Premiär och skogsjakt - det hör liksom ihop!

Skogsjakt är något alldeles extra. Jag vet, man ska inte jämföra olika jaktformer och underlag. Det är liksom upplagt för diskussion, av det mer meningslösa slaget. Men jag kan inte låta bli att tycka att skogen ger en extra kick. Anledningen är kanske att framgångsrik jakt här ställer rejält höga krav. Som alltid krävs en lydig jaktsugen hund för att skörda framgång. Men det räcker inte. Det ställer även påtagliga krav på mig som jägare.  Jag bör kunna min mark. Jag måste föra min hund med förstånd och koncentration. Jag måste läsa vinden och ha koll på sökarbetet mest hela tiden. Jag måste ha ork och vett nog att hänga med på långa vindlande löparbeten, som kanske bara en bra vorsteh kan genomföra. och jag måste verkligen kunna hantera hagelbössan. Med andra ord är det jag som jägare som ställs på extra prov. Hunden blir ju inte bättre än jag gör den till. Allt detta gör skogsjakten lite svår - för än är man är ju inte fullkomlig. Men då är det ju så finurligt att lyckan blir desto större när man väl får till det. Vinsten står i proportion med insatsen...

En annan fördel är att man kan skörda annat än tjäderkött under sin skogsjakt. Bär och svamp bidrar också till hushållet. Nu är jag ingen stor plockare, av vare sig svamp eller bär. Men att få smaska i sig en rejäl operatoast av egenhändigt plockade kantareller är det närmaste en religiös uppenbarelse jag lär komma - amen!

Dagens tips - jaga mer, så går det bättre...

Vi ses! //Peter

Hej,

Ibland blir det inte som man planerat. Plan A var ju att inleda jakten med tre pigga jaktsugna hundar. Efter några dagar i skogen skulle vi skörda fina betyg på proven i Lycksele, sen packa om och dra ner på Riksprovet och ta några minnesvärda placeringar. Lynx i ukl och Jagr i både unghund och elit. Hur många har lyckan av att få föra en hund i båda klasserna samma år? Men, ödet ville annorlunda. Kennelhosta har spridits från ett smittat hundpensionat och vidare ut i bygden. Våra hundar träffade en av dessa hundar och därmed grusades planerade provframgångar – perkele!

Premiärdagen inleddes alltså något negativt. Då hundarna varit krassliga så får man ta det lungt i början. Vi vill ju inte riskera någon hjärtmuskelinflammation. Den första korta svängen togs med Jagr.  Efter ett kort löparbete, stod Jagge stramt upp mot en liten höjd i en gles ungskog. En tjädertupp lättade på drygt håll och tecknade inte i första skottet och försvann bakom en gran. På andra sidan small det igen utan nämnvärd reaktion – satan! Jagr fick utreda och stod snart igen. En skadskjuten tjäderhöna försökte komma undan, men Jagr skötte eftersöket perfekt.  Vi  var aningen förvånade, det var ju en tupp jag sköt på. Vi släppte på Jagge igen som tog nytt stånd. På väg fram fick Jaana se tuppen ligga 10m framför hunden.  Jagr fick apportkommando, och därmed var tjäderdubblen ett faktum! Nu kändes det betydligt bättre igen...

Vi jagar vidare och tar nya provtag en bit längre fram i höst. Visst känns det för jävligt. Men är detta den största motgången man får uppleva i livet, får man vara glad. En provdag är ju dessutom en förstörd jaktdag. Lärdomen är dock att undvika att träffa hundar som bott på hundpensionat, ge blanka fan i att träna med okända hundar och dela apporter månaden innan premiären.

Skitjakt på er och kom ihåg – det gäller att ha bly i luften för att få något!

Vi ses!

Hej!

Det börjar vara hög tid att formtoppa - hunden och skytteformen.

Det är med andra ord bråda dagar. Hagelskyttet känns bra, det har vi idogt tränat hela sommaren. Men på lördag vankas ändå en sista putsning. kulskyttet känns lite mer darrrigt. Igår sköt jag mig ändå godkänd på det s k björnpasset. Lite för enkelt, så jag bad om att få testa lyckan på löpande björn. Direkt sjönk självförtroendet. Eller insikten av att inte skjuta på en springande nalle steg...

Det gäller även att formtoppa hundarna, och då inte bara den fysiska kapaciteten. Varje klok hundägare ser till att ha hunden i bra kondition innan jakten. Det är liksom en självklarhet. Men det finns så myclet annat man kan göra. T ex stämma av läget med kastapporten. Det känns kanske så enkelt och självklart att det inte tränas. Gå inte i den fällan. Ta fram hagelbössan och tina lite vilt. Låt dig inte luras av att kastapporterna gått bra med dummies och startpistol ute på något fält eller hemma på gräsmattan. Kliv ut i skarpt läge istället. Ut på en myr eller hygge. Bli inte förvånad om din hund triggar lite extra. Hellre ett utvecklingssamtal där än att stå med lång och pinsam näsa på något prov. Den som har ambitioner att nyttja vovven på sjöfågeljakt har också anledning att köra lite basic kastapportträning...

Vi ses! //Peter

Hej,

När stannade du upp för att fundera, tänka efter och reflektera en smula? När tog du ett rejält kliv tillbaka i grundträningen? Visst tar det emot. Det känns liksom fel. Man vill ju framåt. Så av gammal vana och ohejdad intelligensbrist fastnar man lätt i gamla hjulspår. Och där kan man bli kvar om man inte tänker sig för. Tips – gör inte det!

Till saken - igår hade vi tinat en räv. Det gäller ju att bevara formen. Jagr har tagit stora kliv framåt i rävapportens ädla konst. Han verkar faktiskt tycka den är riktigt kul. Före torsdagsskyttet drog kompisen Svante ett litet spår, knappa 100m. Visst, det är kort, men varför döda arbetsglädjen med onödigt långa apporter. Jagr kom glatt tillbaka med räven, och allt såg bra ut – förutom spårarbetet. Han slarvade redan i första vinkeln, och fick ringa. Fortsatte sen i överljudsfart med stora slag tills han fann räven.

Utvärdering Jagr:
- Bära räv går bra, men spårnoggrannheten måste tillbaka. Att släppa hunden lös på enkla spår gör den slarvig, vilket kommer kosta betyg i framtiden.
Ny plan:
- Vi kommer därför ta några kliv tillbaka och låta spåret ligga längre, samt spåra i lina.

-------------

Väl hemma fick Lynx prova lyckan med räven. Han har ännu inte riktigt kommit över rävtröskeln. Den upplevs fortfarande lite läskig och svår att bemästra. Jaana har fått bråka lite väl mycket för att förmå Lynx att baxa in räven. Det har blivit väl mycket lek och slarv. Det blir en ond cirkel av det hela.

Utvärdering Lynx:
Får man bråka mer än berömma gör man det för svårt. Hunden har då inte riktigt förstått hur den ska lösa uppgiften. Att föraren blir arg gör saken bara värre, speciellt för en lite mjuk hund.

Ny plan och nytt försök:
Jaana backade rejält. Tog räv, hund och en påse köttbullar med sig in i garaget. Inga störningar bara koncentration. Där genomförde hon en belöningsövning där hunden själv måste klura ut vad som ska göras för att få smaka köttbulle. Föraren är tyst och koncentrerar sig på att kasta belöning till hunden i exakt rätt ögonblick. Först en köttbulle bara hunden nosar på räven. Sedan ökar man kraven lite tills hunden greppar räven, sen ska den bäras, sen bäras i ett bra grepp, sen bäras in till föraren och till sist en bra avlämning. En stund senare kom två glada individer ut ur garaget. Den ene även mycket stolt, den andre glad i att bära räv.

Träningsprocessen är enkel i teorin:
Planera > agera > utvärdera > omvärdera > planera igen > agera på nytt > …osv

Vi ses!

Hej!

Jaana har köpt bil, en pick’up eller rätt och slätt en truck som man säger i landet doughnuts. Yiiihaaa...

När jag nyligen bytte jobb och skulle lämna tillbaka min tjänste-pick’up var jag nog inställd på att skaffa något annat att skjutsa vovven i. Men Jaana var av annan åsikt. Hennes man är en pick-up-man, och så ska det förbli. Jag vet, det låter lite suspekt. Men jag gillar det.

På nya jobbet tog det ca en halv dag innan någon kommenterade bilvalet. Jag spanade ut över parkeringen och konstaterade att pick’upen utmärkte sig, vilket tydligen är värt att kommentera. Jag var i vart fall ensammen med flak. Dag två kom ytterligare en kollega (givetvis en han) som sett att jag inte kör som alla andra. Jag funderade på att snabbt förklara fördelarna med att alltid ha flaket med sig. Men efter en kort eftertanke avstod jag...ingen annan på mitt jobb har idag 500 lerduvor, ett knippe vattendummies, två-tre tunga apporter, murrikka-stekpanna, kaffepanna, yxa, gasolkök och verktygslåda i bilen. Ingen annan har heller med sig ett par jaktsugna vorsteh. Definitivt ingen annan har en död räv i bilen. Det vore väldigt konstigt om man kör Audi eller BMW. Kör man en pick’up hör det liksom till…eller hur det nu var.

Vi ses! //Peter

Hej!

I helgen small det rejält. Vi var ett glatt gäng som hade samlats i vår jaktstuga för att träna lite lerduveskytte. 4-5 olika stationer riggades med olika svårighetsgrad. Snabba skottdubbléer, trånga skott i skogen, flacka ripliknande duvor etc etc. Det small konstant i fyra timmar. Högen med duvor minskade lika snabbt som högen med tomhylsor växte. En bra bit över 1000 skott avlossades. På kvällen blev det ripsouvas och bastu till sena natten. På söndag förmiddag fortsatte kanonaden med "hög fasaner" i form av motskott i ett grustag.

Nu är vi väl rustade för kommande premiär! Stort tack till alla som kom - vi lovar att göra om det.

Vi ses! //Peter

Hej!

Den lite kaxiga rubriken kräver en förklaring. Vi har varit i Åre och förlustat oss. Den årliga jakt och vildmarksmässan Fäviken Game Fair har nämligen gått av stapeln. Det är lite svårt att förklara för en som inte varit där. Men tänk Roskildefestival slash Gröna Lund men för jägare, så fattar du bättre.

I år blev det en synnerligen lyckad tillställning för Tengman-Nilssons. Allt vi företog oss gick liksom bara så bra. Jaana inledde med att köpa en lott. Vips hade vi vunnit hotellvistelse i anslutning till Riksprovet och en årsprenumeration på någon jakttidning. Bra start. Därefter ställde vi upp med Lynx och Jagr i den anrika Fäviksapporten. Den som snabbast fixar en kastapport på vatten, sedan en på land och sist en liten dirigeringsapport vinner. Lynx var snabbare än brorsan Jagr och alla andra deltagare. Han kammade alltså hem hela pengapotten! Jaana firade med att inhandla en ny goretex-jacka. Solen sken i kapp med oss...

Senare var det dags för Fäviken Grand National - ett mini jaktprov på tid kan man säga. Två utsättningsburar med levande duvor placeras ut i provområdet. På max tre minuter ska hunden söka, finna och stå för duvorna. Föraren ska sen avancera, duvan skickas iväg, skytten saluterar duvan och sen ska hunden utföra en omedelbar kastapport. Fyra domare betygsätter hundens och förarens jobb. Totaltid minus domarpoängen blir hundens sluttid. På fredag kom Iver på en snygg tredjeplats. Jagr var snäppet snabbare och blev 2:a men fick se sig slagen av en irländsk setter. Nåja, vi surade inte för det utan gladdes åt ytterligare fina priser. På lördag tog vi revansch. Jagr vann hela tävlingen. Förutom en ansenlig vinstsumma så fick vi en del coola priser från en ripwhiskey-tillverkare med slogan "Famous for a reason"...

Innan vi vände skutan hemmåt valde vi att bestiga densamma. En nätt promenad upp till toppstugan på 1420m, en snabb våffla och sen knata ner igen. Det kändes som en bra liten övning inför kommande fjällvandringar.

Stort tack till alla andra som var med. Vi ses nästa år igen.

Till er som inte var där - boka in sista helgen i juli redan nu!

Vi ses!

Premiär och skogsjakt - det hör liksom ihop!

Skogsjakt är något alldeles extra. Jag vet, man ska inte jämföra olika jaktformer och underlag. Det är liksom upplagt för diskussion, av det mer meningslösa slaget. Men jag kan inte låta bli att tycka att skogen ger en extra kick. Anledningen är kanske att framgångsrik jakt här ställer rejält höga krav. Som alltid krävs en lydig jaktsugen hund för att skörda framgång. Men det räcker inte. Det ställer även påtagliga krav på mig som jägare.  Jag bör kunna min mark. Jag måste föra min hund med förstånd och koncentration. Jag måste läsa vinden och ha koll på sökarbetet mest hela tiden. Jag måste ha ork och vett nog att hänga med på långa vindlande löparbeten, som kanske bara en bra vorsteh kan genomföra. och jag måste verkligen kunna hantera hagelbössan. Med andra ord är det jag som jägare som ställs på extra prov. Hunden blir ju inte bättre än jag gör den till. Allt detta gör skogsjakten lite svår - för än är man är ju inte fullkomlig. Men då är det ju så finurligt att lyckan blir desto större när man väl får till det. Vinsten står i proportion med insatsen...

En annan fördel är att man kan skörda annat än tjäderkött under sin skogsjakt. Bär och svamp bidrar också till hushållet. Nu är jag ingen stor plockare, av vare sig svamp eller bär. Men att få smaska i sig en rejäl operatoast av egenhändigt plockade kantareller är det närmaste en religiös uppenbarelse jag lär komma - amen!

Dagens tips - jaga mer, så går det bättre...

Vi ses! //Peter

Hej,

Ibland blir det inte som man planerat. Plan A var ju att inleda jakten med tre pigga jaktsugna hundar. Efter några dagar i skogen skulle vi skörda fina betyg på proven i Lycksele, sen packa om och dra ner på Riksprovet och ta några minnesvärda placeringar. Lynx i ukl och Jagr i både unghund och elit. Hur många har lyckan av att få föra en hund i båda klasserna samma år? Men, ödet ville annorlunda. Kennelhosta har spridits från ett smittat hundpensionat och vidare ut i bygden. Våra hundar träffade en av dessa hundar och därmed grusades planerade provframgångar – perkele!

Premiärdagen inleddes alltså något negativt. Då hundarna varit krassliga så får man ta det lungt i början. Vi vill ju inte riskera någon hjärtmuskelinflammation. Den första korta svängen togs med Jagr.  Efter ett kort löparbete, stod Jagge stramt upp mot en liten höjd i en gles ungskog. En tjädertupp lättade på drygt håll och tecknade inte i första skottet och försvann bakom en gran. På andra sidan small det igen utan nämnvärd reaktion – satan! Jagr fick utreda och stod snart igen. En skadskjuten tjäderhöna försökte komma undan, men Jagr skötte eftersöket perfekt.  Vi  var aningen förvånade, det var ju en tupp jag sköt på. Vi släppte på Jagge igen som tog nytt stånd. På väg fram fick Jaana se tuppen ligga 10m framför hunden.  Jagr fick apportkommando, och därmed var tjäderdubblen ett faktum! Nu kändes det betydligt bättre igen...

Vi jagar vidare och tar nya provtag en bit längre fram i höst. Visst känns det för jävligt. Men är detta den största motgången man får uppleva i livet, får man vara glad. En provdag är ju dessutom en förstörd jaktdag. Lärdomen är dock att undvika att träffa hundar som bott på hundpensionat, ge blanka fan i att träna med okända hundar och dela apporter månaden innan premiären.

Skitjakt på er och kom ihåg – det gäller att ha bly i luften för att få något!

Vi ses!

Hej!

Det börjar vara hög tid att formtoppa - hunden och skytteformen.

Det är med andra ord bråda dagar. Hagelskyttet känns bra, det har vi idogt tränat hela sommaren. Men på lördag vankas ändå en sista putsning. kulskyttet känns lite mer darrrigt. Igår sköt jag mig ändå godkänd på det s k björnpasset. Lite för enkelt, så jag bad om att få testa lyckan på löpande björn. Direkt sjönk självförtroendet. Eller insikten av att inte skjuta på en springande nalle steg...

Det gäller även att formtoppa hundarna, och då inte bara den fysiska kapaciteten. Varje klok hundägare ser till att ha hunden i bra kondition innan jakten. Det är liksom en självklarhet. Men det finns så myclet annat man kan göra. T ex stämma av läget med kastapporten. Det känns kanske så enkelt och självklart att det inte tränas. Gå inte i den fällan. Ta fram hagelbössan och tina lite vilt. Låt dig inte luras av att kastapporterna gått bra med dummies och startpistol ute på något fält eller hemma på gräsmattan. Kliv ut i skarpt läge istället. Ut på en myr eller hygge. Bli inte förvånad om din hund triggar lite extra. Hellre ett utvecklingssamtal där än att stå med lång och pinsam näsa på något prov. Den som har ambitioner att nyttja vovven på sjöfågeljakt har också anledning att köra lite basic kastapportträning...

Vi ses! //Peter

Hej,

När stannade du upp för att fundera, tänka efter och reflektera en smula? När tog du ett rejält kliv tillbaka i grundträningen? Visst tar det emot. Det känns liksom fel. Man vill ju framåt. Så av gammal vana och ohejdad intelligensbrist fastnar man lätt i gamla hjulspår. Och där kan man bli kvar om man inte tänker sig för. Tips – gör inte det!

Till saken - igår hade vi tinat en räv. Det gäller ju att bevara formen. Jagr har tagit stora kliv framåt i rävapportens ädla konst. Han verkar faktiskt tycka den är riktigt kul. Före torsdagsskyttet drog kompisen Svante ett litet spår, knappa 100m. Visst, det är kort, men varför döda arbetsglädjen med onödigt långa apporter. Jagr kom glatt tillbaka med räven, och allt såg bra ut – förutom spårarbetet. Han slarvade redan i första vinkeln, och fick ringa. Fortsatte sen i överljudsfart med stora slag tills han fann räven.

Utvärdering Jagr:
- Bära räv går bra, men spårnoggrannheten måste tillbaka. Att släppa hunden lös på enkla spår gör den slarvig, vilket kommer kosta betyg i framtiden.
Ny plan:
- Vi kommer därför ta några kliv tillbaka och låta spåret ligga längre, samt spåra i lina.

-------------

Väl hemma fick Lynx prova lyckan med räven. Han har ännu inte riktigt kommit över rävtröskeln. Den upplevs fortfarande lite läskig och svår att bemästra. Jaana har fått bråka lite väl mycket för att förmå Lynx att baxa in räven. Det har blivit väl mycket lek och slarv. Det blir en ond cirkel av det hela.

Utvärdering Lynx:
Får man bråka mer än berömma gör man det för svårt. Hunden har då inte riktigt förstått hur den ska lösa uppgiften. Att föraren blir arg gör saken bara värre, speciellt för en lite mjuk hund.

Ny plan och nytt försök:
Jaana backade rejält. Tog räv, hund och en påse köttbullar med sig in i garaget. Inga störningar bara koncentration. Där genomförde hon en belöningsövning där hunden själv måste klura ut vad som ska göras för att få smaka köttbulle. Föraren är tyst och koncentrerar sig på att kasta belöning till hunden i exakt rätt ögonblick. Först en köttbulle bara hunden nosar på räven. Sedan ökar man kraven lite tills hunden greppar räven, sen ska den bäras, sen bäras i ett bra grepp, sen bäras in till föraren och till sist en bra avlämning. En stund senare kom två glada individer ut ur garaget. Den ene även mycket stolt, den andre glad i att bära räv.

Träningsprocessen är enkel i teorin:
Planera > agera > utvärdera > omvärdera > planera igen > agera på nytt > …osv

Vi ses!

Hej!

Jaana har köpt bil, en pick’up eller rätt och slätt en truck som man säger i landet doughnuts. Yiiihaaa...

När jag nyligen bytte jobb och skulle lämna tillbaka min tjänste-pick’up var jag nog inställd på att skaffa något annat att skjutsa vovven i. Men Jaana var av annan åsikt. Hennes man är en pick-up-man, och så ska det förbli. Jag vet, det låter lite suspekt. Men jag gillar det.

På nya jobbet tog det ca en halv dag innan någon kommenterade bilvalet. Jag spanade ut över parkeringen och konstaterade att pick’upen utmärkte sig, vilket tydligen är värt att kommentera. Jag var i vart fall ensammen med flak. Dag två kom ytterligare en kollega (givetvis en han) som sett att jag inte kör som alla andra. Jag funderade på att snabbt förklara fördelarna med att alltid ha flaket med sig. Men efter en kort eftertanke avstod jag...ingen annan på mitt jobb har idag 500 lerduvor, ett knippe vattendummies, två-tre tunga apporter, murrikka-stekpanna, kaffepanna, yxa, gasolkök och verktygslåda i bilen. Ingen annan har heller med sig ett par jaktsugna vorsteh. Definitivt ingen annan har en död räv i bilen. Det vore väldigt konstigt om man kör Audi eller BMW. Kör man en pick’up hör det liksom till…eller hur det nu var.

Vi ses! //Peter

Hej!

I helgen small det rejält. Vi var ett glatt gäng som hade samlats i vår jaktstuga för att träna lite lerduveskytte. 4-5 olika stationer riggades med olika svårighetsgrad. Snabba skottdubbléer, trånga skott i skogen, flacka ripliknande duvor etc etc. Det small konstant i fyra timmar. Högen med duvor minskade lika snabbt som högen med tomhylsor växte. En bra bit över 1000 skott avlossades. På kvällen blev det ripsouvas och bastu till sena natten. På söndag förmiddag fortsatte kanonaden med "hög fasaner" i form av motskott i ett grustag.

Nu är vi väl rustade för kommande premiär! Stort tack till alla som kom - vi lovar att göra om det.

Vi ses! //Peter

Hej!

Den lite kaxiga rubriken kräver en förklaring. Vi har varit i Åre och förlustat oss. Den årliga jakt och vildmarksmässan Fäviken Game Fair har nämligen gått av stapeln. Det är lite svårt att förklara för en som inte varit där. Men tänk Roskildefestival slash Gröna Lund men för jägare, så fattar du bättre.

I år blev det en synnerligen lyckad tillställning för Tengman-Nilssons. Allt vi företog oss gick liksom bara så bra. Jaana inledde med att köpa en lott. Vips hade vi vunnit hotellvistelse i anslutning till Riksprovet och en årsprenumeration på någon jakttidning. Bra start. Därefter ställde vi upp med Lynx och Jagr i den anrika Fäviksapporten. Den som snabbast fixar en kastapport på vatten, sedan en på land och sist en liten dirigeringsapport vinner. Lynx var snabbare än brorsan Jagr och alla andra deltagare. Han kammade alltså hem hela pengapotten! Jaana firade med att inhandla en ny goretex-jacka. Solen sken i kapp med oss...

Senare var det dags för Fäviken Grand National - ett mini jaktprov på tid kan man säga. Två utsättningsburar med levande duvor placeras ut i provområdet. På max tre minuter ska hunden söka, finna och stå för duvorna. Föraren ska sen avancera, duvan skickas iväg, skytten saluterar duvan och sen ska hunden utföra en omedelbar kastapport. Fyra domare betygsätter hundens och förarens jobb. Totaltid minus domarpoängen blir hundens sluttid. På fredag kom Iver på en snygg tredjeplats. Jagr var snäppet snabbare och blev 2:a men fick se sig slagen av en irländsk setter. Nåja, vi surade inte för det utan gladdes åt ytterligare fina priser. På lördag tog vi revansch. Jagr vann hela tävlingen. Förutom en ansenlig vinstsumma så fick vi en del coola priser från en ripwhiskey-tillverkare med slogan "Famous for a reason"...

Innan vi vände skutan hemmåt valde vi att bestiga densamma. En nätt promenad upp till toppstugan på 1420m, en snabb våffla och sen knata ner igen. Det kändes som en bra liten övning inför kommande fjällvandringar.

Stort tack till alla andra som var med. Vi ses nästa år igen.

Till er som inte var där - boka in sista helgen i juli redan nu!

Vi ses!