Senhöst...

Det går mot vinter - äntligen - om du frågar familhjen Tengman/Nilsson. Visst finns vissa avigsidor. Dagarna blir kortare, kvällarna blir mörkare och skogshönsen är generellt svårare att tas med.

Jag hör alltför ofta om att många mer eller mindre slutar jaga så här års. Varför? Visst är det svårare. Visst blir det aningen mindre jaktlycka i säcken. Men vad gör det? Att jämföra senhöstens utmaningar med premiärveckorna är inte någon relevant jämförelse. Nu är utmaningen som störts och glädjen då man lyckas ökar proportionellt. Vi tillhör nog dem som  skiter i föret. Hundarna vill jaga och så även vi. Sen att förutsättningarna är lite vaskligare är en annan potatis.

Här är några små erfarenheter om senhösten:

- Bär med kulbössan. Inte sällan tar orrar och tjädrar till vingarna långt före hunden fattar stånd. Men ibland blir flygturen bara upp till närmsta tall som ger överblick. Med kulbössan blir man farlig...

- Nyttja survädersdagarna. Klara kalla fina senhöstdagar är kanske de svåraste dagar att överlista skygga gråfåglar. Men när molnen ligger tunga på trätopparna kan sinnesstämningen vara en annan. Vissa pratar om surorrar...

- Var tyst. Skogsjakten med stående fågelhund är ingen social inrättning. Att jaga helt ensam över sin hund är ofta mer effektivt. Jag skulle vilja påstå att hylla tyst är en underskattad egenskap även hos fågeljägaren...

- Ladda rejält. Senhöst innebär tjockare fjäderdräkt och längre skotthåll. Då duger det inte med klena lätta hagelladdningar. Den finns ammunition som går under benämningen "tjädergubbar" - de ruskar om både skytt o fågel.

- Byt biotop. Att fågeln byter biotop efter årstid är ingen nyhet. Men likt förbaskat måste jag påminan mig själv om att leta i ny mark då och då. 

Fortsatt skitjakt på er!