröjer av andra anledningar. Oavsett så är det ju svårt att bli bra på något man gör alldeles för sällan. Det krävs egentligen inte mer än tre grundläggande saker för att man utan att skämmas ska börja fälla för sin hund:

1. Hunden ska vara van vid skott...

2. Hunden ska stå för fågel...

3. Ett hyggligt stopp-kommando ska finnas...

Dessa tre saker är inga oöverkomliga problem att hinna fixa till fram till unghunden är dryga halvåret gammal. Skottvana kan man faktiskt börja tidigt med. Gör man det med viss eftertanke och försiktighet kommer unghunden snart se skott som något mycket positivt.

Visst kan ståndet utvecklas lite olika snabbt för olika hundar, men i regel finns anlaget där och då behövs bara lite coach'ning. Om hunden inte står och råkar stöta fågel får man kliva in med ett stoppkommando och ett litet utvecklingssamtal. En klok hund inser snabbt att man ska ta det lugnt med fågel. Oavsett anledning försöker jag alltid visa missnöje med en stöt = förstörd skottchans. Således har stoppet avgörande betydelse och bör därför tränas tidigt och flitigt utan inblandning av vilt. Inget av detta torde vara särskilt nytt eller revolutionerande.

Kan vi skapa problem genom att inte börja fälla någorlunda tidigt för hunden?

Jag tror det. För mig är fälla fågel den "ultimata belöningen" för väl utfört arbete. Jag blir helt enkelt sprudlande glad. Därför ett utmärkt sätt att lära hunden att vi jagar tillsammans. Hunden söker och hittar fågel, men jag ska vara med för att det ska bli fulländat. Jag misstänker att en hund som inte får lära sig detta tidigt kan snabbt hitta egna sätt att belöna sig på, i takt med att jaktlusten och benlängden ökar. Resultatet blir en förbannad och besviken förare som hunden inte ser någon större vits att samarbeta med. Uttryck som "gå ur hand" eller "jaga för sig själv" kan därmed uppstå.

Någon har påpekat risken för knallapporter. Jovisst, sådant kan förstås hända. Och har det inte hänt beror det förmodligen på att hunden ännu inte utsatts för en "provocerande fällning". Dvs fågeln fälls och ligger flaxande kort framför nosen på hunden, svår att låta bli för en jaktsugen jycke. 
En hund vars jaktlust ännu inte blommat ut eller som mest har tränats under jaktliknande omständigheter med startpistol kan ha rätt obefintliga förväntningar på att skott ska rendera i fall. Men denna hund blir för eller senare avslöjad. Verkligheten brukar hinna ikapp, antingen på prov eller den dag den får börja jaga på riktigt. Så varför vänta. Jaga på och då det sker och styr upp hundens förbjudna påhitt, en gång för alla. Jag är alltså inte så bedrövad över en knall&fall apport. När den händer är jag beredd att försvara mitt byte likt en surtik försvarar sitt tuggben. Det kan även bli en strof ut gamla Testamentet om den straffande Guden. Viljan att apportera utan tillåtelse brukar då bedarra betänkligt.

Att skjuta och föra hund samtidigt är ingen enkel sak, i vart fall inte för en karl. Speciellt om man som förare inte riktigt litar på sin jaktkamrat. Det kan därför vara klokt att ta med en duglig och injagad skytt. Finns ingen sådan fokuserar jag först på skyttet! Japp, du läste rätt. Rätt logiskt egentligen. Jag vill helt enkelt fälla det jag skjuter på. Om hunden sköter sig är allt 110% jippi tjohej och vi kommer ha en minnesvärd högtidsstund tillsammans. Om inte så tar vi en predikan enligt tidigare nämnda procedur. Vad händer om jag istället skulle försöka fokusera på vad hunden gör för att förvissa mig om att den är lydig? Jo, risken för bom ökar med sådär 110%. Jag klarar då inte dölja besvikelsen och ilskan över det inträffade. Detta är otroligt orättvist mot unghunden som just presterat ett perfekt jobb. Det blir ju nästan som att jag delar ut en bestraffning. Hunden gör allt rätt. Jag gör allt fel, sabbar jaktsituationen och blir förbannad. Hur kul är det att jaga med en sådan?

Slutsats - avdramatisera, ha kul och jaga mer - hör av dig om du vill ha recept på fågel!

God måndag,


Av och till hörs och ses vissa diskussioner om SVK's eftersöksprov. Det debatteras huruvida särskilda prov ska få anordnas i konkurrens med de ordinarie.

En bra utgångspunkt i alla diskussioner med olika ståndpunkter är - Vad som är rätt eller fel, är ofta svårt att avgöra innan man testat. Sagt och gjort. I Skellefteå har vi på eget bevåg och trots visst motstånd arrangerat ett flertal särskilda eftersöksprov. Alltid en veckokväll och med begränsat antal platser. Har det funnits fler intresserade än provplatser, har vi arrangerat ytterligare kvällar. Anledningen till detta påhitt var att alla helt enkelt inte kunde starta på det ordinarie provet. Vissa visste t ex att de skulle vara bortresta, andra skulle arrangera provet ifråga etc.

I år fortsätter arrangera dessa "öppna" särskilda prov. Varför då?
Jo, de slutsatser vi kunnat dra är bara positiva:

• Alla startande inklusive domare och provledare uppskattar att avverka provet under ett par timmar en vanlig veckokväll. Liten risk för krockar med andra sommarmåsten...
  
• Ovanstående har gjort det enkelt att hitta domare som ställer upp...
  
• Det är normalt betydligt svalare på kvällen en på dagen i juli månad. Hundar och ägare slipper stekas och våndas med långa själadödande väntetider. Många minns med fasa de stora ordinarieproven, som snarast dödade lusten att starta på prov...
  
• Om det mot förmodan skulle skita sig, finns alltid chansen att snart starta igen, utan en massa resande. Det avdramatiserar det hela på ett positivt sätt...
  
• Det är betydligt enklare ett peppa nya hundägare att våga starta på ett litet avslappnat särskiltprov med ca 6 startande, jämför med ett stort ordinarie prov...
  

Domarna och provmarkerna varit de samma som på våra ordinarie prov. Därmed kan man säga att skillnaden mot ett ordinarie prov inte är annan än namnet och tiden för utannonsering.

Det har gjorts försök att få till en kombinerad klubb- och provdag. Målet har varit att ha kul och skapa gemenskap. Förespråkarna av detta har då sett de särskilda proven som hot mot klubbgemenskapen. Jag anser än en gång att man ska kika på upplägget inom SVK Västerbotten. Vi anordnar en speciell "Trivseldag" - bara kul, inget prov. Prov är alltid prov - med nevositet och glada vinnare och bistra förlorare. Ingen vidare kombination för en lyckad trivseldag...

I alla sammanhang finns konserkvativa röster som oroas av förnyelse. Förändringar är av gammal hävd något farligt och juu förr ju bättre. Men vågar man bara testa lite nytt kan man kanske skapa något som bättre passar utövarna. Testet vi i Skelleftegänget gjort kanske skulle stöpas om till våra Ordinarie prov 2013? Vi bokar bara in ett antal vardagskvällar, med maximerat antal platser per kväll och låter domarna slåss om vilken kväll de vill se våra duktiga hundar på...

I morgon tisdagkväll den 9juli kör vi första provet - lycka till alla startande!


Vi ses!

Hej,

Stort tack till alla valpköpare hos Boviksbadets Kennel som kom på helgkurs hos oss. Det var verkligen kul att se er jobba med era hundar. Det blir i vanlig ordning rätt högt tempo och mastigt program en helg som denna. Tveka inte att höra av er om ni har några fortsatta funderingar - Lycka till med jakt och prov!

Om jag blickar tillbaka reflekterar lite över de hundar och förare vi sett under åren framträder ett rätt tydligt mönster.

"Hundar som inte kan gå i koppel utan att hoppa runt och bogsera sin ägare har problem med de flesta saker en fågelhund ska behärska"

...nej-kommandot...
...sitta still...
...stanna...
...inkallning...
...och inte minst apporten!

Därmed inte sagt att bara hunden kan gå i koppel så är allt klappat och klart. Men, det räcker oftast med att se folk ta ut sin hund ur bilen, se dem sätta på kopplet och gå en kort promenad, för att avgöra hur det är ställt med ledarskapet och samarbetsviljan. För en otålig man som jag är det nästan lite frustrerande att se på. Speciellt med vetskapen att det bara tar några minuter att lära hunden gå lugnt, följsamt och med uppmärksamhet på sin ägare. Det krävs endast beslutsamhet – lite tajming och konsekvens. Detta tar dock inte bara några minuter för föraren att skaffa sig. Lägg därtill viss rädsla att göra fel, så blir ledarskapet över hunden än mer diffust. Samvaron med en livsglad, understimulerad och olydig vorsteh blir snabbt mindre kul. All behövlig träning blir ett straff i sig och blotta tanken att skämma ut sig offentligt med sin hund avskräcker från allehanda framträdanden. Bland denna bistra skara hittar vi alltså inga glada jägare eller provdeltagare.

För att komma vidare, få till tajmingen och börja lyckas med sin hund kan man behöva lite hjälp. De kennlar som anordnar tidiga och återkommande valpträffar med sina köpare är helt rätt ute. Fler får en bra start med sin hund. Man lär och inspireras av varandra – på så vis kommer fler lyckas på både jakt och prov!

Tre D - som kom ihåg!

Daglig disciplin...
Daglig motion...
Daglig kärlek... - testa även på din livskamrat :-)