God måndag!

Jaana hälsar från de vita stränderna i Mexiko. Vi har ”skypat” en del så jag har fått se hur utsikten ser ut live från hennes hotellbalkong. Den duger. På tal om Skype. Jag kan inte låta bli att förbluffas över tekniken av idag. Frun är på andra sidan jordklotet, men lika fullt har hon koll på sin make.

Här hemma lunkar livet på i sina vanliga hjulspår. Dagsljuset dröjer sig kvar så pass att en förvärvsarbetande medelålders äkta man hinner drilla lite jaktsugna vorsteh. Kvällens drillning var en apportövning med fokus på stoppkommandot. Ju fler hundar desto bättre. Vi inledde med några enkla target-övningar. Jag kastade en dummie mot en stor gran medan grabbarna fick sitta och titta på. Iver, Jagr och Lynx, fick i nämnd ordning pulsa ut och bringa hem apport-attrappen. För att bli extra tydlig i vem som ska få jobba, söker jag ögonkontakt med utvald jycke, och använder sedan enbart namnet som apportkommando. Det finns säkert andra knep, men detta funkar för oss. Förvånansvärt bra dessutom. Antalet förbrytelser är få, och de som blir kvar förhåller sig rätt lugna. 

I nästa lilla övning blev stoppet mer i fokus. Jag tog först grabbarna vid sidan. Utan förvarning kastade jag iväg en provocerande dummies längs skoterspåret, och dröjde medvetet med mitt ”stanna”. Lynx gick i fällan och skenade iväg. Han är ju yngst och därmed lättast att lura. Lo’et stannade dock på kommandot – bra. Annars hade det nog kommit synpunkter ända från Mexiko. Jagr och Iver agerade mer rutinerat och satte sig i kastet. Att vara lydig ska ju belönas. Så medan Lynx fick sitta och begrunda, fick Iver uppdraget att apportera. Att Jagge och Iver satte sig i kastet, kan man tolka som att de genomskådat övningen. Men det kan man enkelt råda bot på genom att hetsa dem till varsin ”knallapport”. I nästa kast kan jag garantera att ”stanna”-kommandot måste användas. Ju längre bort hunden är från sin förare och ju närmare den kommer apporten desto svårare blir det att lyckas med stoppet. Lydnaden är ju som bekant omvänt proportionell mot avståndet, men det visste du säkert redan…

Iver var den som jag fick korrigera hårdast denna kväll. Ett allt annat än kärleksfullt ”NEJ” ljöd över nejden, när Iver tjuvade en 5-10m efter mitt stopp-kommando. Han var nog bara ett par meter ifrån att åka ut på en knallapport (har hänt förr). Där fick han sitta, medan Jagr fick apportera framför fötterna på storebror. Även det är rätt provocerande. Konkurrens och rang kan ju lätt spela ett spratt…

He dig ut och drilla hundrackarn du har!

Vi ses//Peter

Hej!

Idag lördag bevistade lillebror Patrik, Gräv-Greger, pappa Martin och undertecknad en skoterbingo – kan det bli mer norrländskt?

Ett par plusgrader, solen gassade och en hord skotrar drog västerut med start i Byske. På älven mellan broarna fick man lösa ett tävlingskort, sedan bar det iväg. Med jämna mellanrum var det en kontroll där man stannade till och fyllde i sitt tävlingskort. När man väl nådde målet väntade kaffe, smörgåsar och grillkorv. Mums! - He va folk ur huse, som vi brukar säga här i norra Västerbotten. Fritt översatt betyder det på vanlig svenska - en sjujäkla massa folk. Det var även en sjuhelsikes massa skotrar. Man fick se ett tvärsnitt över skotermarknadens totala utbud de senaste 25-30åren. Från nostalgi till "the shit", med andra ord.

På väg hem efter vägen, stötte vi ihop med några harjägare. Jag var bara tvungen att stanna och lyssna. Jodå, de hade drev. På färden hem kunde jag inte släppa tanken på hur mitt jägarliv kunde ha blivit. När jag var 20år jagade jag en hel del hare tillsammans med diverse gubbar. Jag blev så pass biten att jag tingade en valp. Tiken gick tyvärr tom och dog senare i den mystiska ”hunddöden” som härjade i trakterna norr om Skellefteå. Diverse hundgårdshundar och däribland många stövare dog på kort tid under oklara omständigheter. Det ryktades febrilt om diverse jakthatare och oförklarliga förgiftningar. Hursomhelst, det blev ingen stövare för mig. Istället blev det finsk spets, men det är en helt annan bedrövlig historia.

Väl hemma igen blev det åter en tur på skogen med grabbarna. Synen av harjägarna väckte jaktsuget. Hagelbössan fick följa med. Men, tyvärr lyckades vi inte hitta någon jösse denna vackra vinterdag…

Jag har även färska rapporter från ripfjället väster om Tärnaby. Polarna Per och Martin (riksprovsvinnaren UKL) åkte upp för några dagars ripjakt. De verkar vara vid gott mod trots att de inte hittat alltför mycket fågel. Föret är dessutom lite tungt. Men, hellre det än att sitta hemma och fantasi-jaga...

Vi ses!

God fredag!

I morse drog Jaana på jobb till Cancun, Mexiko. Cancun ligger strax väster om Cuba. Så tänk sol, vita stränder och turkosblått vatten. Hoppas att hon hinner mer än jobba.

Här hemma är det ungefär som vanligt. Nja, vattnet frös förresten igår kväll igen.  Det har i sanning varit lite bistert senaste tiden. Torsdag morgon så var bilen ovanligt stel. -36 grader, var förklaringen. Tur att man är en lugn, sansad, ja nästan en from man. Tack och lov blev det väderomslag idag fredag. Jag och grabbarna smet hem lite tidigare och tog oss en rejäl skidtur uppe på skogen. Ett par tjäderhönor skådades. Hoppas att de hittar en kavaljer - ett par tjäderkullar skulle sitta fint. Innan vi var hemma hade jag fått testa stoppkommandot på en hare också. Jösse tryckte rätt hårt, och gick upp framför nosen på Iver, som behövde en liten skarpare påminnelse. Sedan drog haren förbi Jagr och Lynx ca 70m längre ut. Grabbarna blev kvar på stället och husse försökte låta bli att se förvånad ut. Fråga inte varför inte bössan var med…

Imorgon ska det bli skoterbingo. Vad det innebär mer än att köra skoter får vi se…

Till morgonfikat på jobbet kom diskussionen upp huruvida män är bättre eller sämre på att köra bil än kvinnor. Någon tidningsartikel hade gjort gällande att vi män är bättre på att ratta bilen. En av damerna så då följande:
- Hur bra man är på att köra bil handlar väl inte om kön. Jag köra då i alla fall med händerna och fötterna.
Hon dödade diskussionen fullständigt!

Vi ses!

Hej igen,

Jag sitter i soffan och tänker för mig själv. Tre lata vorsteh ligger också i soffan. De tänker inte. De bara njuter av tillvaron. Det får liksom räcka så. Jag känner ett uns av avundsjuka, och vandrar vidare i tanken, utan mål eller mening. Snacka om energislöseri.

-  Hur viktigt är egentligen ett jaktprovresultat, eller ännu hellre ett fullvärdigt jaktchampionat?

Om man helt bortser från det egna höga nöjet och andras respekt, är ju det främsta syftet att vägleda avelsarbetet. Vaska fram ännu bättre hundar, i sann darwinistisk anda. Inte att förakta. Men glömmer man inte något? Det känns i alla fall så.

…utan bra jaktprov - ingen tillförlitlig avelsgrund.
…utan bra domare - inga tillförlitliga bedömningar och bra jaktprov.
…utan kunniga och erfarna fågeljägare med stort hundkunnande - inga bra domare.
…utan nya vorstehägare - inga nya kunniga fågeljägare.

Tanken ränner vidare och biter sig själv i svansen.

Utan nya vorstehägare > inga nya kunniga fågeljägare > inga nya kunniga domare > inga tillförlitliga jaktprov > ingen tillförlitlig vägledning i avelsarbetet > = sämre hundar…

Risken med en långsam förändring är att den pågår så sakta att den inte märks. Vem bär ansvaret? Vem förväntas bry sig? Vorstehklubben? Vilka är det då? Finns de på ansiktsboken? Nja, ett bättre svar är nog alla uppfödare. Det är hos dem allting börjar. En ny valp föds. Kanske den köps av en helt ny gröngöling till jägare. En blivande kunnig jägare? En blivande domare? En blivande uppfödare?

Vi ses, en annan gång i en annan tanke…

Hej,

Här i Söderbodan pågår just ivrig planering av en nätt liten renovering – isolera golv, installera golvvärme, lägga nya golv, ny köksinredning, sätta in mer fönster, nytt badrum, gräva värmekulvert till garaget och gräva jordvärme, installera värmepump...pust!

Ju fler man frågar desto fler goda råd får man. Gör si och definitivt inte så. Av den anledningen ska vi nog inte fråga fler. En annan upptäckt är det enorma utbudet av prylar. Dra mig ända in i storskogen vad saker man kan välja mellan. Har man minsta beslutsnoja tillhör man en högriskgrupp. Det finns en överhängande risk att man blir utbränd bara av att kolla olika köksluckor, laminatgolv och duschmunstycken. Om man inte knäcker sig där är oddsen för ekonomisk härdsmälta bedrövligt låga. Ett som är säkert är att man ska akta sig för design. Ju mer design desto högre prislapp. Det finns även en annan baksida. Ju mer design desto snabbare kommer man vara fullständigt ute. " – Va? Har ni svarta vitvaror? Hmm, typiskt 2011" Sorry alla designers. Vi kommer inte köpa svarta vitvaror, eller en vattenfallsblandare till badrummet. Vi köper hellre hagelammunition...

Förutom för mycket pengar kostar en sådan här liten piffning även mycket tid. Den jobbigt hurtige Timell eller sjukligt mysige Ernst ger en mycket felaktig bild av vad man egentligen ger sig in på.  - TV ljuger! Så nu vet du det. Det kommer ta en jäkla tid, som man inte har. Tack och lov lider man av en rejäl dos vuxendamp. Det här ska bli kul!

Vi ses!

Hallå hallå...

Lite reklam -i början av mars kommer ett nytt nummer av den nystartade tidningen Jakt & Hund. Omslaget kommer prydas av vår lille Lynx, hoppas innehållet blir lika stiligt!

Vi ses!

Hej!

Iver och Jaana har varit och tävlat i trakterna av Umeå i helgen. Iver är fortfarande i en uppbyggnadsfas efter sina segdragna skador, och matchas därför lite försiktigt. Han tappade rätt mycket muskler under sin konvalecens. Men, baklåren börjar nu svälla som sig bör på en vältränad vorsteh. Och han verkar tycka det är lika kul som förr, trots att det bara blev motionsklass. Jaana tävlar också med Altersundets Materazzi, privat kallad Rally. Även han är en son till Cogito, och brun förståss. Rally fick gå mot "eliten" i tävlingsklass.

Hur gick det då? Jomen, riktigt bra.

I lördags i Holmsund blev Rally femma, och andra bästa svensk. Iver fick gå motionsklass och slutade fyra.

Idag söndag tävlades det i Kulla. Rally blev femma och de tre finskorna i topp igen. De verkar vara mycket svårslagna för tillfället. Stort grattis Soumi - ni imponerar! Bästa herre hade inte blivit bättre än 3:a i damklassen.  Andra bäste herre hade blivit delad 9:a - say no more :-). Iver slutade som glad 2:a i korta motionsklassen.

Läs mer resultat och tider i bifogade resultatlistor.

Vi ses!

Hej!

Fortsatt kallt, men solen kämpar emot. Så pass att Jaana, Iver och Rally kunde åka till Holmsund, Umeå, och tävla. I skrivande stund har vi inga resultat att redovisa, men det kommer snart:
http://www.umeadraghund.se/

Lynx och Jagr blev kvar hemma med mig. Efter en tur på havet skulle vi titta till rapphönsen och fasanerna. Medan jag fyllde på mat stod grabbarna i givakt. Lite väl stramt, tänkte jag. När jag kom fram till Lo’et, fick jag se varför. Där låg en rapphöna – en rymling. Innan jag hann avancera tog hon till vingarna. Lynx lyckades dock hitta henne igen. Fint stånd, som skulle belönas. Aningen mer än jag tänkt det. Lynx fick resningskommando och tryckte på. Likt ett lodjur spänstade han i rejält. Rapphönan lyfte men – smack! Glad som ett barn kom Lynx tillbaka och avlämnade. I stridens hetta hade jag helt glömt bort Jagr. Han stod kvar på samma ställe och beundrade sin lillebror. Tja, ibland blir det inte som man tänkt det – det blir bättre!

Till sist, en anekdot från skolans värld:
Historieläraren ställde en fråga till klassen:
- Vem var det som rev Jerikos murar?
Lille Linus, räckte ivrigt upp armen och fick svara:
- Det var inte jag, sa Linus.
Läraren suckade. Samma afton sprang läraren ihop med den klent begåvade elevens mamma på mataffären. Han tog tillfället i akt, berättade om lektionen med Linus, med hopp om att mamman
skulle hjälpa sin son att bättra på sin bildning. Mamman, stirrade arg på läraren och snäste av honom rejält:
- Har Linus sagt att han inte gjort det, så har han inte gjort det. Punkt slut.
Läraren suckade djupt. Nästa dag träffade han rektorn. Han tog tillfället i akt och berättade om lektionen med Linus och mötet med mamman. Rektorn rynkade pannan, och suckade:
- Ja om vi nu inte kan hitta den skyldige, så får skolan stå för notan.

Hej!

Fredag - klockan närmar sig fyra. Snart dags att stämpla ut. Telefonen ringer. Okej, ett sista samtal hinner man med. "Hej, det var från SOS, vi har ett sprinklerlarm hos er, vi är på väg, är det skarpt läge?". Satan, blåljus på väg genom stan. Va, fasen händer? Ringer mek-jouren. "Vad händer?". Pust - ingen brand bara en ett knäckt sprinklerrör. Ringer tillbaka till SOS, "kalla tillbaka killarna med vattenslang". Börjar jaga rep-hjälp. Röda sprinklerrör får inte vem som helst pula med. Sabla regelverk. Vilken rörkrökare som helst klarar ju detta egentligen. Rörpularen vägra svara. Anfäkta anama! Han ska få smaka på lite gammeltestamentlig vrede, var så säker. Telefonen ringer igen. "Hej älskling, vattnet har frusit hemma!!". Underbart, kvällen är räddad! Äntligen fredag - liver leker, dags att pusta ut...

Vi ses!

Hej - har du genomfört ett utvecklingssamtal med din hund?

Både Jaana och jag har så kallat personalansvar i våra yrken. Som chef har man bl a skyldighet att genomföra utvecklingssamtal med sina medarbetare. Man diskuterar och funderar med gemensamma krafter över vad som är bra och mindra bra, och hur man ska gå vidare för att bli bättre tillsammans. Man upprättar även en plan för hur man ska gå vidare mot satta mål.

En kväll kläckte Jaana ur sig en intressant idé. Skulle man inte kunna införa utvecklingssamtal med sin hund också - självklart!

Här följer en liten mall som du och din hund kan grunna över. Du som ledare får ansvara för att dokumentera vad ni kommer överens om.

Hej Hund!

1. Hur ser du på vårt senaste år tillsammans?
- Vad har vi lyckats med? Vad har gått snett?

2. Är målsättningarna för året som ligger framför oss tydliga?

3. Vilka är dina starkaste sidor? Hur kan vi nyttja dem ännu bättre?

4. Vilka är dina svagaste sidor? Hur kan de göras mindre svaga?

5. Hur upplever du din arbetsbelastning?
- För ojämn, över veckan eller året? Eller generellt för låg, för hög?

6. Hur är din relation med andra hundar i hemmaflocken eller mot främmande hundar?

7. Hur är din relation med andra människor i hemmet eller helt främmande?

8. Hur är din relation med mig som ledare?
- Trivs du? Hur är stämningen? Vad kan jag förbättra i mitt ledarskap?

9. Vilken feedback anser du att du får?
- Får du för lite beröm? Eller är det otydligt då du gör något galet?

10.Vilka utvecklingsbehov finns för din egen del?

11. Är du nöjd med dina arbetsuppgifter?
- Vad vill du göra mer eller mindre av?

12. Uppföljning – hur går vi vidare?
- Upprätta fem mål för det närmaste året
1. _________
2.__________
3.__________
4.__________
5.__________

Skriv ner en liten utvecklingsplan för att nå målen:
- Vad kommer krävas för att nå respektive mål? Gå någon kurs? Mer regelbunden träning? Fler jaktdagar? Någon jaktresa till nya marker?

LYCKA TILL!

Hej!

Ny vecka och enbart tre hundar igen. Tikarna återvände till Boviken redan i fredags. Men för att det inte skulle bli alltför tomt kom Rally, Altersundets Materazzi, på besök i lördags. Våra grabbar börjar vara rätt vana med diverse inneboende. Så tre eller fyra hanhundar spelar ju ingen större roll. Det tog inte många minuter innan hundsängen var fylld till bredden. Mysigt tyckte Jagr och Lynx. Men nu är ordningen återställd igen. Ny vecka och endast tre vorsteh hemma. Nästan lite för lugnt...

Under kalla vinterkvällar är en lite het värmande soppa inte fel. Här är receptet till en nybliven favorit - Het sparrissoppa

4 stora charlottenlökar
400gr sparris
2-3msk flytande kycklingfond
1dl vitt vin
3dl kokande vatten
3dl vispgrädde
Cayennepeppar
Vitpeppar
Salt
Smör
Västerbottensost

WB-flarn:
Skiva WB-osten, lägg på bakpapper och gratinera i ugnen på 225grader tills ostflarnen fått en gyllenbrun färg. Ta ut och låt svalna.

Soppan:
Skär av sparrisknoppen, och skär upp resten av sparrisstjälken i centimeterstora bitar och koka ca 5min. Häll av vattnet och ta upp sparrisknopparna. Hacka lök och bryn i lite smör. Slå på vinet och låt sjuda en stund. Häll på grädden, i med sparris hacket, fonden. Låt sjuda under lock i ca 10min. Smaka av med salt, cayenne- och vitpeppar. Mixa soppan helt slät, häll upp i skålar och garnera med sparrisknoppar och WB-flarnen. Servera med ett gott bröd, som t e Jaanas surdegsbröd. Mums!

Hallå!

Äntligen helg i igen. Man överlevde ännu en hård arbetsvecka. Tur eller skicklighet? Svår fråga…

Sjönk ner i soffan och bläddrade slött i en hundsporttidning. Slöheten övergick snabbt till viss nyfikenhet och senare en portion förundran. En artikel hävdades vara skriven av ”Sveriges främsta auktoritet vad gäller inlärningspsykologi och s k mjuka inlärningsmetoder”, en expert inom både hund- och humanpsykologi. Så långt imponerande.

Skribenten och tillika den store auktoriteten, menar att alla former av förbud och bestraffningar av ett felaktigt beteende är fel. Han hävdar att all forskning tydligt visar att det inte går att ändra ett beteende med straff. Om inte straffet är mycket skrämmande, men då kan ju hunden bli chockad - ajabaja. Om straff av felaktigt beteende skulle vara verksamt skulle ju hunden ändra beteende efter att ägaren sagt ifrån några gånger. Den store auktoriteten mässar vidare och hur illa det är att försöka förbjuda ett oönskat beteende hos hunden, som att göra utfall mot andra hundar, människor, jaga efter joggare, hoppa med smutsiga tassar på folk med rena kläder (är smutsiga okej?). I detta läge är jag riktigt nyfiken på fortsättningen.

Jag läser vidare. ”…Från inlärningspsykologin lär vi oss att det som medför en bestående förändring av ett beteende inte är straff, utan att man belönar det beteende man vill att hunden ska utföra istället…”. Här efter följer några spännande exempel:
- När hunden ser en annan hund och innan den hunnit göra utfall, då belönar man med en godis, att den inte gör något.
- När hunden ser en joggare, men inte har hunnit springa iväg efter denne, belönar man det.
- När hunden ser en människa och vill hoppa på denne belönar man innan den hunnit göra det.

Författaren påpekar vikten av att ligga steget före sin hund i tanken. Man måste läsa av hunden och se vad som är på gång. Viktigt är att obemärkt smyga fram godbiten=belöningen, i precis rätt läge.

I detta läge är jag förundrad. Äntligen alla fågelhundsägare har vi funnit en välstuderad auktoritet med en metod som kan hjälpa oss med alla våra problem – Halleluja!
- Precis innan din hund vägrar ta apporten smyger du mellan och belönar att den inte vägrat!
- Precis innan din hund börjar tugga på något oönskat smyger du mellan med godisbelöningen för att den inte började gnaga!
- Eftergångar av olika slag kommer också bli ett minne blott. Precis då haren springer upp och din hund får syn på den smiter du mellan med en godis och belönar! När hunden står för fågel, och du kommenderar avance och fågeln lyfter, precis då smiter du mellan med en godbit och belönar!

Vilken osannolik tur jag hade som läste denna artikel. Uppriktigt sagt, vad ända in i glödheta Hälsingland…

Vi ses!

Hej,

Har du reflekterat över hur träningen med våra hundar förändrats?

När jag började jaga för dryga 20år sedan, pratade nästan ingen riktig jägare om hur man försökte få pli på sina hundar. Ägde man en drivande eller ställande hund ansågs det nästan skadligt för jaktlusten att hålla på med lydnadsdressyr. Riktigt så illa var det nog inte i kretsar av stående fågelhundar. Men, likafullt var det lite skamligt att bevista en hundkurs. I början av 1990-talet var jag på mina allra första hundkurser som benämndes något i stil med ”jaktgrundlydnad”. De flesta kom med en stretande och sjövild vorsteh, någon annan hade en setter eller pointer i snöret. Ytterligare någon annan kom släpande på en stövare eller älghund, i det då hypermoderna flexikopplet.

Vissa var ditkommenderade av sina icke-jagande fruar, som var trötta på att ha en sjövild jaktidiot i hemmet. Även hunden kunde ju behöva få lära sig ett som annat. Andra kom mer av egen vilja, dock initierat av ökade krav på inkallning under stövargillenas jaktprov. Att kunna släppa sin hund helt lös, och sedan få den att komma på inkallning var en ouppnåelig dröm för många. Ägarna av stående fågelhundar stod vid sidan av och drömde om att få se sin hund stå säkert. Och om gudarna ville kanske få till ett och annat stopp-kommando.

Det var ofta mycket svårt för kursledarna att övertala de grönklädda prestigefyllda jägargubbarna att överhuvudtaget släppa kopplet. Vid ett tillfälle lyckades man förmå ett par av deltagarna att kränga av kopplet på var sin stövare, för en enkel liten inkallning. Övningen gick dock inte som planerat. Stövarna svepte snabbt iväg, med sänkt nos i allt vidare svängar runt skjutbaneområdet. Ägarna skrek, hojtade och tutade i sina pipor utan nämnsvärd effekt. Det dröjde inte länge förrän ena tiken fick upptag. Medan drevskallen ekade bort försvann även båda stövarägarna. Jag har inga minnen på att vi såg dem något mer.

Vi som hade fågelhundar log en smula och längtade efter den utlovade duvträningen. På den tiden ansågs det mycket effektivt att uppflogsträna sin fågelhund med hjälp av en apatisk stadsduva. Nu var ju inte målet att lära sin hund att flyga. Men det var nog tyvärr just det som många nästan lyckades med. För att inte duvan skulle försvinna i fjärran och bara bjuda på ett enda uppflog, knöts ett långt gummiband i duvans ben. I den andra änden fästens en tyngd. På så vis flög duvan iväg lagom långt, och gick sedan hämta igen för en ny repetition. Stackars duva. Nåja, duvorna var då som nu både tåliga och talrika, och målen helgar alltsom oftast medlen. Hundägarna radades upp och blev kommenderade att sätta eller lägga sina hundar då duvan skickades iväg på en liten flygtur. Sagt och gjort. Duvan flög medan ägarna och hundarna skrek sig hesa. Några ligg blev det sällan, på dessa kurser. Istället förpassades hund efter hund allt längre in i skogen bort från händelsernas centrum. Detta för att inte störa de stackars jyckar som av bristande jaktlust ännu inte förmått hetsa upp sig över en stackar tamduva. Många var de som hamnade ute i skogen på dessa övningar. Speciellt ägarna till ett strävhår. Nåja, vi surade inte nämnvärt över detta. Vi hade ju fått träna på fågel, precis såsom storfräsarna gjorde. Detta var ju tidens melodi.

På kurserna tränades även apport, på land och i vatten. Även där fick man lära sig hur man skulle göra för att nå framgång. Enda sättet att få sin hund att apportera var genom en resolut och svårglömd tvångsapport. Hade man en hund som tvekade att gå i vatten, fanns goda råd för snabb framgång även där. Ett stadigt tag i nackskinnet och ett i svansroten och sedan en väl avvägd sving påskyndade igången påtagligt.

Så här 20år senare kan man både skaka på huvudet, skämmas och skratta en smula. Vad i hela friden höll vi på med? Inte konstigt att vorsteh ansågs vara en otroligt hård och jobbig hund. Vi skapade nog våra hårda och jobbiga hundar. Samtidigt kan man fråga sig vad vi gör för tok idag, som vi kommer skratta åt eller skämmas över om 20år till? Kanske är det att vi hellre köper en batteridriven svindyr manick för att överhuvudtaget kunna hitta våra hundar där de står, istället för att njuta av stunden då man söker sin jaktkamrat och samtidigt utvecklar samarbetet...

Allt var inte bättre förr! 

Tjena,

Har du strul med apporten? Ska du och din hund upp i högre klasser? Har du funderingar hur ni ska klara räven? Eller går det mesta bra, och ni vill bara slipa på vissa detaljer tillsammans med likasinnande? Oavsett är du och din hund välkomna att haka på SVK Västerbottens helgkurs i apportering den 14-15maj. Vi kommer tillsammans med vorstehklubben anordna en intensivkurs där vi går igenom allt från grunderna till det färdiga slutmålet. Vi lär dig lära din hund.

Kursledare: Fredrik Stenlund, Jaana Tengman, Peter Nilsson.

Inom kort kommer mer information på SVK Västerbottens hemsida.

Vi ses!!

Hej!

Igår fyllde vi på hundflocken rejält. Vi ska sköta tikarna Evita och Kyra, åt Kurt och Lilian. Evita är förövrigt dräktig. Räknar man in de blivande valparna har vi således en diger samling korthåriga vorsteh här i Söderbodan just nu - kul!

Det är riktigt intressant att se hur tikarna tar kommandot. Signalerna är tydliga till våra grabbar -  "tro inte, hoppas inte, tänk inte ens tanken...". Iver och Lynx är fogliga, rätt ointressade och tar det hela med stort lugn. Däremot äger vi en riktig charmör. Jagr tolkar tikarnas tydliga "nej" som "kanske...snart". Ju fler "nej" desto närmare kommer man ett "ja", verkar han tro. Hans släktskap med vår gamle Keron visar sig i all sin oönskade tydlighet. Båda agerar på samma sätt. Hissar upp öronen, viftar ivrigt med svansen och svassar runt med styltig gång runt damerna, som delar ut en och annan avhyvling. Likheter med vår egen värld är slående. En ungkarl med alltför påflugna raggningsförsök brukar sällan lyckas, med mer än att reta upp damerna. Ju mer angelägen man är desto sämre går det. Lynx och Iver som är mer lugna och nästan lite ointresserade, de blir uppskattade av tikarnar. 

För att stilla Jagges libido tog vi oss en rejäl skidtur upp på skogen. Givetvis fick hagelbössan åka med. Hare, räv och snorkråkor är ju lovliga. I kanten av en gammal åker fattade Jagr stånd. Men avancen blev resultatlös. Men färska hartraj vittnade om att Jösse nyligen varit i farten. Ca 100m längre fram låg han. Uppsprånget blev tyvärr utom rimligt håll, men en salut kostade vi på oss. Vi svängde sen ner på havet och mötte där Jaana och resten av vorsteh-flocken.

Häromdagen fick jag hem likdelarna från vildsvinet. Skinnet är nu berett och betarna monterade på en liten sköld. Man vet ju aldrig, endera dagen behöver man själv byta tänder och då kan de vara bra att ha...

Hej,

Veckans lill-lördag spenderade Jaana i Holmsund/Umeå med Iver och Rally, eller Altersundets Materazzi som han heter, ägare Åsa Nyström) Det var nämligen träningstävling där. Och det gick ju riktigt bra. Både Iver och Rally var snabbast i sina klasser.

Här är resultatlistan:

http://extrasida.se/upload/1163610298.pdf 

Vi ses!

Hej,

Ikväll har det varit teknikträning i skate-spåret. Det är inte lätt att balansera mellan skateteknikens olika växlar. Fotvinklar hit och armrörelser dit. Men fasen vad mycket bättre det går bara man hållerr balansen, fokuserar och sprattlar i takt utan att ramla...

Jagr och Iver fick även var sin runda. Jagge fick bogsera husse, och förutom en meningsskiljaktighet i en korsning gick det kanonbra. Jagge hade förståss rätt i korsningsdiskussionen - husse var på väg ut på E4:an. Jaana fräste på med Iver, som snart börjar vara tillbaka i gamla fina gängor igen.

Imorgon drar Jaana till Umeå för en liten träningstävling...

Vi ses!

God måndag!

Jaana hälsar från de vita stränderna i Mexiko. Vi har ”skypat” en del så jag har fått se hur utsikten ser ut live från hennes hotellbalkong. Den duger. På tal om Skype. Jag kan inte låta bli att förbluffas över tekniken av idag. Frun är på andra sidan jordklotet, men lika fullt har hon koll på sin make.

Här hemma lunkar livet på i sina vanliga hjulspår. Dagsljuset dröjer sig kvar så pass att en förvärvsarbetande medelålders äkta man hinner drilla lite jaktsugna vorsteh. Kvällens drillning var en apportövning med fokus på stoppkommandot. Ju fler hundar desto bättre. Vi inledde med några enkla target-övningar. Jag kastade en dummie mot en stor gran medan grabbarna fick sitta och titta på. Iver, Jagr och Lynx, fick i nämnd ordning pulsa ut och bringa hem apport-attrappen. För att bli extra tydlig i vem som ska få jobba, söker jag ögonkontakt med utvald jycke, och använder sedan enbart namnet som apportkommando. Det finns säkert andra knep, men detta funkar för oss. Förvånansvärt bra dessutom. Antalet förbrytelser är få, och de som blir kvar förhåller sig rätt lugna. 

I nästa lilla övning blev stoppet mer i fokus. Jag tog först grabbarna vid sidan. Utan förvarning kastade jag iväg en provocerande dummies längs skoterspåret, och dröjde medvetet med mitt ”stanna”. Lynx gick i fällan och skenade iväg. Han är ju yngst och därmed lättast att lura. Lo’et stannade dock på kommandot – bra. Annars hade det nog kommit synpunkter ända från Mexiko. Jagr och Iver agerade mer rutinerat och satte sig i kastet. Att vara lydig ska ju belönas. Så medan Lynx fick sitta och begrunda, fick Iver uppdraget att apportera. Att Jagge och Iver satte sig i kastet, kan man tolka som att de genomskådat övningen. Men det kan man enkelt råda bot på genom att hetsa dem till varsin ”knallapport”. I nästa kast kan jag garantera att ”stanna”-kommandot måste användas. Ju längre bort hunden är från sin förare och ju närmare den kommer apporten desto svårare blir det att lyckas med stoppet. Lydnaden är ju som bekant omvänt proportionell mot avståndet, men det visste du säkert redan…

Iver var den som jag fick korrigera hårdast denna kväll. Ett allt annat än kärleksfullt ”NEJ” ljöd över nejden, när Iver tjuvade en 5-10m efter mitt stopp-kommando. Han var nog bara ett par meter ifrån att åka ut på en knallapport (har hänt förr). Där fick han sitta, medan Jagr fick apportera framför fötterna på storebror. Även det är rätt provocerande. Konkurrens och rang kan ju lätt spela ett spratt…

He dig ut och drilla hundrackarn du har!

Vi ses//Peter

Hej!

Idag lördag bevistade lillebror Patrik, Gräv-Greger, pappa Martin och undertecknad en skoterbingo – kan det bli mer norrländskt?

Ett par plusgrader, solen gassade och en hord skotrar drog västerut med start i Byske. På älven mellan broarna fick man lösa ett tävlingskort, sedan bar det iväg. Med jämna mellanrum var det en kontroll där man stannade till och fyllde i sitt tävlingskort. När man väl nådde målet väntade kaffe, smörgåsar och grillkorv. Mums! - He va folk ur huse, som vi brukar säga här i norra Västerbotten. Fritt översatt betyder det på vanlig svenska - en sjujäkla massa folk. Det var även en sjuhelsikes massa skotrar. Man fick se ett tvärsnitt över skotermarknadens totala utbud de senaste 25-30åren. Från nostalgi till "the shit", med andra ord.

På väg hem efter vägen, stötte vi ihop med några harjägare. Jag var bara tvungen att stanna och lyssna. Jodå, de hade drev. På färden hem kunde jag inte släppa tanken på hur mitt jägarliv kunde ha blivit. När jag var 20år jagade jag en hel del hare tillsammans med diverse gubbar. Jag blev så pass biten att jag tingade en valp. Tiken gick tyvärr tom och dog senare i den mystiska ”hunddöden” som härjade i trakterna norr om Skellefteå. Diverse hundgårdshundar och däribland många stövare dog på kort tid under oklara omständigheter. Det ryktades febrilt om diverse jakthatare och oförklarliga förgiftningar. Hursomhelst, det blev ingen stövare för mig. Istället blev det finsk spets, men det är en helt annan bedrövlig historia.

Väl hemma igen blev det åter en tur på skogen med grabbarna. Synen av harjägarna väckte jaktsuget. Hagelbössan fick följa med. Men, tyvärr lyckades vi inte hitta någon jösse denna vackra vinterdag…

Jag har även färska rapporter från ripfjället väster om Tärnaby. Polarna Per och Martin (riksprovsvinnaren UKL) åkte upp för några dagars ripjakt. De verkar vara vid gott mod trots att de inte hittat alltför mycket fågel. Föret är dessutom lite tungt. Men, hellre det än att sitta hemma och fantasi-jaga...

Vi ses!

God fredag!

I morse drog Jaana på jobb till Cancun, Mexiko. Cancun ligger strax väster om Cuba. Så tänk sol, vita stränder och turkosblått vatten. Hoppas att hon hinner mer än jobba.

Här hemma är det ungefär som vanligt. Nja, vattnet frös förresten igår kväll igen.  Det har i sanning varit lite bistert senaste tiden. Torsdag morgon så var bilen ovanligt stel. -36 grader, var förklaringen. Tur att man är en lugn, sansad, ja nästan en from man. Tack och lov blev det väderomslag idag fredag. Jag och grabbarna smet hem lite tidigare och tog oss en rejäl skidtur uppe på skogen. Ett par tjäderhönor skådades. Hoppas att de hittar en kavaljer - ett par tjäderkullar skulle sitta fint. Innan vi var hemma hade jag fått testa stoppkommandot på en hare också. Jösse tryckte rätt hårt, och gick upp framför nosen på Iver, som behövde en liten skarpare påminnelse. Sedan drog haren förbi Jagr och Lynx ca 70m längre ut. Grabbarna blev kvar på stället och husse försökte låta bli att se förvånad ut. Fråga inte varför inte bössan var med…

Imorgon ska det bli skoterbingo. Vad det innebär mer än att köra skoter får vi se…

Till morgonfikat på jobbet kom diskussionen upp huruvida män är bättre eller sämre på att köra bil än kvinnor. Någon tidningsartikel hade gjort gällande att vi män är bättre på att ratta bilen. En av damerna så då följande:
- Hur bra man är på att köra bil handlar väl inte om kön. Jag köra då i alla fall med händerna och fötterna.
Hon dödade diskussionen fullständigt!

Vi ses!

Hej igen,

Jag sitter i soffan och tänker för mig själv. Tre lata vorsteh ligger också i soffan. De tänker inte. De bara njuter av tillvaron. Det får liksom räcka så. Jag känner ett uns av avundsjuka, och vandrar vidare i tanken, utan mål eller mening. Snacka om energislöseri.

-  Hur viktigt är egentligen ett jaktprovresultat, eller ännu hellre ett fullvärdigt jaktchampionat?

Om man helt bortser från det egna höga nöjet och andras respekt, är ju det främsta syftet att vägleda avelsarbetet. Vaska fram ännu bättre hundar, i sann darwinistisk anda. Inte att förakta. Men glömmer man inte något? Det känns i alla fall så.

…utan bra jaktprov - ingen tillförlitlig avelsgrund.
…utan bra domare - inga tillförlitliga bedömningar och bra jaktprov.
…utan kunniga och erfarna fågeljägare med stort hundkunnande - inga bra domare.
…utan nya vorstehägare - inga nya kunniga fågeljägare.

Tanken ränner vidare och biter sig själv i svansen.

Utan nya vorstehägare > inga nya kunniga fågeljägare > inga nya kunniga domare > inga tillförlitliga jaktprov > ingen tillförlitlig vägledning i avelsarbetet > = sämre hundar…

Risken med en långsam förändring är att den pågår så sakta att den inte märks. Vem bär ansvaret? Vem förväntas bry sig? Vorstehklubben? Vilka är det då? Finns de på ansiktsboken? Nja, ett bättre svar är nog alla uppfödare. Det är hos dem allting börjar. En ny valp föds. Kanske den köps av en helt ny gröngöling till jägare. En blivande kunnig jägare? En blivande domare? En blivande uppfödare?

Vi ses, en annan gång i en annan tanke…

Hej,

Här i Söderbodan pågår just ivrig planering av en nätt liten renovering – isolera golv, installera golvvärme, lägga nya golv, ny köksinredning, sätta in mer fönster, nytt badrum, gräva värmekulvert till garaget och gräva jordvärme, installera värmepump...pust!

Ju fler man frågar desto fler goda råd får man. Gör si och definitivt inte så. Av den anledningen ska vi nog inte fråga fler. En annan upptäckt är det enorma utbudet av prylar. Dra mig ända in i storskogen vad saker man kan välja mellan. Har man minsta beslutsnoja tillhör man en högriskgrupp. Det finns en överhängande risk att man blir utbränd bara av att kolla olika köksluckor, laminatgolv och duschmunstycken. Om man inte knäcker sig där är oddsen för ekonomisk härdsmälta bedrövligt låga. Ett som är säkert är att man ska akta sig för design. Ju mer design desto högre prislapp. Det finns även en annan baksida. Ju mer design desto snabbare kommer man vara fullständigt ute. " – Va? Har ni svarta vitvaror? Hmm, typiskt 2011" Sorry alla designers. Vi kommer inte köpa svarta vitvaror, eller en vattenfallsblandare till badrummet. Vi köper hellre hagelammunition...

Förutom för mycket pengar kostar en sådan här liten piffning även mycket tid. Den jobbigt hurtige Timell eller sjukligt mysige Ernst ger en mycket felaktig bild av vad man egentligen ger sig in på.  - TV ljuger! Så nu vet du det. Det kommer ta en jäkla tid, som man inte har. Tack och lov lider man av en rejäl dos vuxendamp. Det här ska bli kul!

Vi ses!

Hallå hallå...

Lite reklam -i början av mars kommer ett nytt nummer av den nystartade tidningen Jakt & Hund. Omslaget kommer prydas av vår lille Lynx, hoppas innehållet blir lika stiligt!

Vi ses!

Hej!

Iver och Jaana har varit och tävlat i trakterna av Umeå i helgen. Iver är fortfarande i en uppbyggnadsfas efter sina segdragna skador, och matchas därför lite försiktigt. Han tappade rätt mycket muskler under sin konvalecens. Men, baklåren börjar nu svälla som sig bör på en vältränad vorsteh. Och han verkar tycka det är lika kul som förr, trots att det bara blev motionsklass. Jaana tävlar också med Altersundets Materazzi, privat kallad Rally. Även han är en son till Cogito, och brun förståss. Rally fick gå mot "eliten" i tävlingsklass.

Hur gick det då? Jomen, riktigt bra.

I lördags i Holmsund blev Rally femma, och andra bästa svensk. Iver fick gå motionsklass och slutade fyra.

Idag söndag tävlades det i Kulla. Rally blev femma och de tre finskorna i topp igen. De verkar vara mycket svårslagna för tillfället. Stort grattis Soumi - ni imponerar! Bästa herre hade inte blivit bättre än 3:a i damklassen.  Andra bäste herre hade blivit delad 9:a - say no more :-). Iver slutade som glad 2:a i korta motionsklassen.

Läs mer resultat och tider i bifogade resultatlistor.

Vi ses!

Hej!

Fortsatt kallt, men solen kämpar emot. Så pass att Jaana, Iver och Rally kunde åka till Holmsund, Umeå, och tävla. I skrivande stund har vi inga resultat att redovisa, men det kommer snart:
http://www.umeadraghund.se/

Lynx och Jagr blev kvar hemma med mig. Efter en tur på havet skulle vi titta till rapphönsen och fasanerna. Medan jag fyllde på mat stod grabbarna i givakt. Lite väl stramt, tänkte jag. När jag kom fram till Lo’et, fick jag se varför. Där låg en rapphöna – en rymling. Innan jag hann avancera tog hon till vingarna. Lynx lyckades dock hitta henne igen. Fint stånd, som skulle belönas. Aningen mer än jag tänkt det. Lynx fick resningskommando och tryckte på. Likt ett lodjur spänstade han i rejält. Rapphönan lyfte men – smack! Glad som ett barn kom Lynx tillbaka och avlämnade. I stridens hetta hade jag helt glömt bort Jagr. Han stod kvar på samma ställe och beundrade sin lillebror. Tja, ibland blir det inte som man tänkt det – det blir bättre!

Till sist, en anekdot från skolans värld:
Historieläraren ställde en fråga till klassen:
- Vem var det som rev Jerikos murar?
Lille Linus, räckte ivrigt upp armen och fick svara:
- Det var inte jag, sa Linus.
Läraren suckade. Samma afton sprang läraren ihop med den klent begåvade elevens mamma på mataffären. Han tog tillfället i akt, berättade om lektionen med Linus, med hopp om att mamman
skulle hjälpa sin son att bättra på sin bildning. Mamman, stirrade arg på läraren och snäste av honom rejält:
- Har Linus sagt att han inte gjort det, så har han inte gjort det. Punkt slut.
Läraren suckade djupt. Nästa dag träffade han rektorn. Han tog tillfället i akt och berättade om lektionen med Linus och mötet med mamman. Rektorn rynkade pannan, och suckade:
- Ja om vi nu inte kan hitta den skyldige, så får skolan stå för notan.

Hej!

Fredag - klockan närmar sig fyra. Snart dags att stämpla ut. Telefonen ringer. Okej, ett sista samtal hinner man med. "Hej, det var från SOS, vi har ett sprinklerlarm hos er, vi är på väg, är det skarpt läge?". Satan, blåljus på väg genom stan. Va, fasen händer? Ringer mek-jouren. "Vad händer?". Pust - ingen brand bara en ett knäckt sprinklerrör. Ringer tillbaka till SOS, "kalla tillbaka killarna med vattenslang". Börjar jaga rep-hjälp. Röda sprinklerrör får inte vem som helst pula med. Sabla regelverk. Vilken rörkrökare som helst klarar ju detta egentligen. Rörpularen vägra svara. Anfäkta anama! Han ska få smaka på lite gammeltestamentlig vrede, var så säker. Telefonen ringer igen. "Hej älskling, vattnet har frusit hemma!!". Underbart, kvällen är räddad! Äntligen fredag - liver leker, dags att pusta ut...

Vi ses!

Hej - har du genomfört ett utvecklingssamtal med din hund?

Både Jaana och jag har så kallat personalansvar i våra yrken. Som chef har man bl a skyldighet att genomföra utvecklingssamtal med sina medarbetare. Man diskuterar och funderar med gemensamma krafter över vad som är bra och mindra bra, och hur man ska gå vidare för att bli bättre tillsammans. Man upprättar även en plan för hur man ska gå vidare mot satta mål.

En kväll kläckte Jaana ur sig en intressant idé. Skulle man inte kunna införa utvecklingssamtal med sin hund också - självklart!

Här följer en liten mall som du och din hund kan grunna över. Du som ledare får ansvara för att dokumentera vad ni kommer överens om.

Hej Hund!

1. Hur ser du på vårt senaste år tillsammans?
- Vad har vi lyckats med? Vad har gått snett?

2. Är målsättningarna för året som ligger framför oss tydliga?

3. Vilka är dina starkaste sidor? Hur kan vi nyttja dem ännu bättre?

4. Vilka är dina svagaste sidor? Hur kan de göras mindre svaga?

5. Hur upplever du din arbetsbelastning?
- För ojämn, över veckan eller året? Eller generellt för låg, för hög?

6. Hur är din relation med andra hundar i hemmaflocken eller mot främmande hundar?

7. Hur är din relation med andra människor i hemmet eller helt främmande?

8. Hur är din relation med mig som ledare?
- Trivs du? Hur är stämningen? Vad kan jag förbättra i mitt ledarskap?

9. Vilken feedback anser du att du får?
- Får du för lite beröm? Eller är det otydligt då du gör något galet?

10.Vilka utvecklingsbehov finns för din egen del?

11. Är du nöjd med dina arbetsuppgifter?
- Vad vill du göra mer eller mindre av?

12. Uppföljning – hur går vi vidare?
- Upprätta fem mål för det närmaste året
1. _________
2.__________
3.__________
4.__________
5.__________

Skriv ner en liten utvecklingsplan för att nå målen:
- Vad kommer krävas för att nå respektive mål? Gå någon kurs? Mer regelbunden träning? Fler jaktdagar? Någon jaktresa till nya marker?

LYCKA TILL!

Hej!

Ny vecka och enbart tre hundar igen. Tikarna återvände till Boviken redan i fredags. Men för att det inte skulle bli alltför tomt kom Rally, Altersundets Materazzi, på besök i lördags. Våra grabbar börjar vara rätt vana med diverse inneboende. Så tre eller fyra hanhundar spelar ju ingen större roll. Det tog inte många minuter innan hundsängen var fylld till bredden. Mysigt tyckte Jagr och Lynx. Men nu är ordningen återställd igen. Ny vecka och endast tre vorsteh hemma. Nästan lite för lugnt...

Under kalla vinterkvällar är en lite het värmande soppa inte fel. Här är receptet till en nybliven favorit - Het sparrissoppa

4 stora charlottenlökar
400gr sparris
2-3msk flytande kycklingfond
1dl vitt vin
3dl kokande vatten
3dl vispgrädde
Cayennepeppar
Vitpeppar
Salt
Smör
Västerbottensost

WB-flarn:
Skiva WB-osten, lägg på bakpapper och gratinera i ugnen på 225grader tills ostflarnen fått en gyllenbrun färg. Ta ut och låt svalna.

Soppan:
Skär av sparrisknoppen, och skär upp resten av sparrisstjälken i centimeterstora bitar och koka ca 5min. Häll av vattnet och ta upp sparrisknopparna. Hacka lök och bryn i lite smör. Slå på vinet och låt sjuda en stund. Häll på grädden, i med sparris hacket, fonden. Låt sjuda under lock i ca 10min. Smaka av med salt, cayenne- och vitpeppar. Mixa soppan helt slät, häll upp i skålar och garnera med sparrisknoppar och WB-flarnen. Servera med ett gott bröd, som t e Jaanas surdegsbröd. Mums!

Hallå!

Äntligen helg i igen. Man överlevde ännu en hård arbetsvecka. Tur eller skicklighet? Svår fråga…

Sjönk ner i soffan och bläddrade slött i en hundsporttidning. Slöheten övergick snabbt till viss nyfikenhet och senare en portion förundran. En artikel hävdades vara skriven av ”Sveriges främsta auktoritet vad gäller inlärningspsykologi och s k mjuka inlärningsmetoder”, en expert inom både hund- och humanpsykologi. Så långt imponerande.

Skribenten och tillika den store auktoriteten, menar att alla former av förbud och bestraffningar av ett felaktigt beteende är fel. Han hävdar att all forskning tydligt visar att det inte går att ändra ett beteende med straff. Om inte straffet är mycket skrämmande, men då kan ju hunden bli chockad - ajabaja. Om straff av felaktigt beteende skulle vara verksamt skulle ju hunden ändra beteende efter att ägaren sagt ifrån några gånger. Den store auktoriteten mässar vidare och hur illa det är att försöka förbjuda ett oönskat beteende hos hunden, som att göra utfall mot andra hundar, människor, jaga efter joggare, hoppa med smutsiga tassar på folk med rena kläder (är smutsiga okej?). I detta läge är jag riktigt nyfiken på fortsättningen.

Jag läser vidare. ”…Från inlärningspsykologin lär vi oss att det som medför en bestående förändring av ett beteende inte är straff, utan att man belönar det beteende man vill att hunden ska utföra istället…”. Här efter följer några spännande exempel:
- När hunden ser en annan hund och innan den hunnit göra utfall, då belönar man med en godis, att den inte gör något.
- När hunden ser en joggare, men inte har hunnit springa iväg efter denne, belönar man det.
- När hunden ser en människa och vill hoppa på denne belönar man innan den hunnit göra det.

Författaren påpekar vikten av att ligga steget före sin hund i tanken. Man måste läsa av hunden och se vad som är på gång. Viktigt är att obemärkt smyga fram godbiten=belöningen, i precis rätt läge.

I detta läge är jag förundrad. Äntligen alla fågelhundsägare har vi funnit en välstuderad auktoritet med en metod som kan hjälpa oss med alla våra problem – Halleluja!
- Precis innan din hund vägrar ta apporten smyger du mellan och belönar att den inte vägrat!
- Precis innan din hund börjar tugga på något oönskat smyger du mellan med godisbelöningen för att den inte började gnaga!
- Eftergångar av olika slag kommer också bli ett minne blott. Precis då haren springer upp och din hund får syn på den smiter du mellan med en godis och belönar! När hunden står för fågel, och du kommenderar avance och fågeln lyfter, precis då smiter du mellan med en godbit och belönar!

Vilken osannolik tur jag hade som läste denna artikel. Uppriktigt sagt, vad ända in i glödheta Hälsingland…

Vi ses!

Hej,

Har du reflekterat över hur träningen med våra hundar förändrats?

När jag började jaga för dryga 20år sedan, pratade nästan ingen riktig jägare om hur man försökte få pli på sina hundar. Ägde man en drivande eller ställande hund ansågs det nästan skadligt för jaktlusten att hålla på med lydnadsdressyr. Riktigt så illa var det nog inte i kretsar av stående fågelhundar. Men, likafullt var det lite skamligt att bevista en hundkurs. I början av 1990-talet var jag på mina allra första hundkurser som benämndes något i stil med ”jaktgrundlydnad”. De flesta kom med en stretande och sjövild vorsteh, någon annan hade en setter eller pointer i snöret. Ytterligare någon annan kom släpande på en stövare eller älghund, i det då hypermoderna flexikopplet.

Vissa var ditkommenderade av sina icke-jagande fruar, som var trötta på att ha en sjövild jaktidiot i hemmet. Även hunden kunde ju behöva få lära sig ett som annat. Andra kom mer av egen vilja, dock initierat av ökade krav på inkallning under stövargillenas jaktprov. Att kunna släppa sin hund helt lös, och sedan få den att komma på inkallning var en ouppnåelig dröm för många. Ägarna av stående fågelhundar stod vid sidan av och drömde om att få se sin hund stå säkert. Och om gudarna ville kanske få till ett och annat stopp-kommando.

Det var ofta mycket svårt för kursledarna att övertala de grönklädda prestigefyllda jägargubbarna att överhuvudtaget släppa kopplet. Vid ett tillfälle lyckades man förmå ett par av deltagarna att kränga av kopplet på var sin stövare, för en enkel liten inkallning. Övningen gick dock inte som planerat. Stövarna svepte snabbt iväg, med sänkt nos i allt vidare svängar runt skjutbaneområdet. Ägarna skrek, hojtade och tutade i sina pipor utan nämnsvärd effekt. Det dröjde inte länge förrän ena tiken fick upptag. Medan drevskallen ekade bort försvann även båda stövarägarna. Jag har inga minnen på att vi såg dem något mer.

Vi som hade fågelhundar log en smula och längtade efter den utlovade duvträningen. På den tiden ansågs det mycket effektivt att uppflogsträna sin fågelhund med hjälp av en apatisk stadsduva. Nu var ju inte målet att lära sin hund att flyga. Men det var nog tyvärr just det som många nästan lyckades med. För att inte duvan skulle försvinna i fjärran och bara bjuda på ett enda uppflog, knöts ett långt gummiband i duvans ben. I den andra änden fästens en tyngd. På så vis flög duvan iväg lagom långt, och gick sedan hämta igen för en ny repetition. Stackars duva. Nåja, duvorna var då som nu både tåliga och talrika, och målen helgar alltsom oftast medlen. Hundägarna radades upp och blev kommenderade att sätta eller lägga sina hundar då duvan skickades iväg på en liten flygtur. Sagt och gjort. Duvan flög medan ägarna och hundarna skrek sig hesa. Några ligg blev det sällan, på dessa kurser. Istället förpassades hund efter hund allt längre in i skogen bort från händelsernas centrum. Detta för att inte störa de stackars jyckar som av bristande jaktlust ännu inte förmått hetsa upp sig över en stackar tamduva. Många var de som hamnade ute i skogen på dessa övningar. Speciellt ägarna till ett strävhår. Nåja, vi surade inte nämnvärt över detta. Vi hade ju fått träna på fågel, precis såsom storfräsarna gjorde. Detta var ju tidens melodi.

På kurserna tränades även apport, på land och i vatten. Även där fick man lära sig hur man skulle göra för att nå framgång. Enda sättet att få sin hund att apportera var genom en resolut och svårglömd tvångsapport. Hade man en hund som tvekade att gå i vatten, fanns goda råd för snabb framgång även där. Ett stadigt tag i nackskinnet och ett i svansroten och sedan en väl avvägd sving påskyndade igången påtagligt.

Så här 20år senare kan man både skaka på huvudet, skämmas och skratta en smula. Vad i hela friden höll vi på med? Inte konstigt att vorsteh ansågs vara en otroligt hård och jobbig hund. Vi skapade nog våra hårda och jobbiga hundar. Samtidigt kan man fråga sig vad vi gör för tok idag, som vi kommer skratta åt eller skämmas över om 20år till? Kanske är det att vi hellre köper en batteridriven svindyr manick för att överhuvudtaget kunna hitta våra hundar där de står, istället för att njuta av stunden då man söker sin jaktkamrat och samtidigt utvecklar samarbetet...

Allt var inte bättre förr! 

Tjena,

Har du strul med apporten? Ska du och din hund upp i högre klasser? Har du funderingar hur ni ska klara räven? Eller går det mesta bra, och ni vill bara slipa på vissa detaljer tillsammans med likasinnande? Oavsett är du och din hund välkomna att haka på SVK Västerbottens helgkurs i apportering den 14-15maj. Vi kommer tillsammans med vorstehklubben anordna en intensivkurs där vi går igenom allt från grunderna till det färdiga slutmålet. Vi lär dig lära din hund.

Kursledare: Fredrik Stenlund, Jaana Tengman, Peter Nilsson.

Inom kort kommer mer information på SVK Västerbottens hemsida.

Vi ses!!

Hej!

Igår fyllde vi på hundflocken rejält. Vi ska sköta tikarna Evita och Kyra, åt Kurt och Lilian. Evita är förövrigt dräktig. Räknar man in de blivande valparna har vi således en diger samling korthåriga vorsteh här i Söderbodan just nu - kul!

Det är riktigt intressant att se hur tikarna tar kommandot. Signalerna är tydliga till våra grabbar -  "tro inte, hoppas inte, tänk inte ens tanken...". Iver och Lynx är fogliga, rätt ointressade och tar det hela med stort lugn. Däremot äger vi en riktig charmör. Jagr tolkar tikarnas tydliga "nej" som "kanske...snart". Ju fler "nej" desto närmare kommer man ett "ja", verkar han tro. Hans släktskap med vår gamle Keron visar sig i all sin oönskade tydlighet. Båda agerar på samma sätt. Hissar upp öronen, viftar ivrigt med svansen och svassar runt med styltig gång runt damerna, som delar ut en och annan avhyvling. Likheter med vår egen värld är slående. En ungkarl med alltför påflugna raggningsförsök brukar sällan lyckas, med mer än att reta upp damerna. Ju mer angelägen man är desto sämre går det. Lynx och Iver som är mer lugna och nästan lite ointresserade, de blir uppskattade av tikarnar. 

För att stilla Jagges libido tog vi oss en rejäl skidtur upp på skogen. Givetvis fick hagelbössan åka med. Hare, räv och snorkråkor är ju lovliga. I kanten av en gammal åker fattade Jagr stånd. Men avancen blev resultatlös. Men färska hartraj vittnade om att Jösse nyligen varit i farten. Ca 100m längre fram låg han. Uppsprånget blev tyvärr utom rimligt håll, men en salut kostade vi på oss. Vi svängde sen ner på havet och mötte där Jaana och resten av vorsteh-flocken.

Häromdagen fick jag hem likdelarna från vildsvinet. Skinnet är nu berett och betarna monterade på en liten sköld. Man vet ju aldrig, endera dagen behöver man själv byta tänder och då kan de vara bra att ha...

Hej,

Veckans lill-lördag spenderade Jaana i Holmsund/Umeå med Iver och Rally, eller Altersundets Materazzi som han heter, ägare Åsa Nyström) Det var nämligen träningstävling där. Och det gick ju riktigt bra. Både Iver och Rally var snabbast i sina klasser.

Här är resultatlistan:

http://extrasida.se/upload/1163610298.pdf 

Vi ses!

Hej,

Ikväll har det varit teknikträning i skate-spåret. Det är inte lätt att balansera mellan skateteknikens olika växlar. Fotvinklar hit och armrörelser dit. Men fasen vad mycket bättre det går bara man hållerr balansen, fokuserar och sprattlar i takt utan att ramla...

Jagr och Iver fick även var sin runda. Jagge fick bogsera husse, och förutom en meningsskiljaktighet i en korsning gick det kanonbra. Jagge hade förståss rätt i korsningsdiskussionen - husse var på väg ut på E4:an. Jaana fräste på med Iver, som snart börjar vara tillbaka i gamla fina gängor igen.

Imorgon drar Jaana till Umeå för en liten träningstävling...

Vi ses!