Hej,

Häromkvällen kom kompisen Svante förbi med en fin pokal och lite jaktprovsdiplom från 2011. Pokalen med många namnkunniga vorstrar ingraverade - var till Lynx. Han blev lokalklubbens bästa unghund gångna året. God två var Jagr...

Vi blickar nu framåt och planerar för kommande vårträning och kurser. Läs mer här.

Vi ses!

v.11 varje år går Vindelsälvsdraget - 40mil hundkörning i lagstaffett!

Vi hann knappt hem från fjälljakten, innan Jaana packade om väskorna, tog Jagr och Lynx och drog västerut igen. Som vanligt fick man glada rapporter om full fart och massa trevligheter i Lag 33. Väl hemma igen var både fru och hundar ovanligt trötta...

Hårt liv, för dagen efter väntade ett plan på Jaana med destination Egypten för en veckas jobb. Snabba kontraster kan man säga....

Läs mer och se bilder här på V-dragets hemsida

Är du sugen på veta mer, eller kanske ansöka om en plats i laget - kontakta Jaana!

Vi ses!

Hej,

En jaktkompis du aldrig slipper undan är vädret. Ibland är "hon" din bästa vän. Ibland det motsatta. Oavsett är det bara att gilla läget, acceptera och anpassa sig efter rådande situation. På årets vinterripjakt hade vi INTE någon vidare jaktkompis i vädret. Korta solglimtar byttes snabbt till kraftig blåst och snöfall som gjorde jakten svår och stundtals omöjlig. Riptillgången var glädjande god, men de var onödigt skygga. Ofta tog de till vingarna när man var på väg upp till hunden, på ca 60m håll. Men får man tillräckligt många chanser infinner sig ändå viss jaktlycka till slut. En afton hade vi 16 fågeltagningar med Lynx på 2 timmar - Yiiihaaa! 
 

Vinterjakt på ripa är inte lätt. Det kan vara alldeles underbart, sol, bra före för hunden och trygga snälla ripor. Tyvärr är dessa dagar väldigt få. Ofta får man tampas med rätt tuffa förhållanden. Det gör bara att man minns och skattar de soliga stunderna desto högre.

Det finns dock några saker som kan bidra till en mer lyckad jakt:

• Bo ute på fjället.
  Att kunna skida ut direkt från stugan är ett måste, enligt mig. Man kan matcha hundarna bättre, med kortare turer och vila i varm stuga när vädret sviker. Man orkar själv hålla ut dagarna om man enkelt kan ta en rejäl lunchpaus. Bekvämt, jodå. Men jag är ju bekväm. Oftast är jakten som bäst sista två timmarna på dagen, så bränn inte ut er för tidigt. Men det visste du nog redan.
  
• Lätta skidor med bra fäste
  Jag använder stighudar på lätta plastskidor. Kan alltså enkelt klättra upp, eller ta mig lagom snabbt ner till hunden där den står. Skyttet blir bra mycket säkrare och bättre om man inte halkar omkring och kräver stavtag för att få sig fram. 
  
• Vältränade hundar med friska tassar
  Föret kan ibland vara rejält tufft, både för kondition och tassar. Att försöka jaga med en dåligt tränad hund eller en med halvtaskiga tassar är närmast kriminellt. Vi har tre hundar vi kan rulla runt på. det innebär rätt korta pass, med bra återhämtning och skulle någon bli sliten blir man inte utan hund. Tassarnas kondition kan man också påverka genom regelbunden tillsyn, filning och smorsel med t ex salicylsyravaselin.
  
• Rengjord bössa och vassa laddningar
  Hagelbössan får inte vara för flottig, då kan den lätt frysa ihop. Ta isär påken, lägg mekanismen i T-röd eller Fotogen. Blås rent med tryckluft. Skotthållen kan ibland bli lite dryga. Se därför till att ladda med lite vassare hagelammo. 36gr 5:or med extra speed ska det vara, om du frågar mig.
  
• Vältränat skytte och flås
  Det underlättar alltid. Allt blir så mycket roligare då. Inte kul om man inte orkar skida på i avancen tillräckligt. Hagelskytte på skidor är heller så lätt. Träna, träna och träna.
  
• God mat och gott sällskap
  Kanske det allra viktigaste för en trevlig jakt. Självklarheter...

Fortsatt skitjakt på er! //Peter

Diskussion - problemlösning trög avance

Trög avance är ett elände. Det vet nog alla som haft motsatsen i en hund som har en fejdig rejäl avance. De som tycker annat tycker inte som jag, dvs. de har fel. Jaktsituationerna blir ju så mycket bättre och betygen på prov högre med en hund som:

- kan resa med tillräcklig fart så att fågeln, då ofta fasan eller tjäder, inte bara löper undan...

- kan resa etappvis, 5-10m, så att skotthållen inte blir för långa...

- kan resa mot sin förare, för att omöjliga skottlägen möjliga...

- kan resa fågel med på långt håll, så att betygen trillar in även då fågeln är onödigt skygg...

De som lyssnat till t ex Anders Landins lära vet att han tydligt propagerar för att träna in ett fungerande stopp innan jag börjar släppa på fågel. Då har jag ju möjlighet att avslappnat gå fram och resa med min blivande stjärna. Berömma ett lagom förföljande, för att sedan kommendera stopp på ett positivt sätt. Fågelsituationen blir alltså genomgående positiv.

Har jag inget bra stopp, blir situationen snabbt den omvända. Som förare kommer jag vara spänd och osäker. Hunden känner förstås av detta redan innan den får sitt avancekommando. Jag kommer heller inte våga berömma hunden då fågel lyfter. Ofta kommer istället ett mycket negativt laddat stoppkommando att vrålas ut, redan innan hunden sett eller fattat att den fått fågeln på vingar. Inte helt ovanligt är att hunden även går efter. Valet mellan att stanna kvar hos sin hysteriska förare eller ha roligt och ränna efter fågeln blir enkelt. Upprepas detta kommer jag snart ha en rejält trög hund. Mycket vanlig orsak, men inte den enda.

Det går även jaga in en allt trögare avance. Skogsjakt, eller vinterjakt på skygga ripor innebär ofta att fågel lyfter medan jägaren är på väg fram till hunden som står. Jag hinner aldrig ens förska resa. Samma gäller ofta i skogen. Även ett löparbete där jag tillsammans med hunden tar mig fram efter löpan tills tjädern lyfter saknar en formell avance. När jag summerat höstens jakt och många fågelsituationer är det ytterst få lägen jag fått resa med min unge Jagr. Orrarna har lyft före jag ansett mig vara tillräckligt nära honom för att avancera. Jag har förstås skjutit i dessa lägen, jägare som jag anser mig vara. Tillräckligt ofta har det ramlat ner fågel för att jag ska vara någorlunda nöjd. Men detta har tyvärr försämrat Jagrs avance. Den är inte så frejdig som jag skulle vilja ha den (jmf då med gamle Iver). Jagr har här alltså förvärvat en lite seg avance. Något att ta tag i alltså...

Det är lätt att se och påtala problem - svårare att lösa dem.

Svårt, men därmed inte sagt omöjligt. Jag har lyssnat runt lite med frun och andra kloka människor och funderat utifrån egna erfarenheter.

Här är några tankar och reflektioner:

- Träna in stoppkommandot utanför fågelsituationer och fortsätt underhålla det.

- Avancera avslappnat och med ett lågmält positivt kommando.

- Träna in ditt avancekommando i situationer utan fågel och få det att bli positivt.

- Tänk på ditt eget agerande i en fågelsituation. En spänd stressad skjutklar kroppshållning gör hunden trögare. Smyger du stelt fram som en adrenalinstinn lönnmördare, eller bara att du viker ihop bössan gör att hunden stramar upp sig och kan bli ovillig att resa. Försök att agera avslappnad, nästan lite nonchalant.

- Misstänker du att hunden står hårt nära fågeln, vänta ut den. Ha inte för bråttom.

- Kan du kalla av hunden från ståndet, gör det då och då. Stanna hunden då den sen går tillbaka mot fågeln. Ge avancekommando och beröm mycket.

- När man småspringer fram på en löpa med hunden. Stanna den då och då, beröm, ge nytt avancekommando och mer beröm då den går på.

Läs av hunden, fundera, analysera och prova dig fram – framgång kan kräva viss experimentell verksamhet!

Vi ses!

Hej,

Nu är det nära. Snart hemma igen bara för att packa nya resväskor. Den som provat på vinterjaktens tjusning efter vita marsripor vet vad jag talar om. Ska man bosätta sig i väglöst fjällandskap blir det en och annan pryl som ska fixas.

Lasta skoter och kälke. Ordna med mat för folk och fä. Packa värmetäcken, transportbur, 1a-hjälpen. Kläder i tillräcklig omfattning. Se över skidutrustningen. Skjuta in studsaren och smörja upp hagelbössan...und so weiter. Ett och annat att stå i men vad gör väl det. Uppladdning inför en liten jaktlig expedition är alltid kul. Alla förväntningar på väder, skidföre och riptillgång är ju liksom på topp.

En annan funderingen är vilka situationer jakten kommer bjuda på? Vad kommer hundarna få lära sig denna gång? Vad kommer jag själv få dra för lärdomar? Vilka jaktliga fadäser kommer jag måsta ursäkta mig för till Iver, Jagr, Lynx och kanske även Jaana. Kanske däri ligger lite av tjusningen. All den erfarenhet man tror sig ha kan plötsligt vara som bortblåst, då en helt ny situation infinner sig. Man får alltid lära sig något nytt.

Vi ses!

Hej,

Häromkvällen kom kompisen Svante förbi med en fin pokal och lite jaktprovsdiplom från 2011. Pokalen med många namnkunniga vorstrar ingraverade - var till Lynx. Han blev lokalklubbens bästa unghund gångna året. God två var Jagr...

Vi blickar nu framåt och planerar för kommande vårträning och kurser. Läs mer här.

Vi ses!

v.11 varje år går Vindelsälvsdraget - 40mil hundkörning i lagstaffett!

Vi hann knappt hem från fjälljakten, innan Jaana packade om väskorna, tog Jagr och Lynx och drog västerut igen. Som vanligt fick man glada rapporter om full fart och massa trevligheter i Lag 33. Väl hemma igen var både fru och hundar ovanligt trötta...

Hårt liv, för dagen efter väntade ett plan på Jaana med destination Egypten för en veckas jobb. Snabba kontraster kan man säga....

Läs mer och se bilder här på V-dragets hemsida

Är du sugen på veta mer, eller kanske ansöka om en plats i laget - kontakta Jaana!

Vi ses!

Hej,

En jaktkompis du aldrig slipper undan är vädret. Ibland är "hon" din bästa vän. Ibland det motsatta. Oavsett är det bara att gilla läget, acceptera och anpassa sig efter rådande situation. På årets vinterripjakt hade vi INTE någon vidare jaktkompis i vädret. Korta solglimtar byttes snabbt till kraftig blåst och snöfall som gjorde jakten svår och stundtals omöjlig. Riptillgången var glädjande god, men de var onödigt skygga. Ofta tog de till vingarna när man var på väg upp till hunden, på ca 60m håll. Men får man tillräckligt många chanser infinner sig ändå viss jaktlycka till slut. En afton hade vi 16 fågeltagningar med Lynx på 2 timmar - Yiiihaaa! 
 

Vinterjakt på ripa är inte lätt. Det kan vara alldeles underbart, sol, bra före för hunden och trygga snälla ripor. Tyvärr är dessa dagar väldigt få. Ofta får man tampas med rätt tuffa förhållanden. Det gör bara att man minns och skattar de soliga stunderna desto högre.

Det finns dock några saker som kan bidra till en mer lyckad jakt:

• Bo ute på fjället.
  Att kunna skida ut direkt från stugan är ett måste, enligt mig. Man kan matcha hundarna bättre, med kortare turer och vila i varm stuga när vädret sviker. Man orkar själv hålla ut dagarna om man enkelt kan ta en rejäl lunchpaus. Bekvämt, jodå. Men jag är ju bekväm. Oftast är jakten som bäst sista två timmarna på dagen, så bränn inte ut er för tidigt. Men det visste du nog redan.
  
• Lätta skidor med bra fäste
  Jag använder stighudar på lätta plastskidor. Kan alltså enkelt klättra upp, eller ta mig lagom snabbt ner till hunden där den står. Skyttet blir bra mycket säkrare och bättre om man inte halkar omkring och kräver stavtag för att få sig fram. 
  
• Vältränade hundar med friska tassar
  Föret kan ibland vara rejält tufft, både för kondition och tassar. Att försöka jaga med en dåligt tränad hund eller en med halvtaskiga tassar är närmast kriminellt. Vi har tre hundar vi kan rulla runt på. det innebär rätt korta pass, med bra återhämtning och skulle någon bli sliten blir man inte utan hund. Tassarnas kondition kan man också påverka genom regelbunden tillsyn, filning och smorsel med t ex salicylsyravaselin.
  
• Rengjord bössa och vassa laddningar
  Hagelbössan får inte vara för flottig, då kan den lätt frysa ihop. Ta isär påken, lägg mekanismen i T-röd eller Fotogen. Blås rent med tryckluft. Skotthållen kan ibland bli lite dryga. Se därför till att ladda med lite vassare hagelammo. 36gr 5:or med extra speed ska det vara, om du frågar mig.
  
• Vältränat skytte och flås
  Det underlättar alltid. Allt blir så mycket roligare då. Inte kul om man inte orkar skida på i avancen tillräckligt. Hagelskytte på skidor är heller så lätt. Träna, träna och träna.
  
• God mat och gott sällskap
  Kanske det allra viktigaste för en trevlig jakt. Självklarheter...

Fortsatt skitjakt på er! //Peter

Diskussion - problemlösning trög avance

Trög avance är ett elände. Det vet nog alla som haft motsatsen i en hund som har en fejdig rejäl avance. De som tycker annat tycker inte som jag, dvs. de har fel. Jaktsituationerna blir ju så mycket bättre och betygen på prov högre med en hund som:

- kan resa med tillräcklig fart så att fågeln, då ofta fasan eller tjäder, inte bara löper undan...

- kan resa etappvis, 5-10m, så att skotthållen inte blir för långa...

- kan resa mot sin förare, för att omöjliga skottlägen möjliga...

- kan resa fågel med på långt håll, så att betygen trillar in även då fågeln är onödigt skygg...

De som lyssnat till t ex Anders Landins lära vet att han tydligt propagerar för att träna in ett fungerande stopp innan jag börjar släppa på fågel. Då har jag ju möjlighet att avslappnat gå fram och resa med min blivande stjärna. Berömma ett lagom förföljande, för att sedan kommendera stopp på ett positivt sätt. Fågelsituationen blir alltså genomgående positiv.

Har jag inget bra stopp, blir situationen snabbt den omvända. Som förare kommer jag vara spänd och osäker. Hunden känner förstås av detta redan innan den får sitt avancekommando. Jag kommer heller inte våga berömma hunden då fågel lyfter. Ofta kommer istället ett mycket negativt laddat stoppkommando att vrålas ut, redan innan hunden sett eller fattat att den fått fågeln på vingar. Inte helt ovanligt är att hunden även går efter. Valet mellan att stanna kvar hos sin hysteriska förare eller ha roligt och ränna efter fågeln blir enkelt. Upprepas detta kommer jag snart ha en rejält trög hund. Mycket vanlig orsak, men inte den enda.

Det går även jaga in en allt trögare avance. Skogsjakt, eller vinterjakt på skygga ripor innebär ofta att fågel lyfter medan jägaren är på väg fram till hunden som står. Jag hinner aldrig ens förska resa. Samma gäller ofta i skogen. Även ett löparbete där jag tillsammans med hunden tar mig fram efter löpan tills tjädern lyfter saknar en formell avance. När jag summerat höstens jakt och många fågelsituationer är det ytterst få lägen jag fått resa med min unge Jagr. Orrarna har lyft före jag ansett mig vara tillräckligt nära honom för att avancera. Jag har förstås skjutit i dessa lägen, jägare som jag anser mig vara. Tillräckligt ofta har det ramlat ner fågel för att jag ska vara någorlunda nöjd. Men detta har tyvärr försämrat Jagrs avance. Den är inte så frejdig som jag skulle vilja ha den (jmf då med gamle Iver). Jagr har här alltså förvärvat en lite seg avance. Något att ta tag i alltså...

Det är lätt att se och påtala problem - svårare att lösa dem.

Svårt, men därmed inte sagt omöjligt. Jag har lyssnat runt lite med frun och andra kloka människor och funderat utifrån egna erfarenheter.

Här är några tankar och reflektioner:

- Träna in stoppkommandot utanför fågelsituationer och fortsätt underhålla det.

- Avancera avslappnat och med ett lågmält positivt kommando.

- Träna in ditt avancekommando i situationer utan fågel och få det att bli positivt.

- Tänk på ditt eget agerande i en fågelsituation. En spänd stressad skjutklar kroppshållning gör hunden trögare. Smyger du stelt fram som en adrenalinstinn lönnmördare, eller bara att du viker ihop bössan gör att hunden stramar upp sig och kan bli ovillig att resa. Försök att agera avslappnad, nästan lite nonchalant.

- Misstänker du att hunden står hårt nära fågeln, vänta ut den. Ha inte för bråttom.

- Kan du kalla av hunden från ståndet, gör det då och då. Stanna hunden då den sen går tillbaka mot fågeln. Ge avancekommando och beröm mycket.

- När man småspringer fram på en löpa med hunden. Stanna den då och då, beröm, ge nytt avancekommando och mer beröm då den går på.

Läs av hunden, fundera, analysera och prova dig fram – framgång kan kräva viss experimentell verksamhet!

Vi ses!

Hej,

Nu är det nära. Snart hemma igen bara för att packa nya resväskor. Den som provat på vinterjaktens tjusning efter vita marsripor vet vad jag talar om. Ska man bosätta sig i väglöst fjällandskap blir det en och annan pryl som ska fixas.

Lasta skoter och kälke. Ordna med mat för folk och fä. Packa värmetäcken, transportbur, 1a-hjälpen. Kläder i tillräcklig omfattning. Se över skidutrustningen. Skjuta in studsaren och smörja upp hagelbössan...und so weiter. Ett och annat att stå i men vad gör väl det. Uppladdning inför en liten jaktlig expedition är alltid kul. Alla förväntningar på väder, skidföre och riptillgång är ju liksom på topp.

En annan funderingen är vilka situationer jakten kommer bjuda på? Vad kommer hundarna få lära sig denna gång? Vad kommer jag själv få dra för lärdomar? Vilka jaktliga fadäser kommer jag måsta ursäkta mig för till Iver, Jagr, Lynx och kanske även Jaana. Kanske däri ligger lite av tjusningen. All den erfarenhet man tror sig ha kan plötsligt vara som bortblåst, då en helt ny situation infinner sig. Man får alltid lära sig något nytt.

Vi ses!