Full avance på farsdag...

Grattis på farsdag alla pappor!

Vi har förstås även hunnit göra annat än fira bemärkelsedagen. Några vänner kom på besök med sina mer och mindre erfarna vorstrar. Någon ville slipa stoppformen i några fullvärdiga fågelsituationer. Andra ville visa sina unga oerfarna blivande fågelhundar hur rapphöns och fasaner luktar.

När den unga hunden börjar utveckla sin jaktlust behövs lydnad i stora doser. Det lite omogna ofokuserade behagligt stora söket övergår ju snabbt till något okontrollerbart. Därför var det riktigt kul att se 8 månader gamla unghundar, som sin ringa ålder till trots är lydiga.Bra jobbat - till båda förarna. Ni har finfina harmoniska hundar som har framtiden för sig. Det ska bli kul att följa Loomi och Lego's fortsatta utveckling.

Vi fick även se en mer rutinerad vorsteh på sök efter våra hemmafåglar. Förarens mål var att slipa på stoppkommandot i triggande fågelsituationer. Vi tror både hund och förare var nöjda över dagen. Välkommen åter!

I det sista ljuset på dagen tog Jagr och jag en sväng runt ägorna. Även vi var ute i träningssyfte. Höstens många skogsjaktdagar har tyvärr inverkat lite negativt på Jagrs avance. Hans löparbete har varit kanon. Men på direktvittring har husse haft önskemål att få se en mer frejdig avance. Min teori är att Jagr inte riktigt fattat vad jag menat med mitt "JAAA". Oftast har ju fågeln lättat när jag varit på väg fram, dvs långt innan jag ens hunnit avancera. Jagr står, husse kommer fram, fågeln flyger en bit och faller ner död. Så har det oftast sett ut. Till saken - att tjata sig förbannad på en hund som står hårt och fast är INTE melodin. Den förstår inte bättre för det. Så när Jagr stod mitt i korntegen provade jag ett nytt grepp. Jag bestämde mig först för att fullständigt skita i stoppkommandot. Ville Jagr göra en lååång avance skulle det få bli en sådan. Nu var fokus på avancen. Jag manade på honom på ca 20m håll. Direkt han tog ett steg fram började jag berömma flitigt samtidigt som jag rusade fram. Jagr ökade takten och jag hänge på och berömde allt ivrigare. Jag fortsatte berömma även när fågeln gick upp. När sen Jagr spontant stannar i floget trots husses påhejande - var lyckan total. När han sen upprepar samma beteende i nästa fågelsituation, delade jag ut Nobelpriset för stående fågelhundar!!!!!!!!!

Vi ses!