Det magiska ståndet...

Hej,

Det som utmärker våra stående fågelhundar är just att de står för fågel. De visar med sin strama fokuserade kroppshållning att de hittat fågel och ungefär var den ligger och trycker. Denna egenskap är via mångårig avel något som finns programmerat i generna. Lika fullt verkar detta vara ett mycket känsligt ämne, fyllt med våndor och tvivel...

Alltför ofta stöter vi på folk som är mer eller mindre oroliga för att hunden inte ska stå för fågel. Anordnar man en kurs så är det just detta som folk vill se - att deras hund kan stå för fågel. Borde inte detta vara självklart? I vart fall för en vorsteh borde det vara det. Andra fågelhundsraser kan jag inte riktigt uttala mig om (lika tvärsäkert). Men visst får man en del bryderier här och där...

Jag har en stark känsla av att många oroar sig alldeles för mycket och gör alldeles för lite med sin blivande jaktkompis. Så här är det enligt mig - en hund som inte förstår ordet "NEJ", som inte får utlopp för sin enorma energi, som inte ser sin ägare som sin ledare - den kan lätt hitta på att jaga och resa fågel efter eget tycke och smak. Detta trots goda ståndegenskaper.

Till dig som ändå oroas - det är egentligen ganska enkelt.

- Om din unghund är oförsiktig och råkar stöta en fågel. Tala om med ett skarpt "NEJ" att detta var helt åt fanders dåligt och värdelöst. Den förstörde ju en fågelsituation för dig och det är ju helt värdelöst...

- Se till att hunden får tillräcklig stimulans var och varannan dag, året om. En jaktmaskin behöver få jobba - inte ligga i soffan och överladda batterierna.

- Se till att du blir en jaktkompis som är värd att jaga tillsammans med. Det duger inte att bara spotta, svära och dessutom fippla och bomma när väl hunden gör rätt. Vem fasen vill umgås med en sådan...

Hur som haver, våra hundars förmåga att stå för fågel är något vackert, något som ökar min puls dramatiskt. En stor del av spänningen med jakten tillsammans med en bra stående fågelhund handlar om att läsa söket, terrängen och leta reda på sin hund som försvann ut till höger men inte kom tillbaka -  fast förvissad om att hunden står där ute någonstans, med varm fågelvittring i nosen.

I samma ögonblick ögonen fastnar på den kända siluetten av en hund som står ökar pulsen ytterligare. Hunden har gjort sitt, nu är det upp till mig som jägare att gå fram och belöna med en snygg fällning och ett apportkommando!

Vi ses!